Drick Korsika

För ett par år sedan besökte jag Korsika, och som sig bör smakade jag mig även igenom deras ölsortiment. Jag skriv då ner en recension av den här upplevelsen till ett forum, men det kan vara på sin plats att återge den även här.

Serena

En ljus lager som smakar som alla ljusa lagrar smakar. Serveras som alla andra franska ölar i 25cl-glas. Ganska ospeciell, men den funkar.

Colomba

Colomba är också en ljus lager. Denna har dock specialiteten att den är kryddad med en massa konstigheter. En stor del av korsika är täckt av en snårig växtlighet som kallas maquis. I den växer en sabla massa kryddor, bland annat rosmarin och myrthe (som jag inte vet vad det är på svenska) och de används till att krydda det mesta. I det här fallet har de kryddat ölen med det. Det smakar väldigt bra, men jag misstänker att ölen gör sig bäst på plats med lite andra korsikanska specialitäter (vällagrad chèvre och lufttorkad gris). Det är helt enkelt en sån öl man dricker för att känna sig jävligt genuin. Men det jobbet gör den faktiskt bra. Tydlig kryddsmak, och aningen söt som många smakrika ölar är.

Den här fanns förr i systembolagets beställningssortiment, men inte nu längre verkar det som.

Pietra

Utöver gris, ost och kryddor från maquisen gillar korsikanerna kastanj. Detta gör det alla tänkbara krämer av, och de bakar bröd av kastanjemjöl. Eftersom öl är flytande bröd så har de såklart hält kastanjemjöl även där. Den här är precis som colomba, genuin och lite underlig. Påminner vagt om veteöl. Inte alls dum.

Finns i systembolagets beställningssortiment.

Tamnack Thai, Malmö

Har man mycket att göra har man inte tid att laga mat. Då får man förlita sig på snabbmat. Man kan handla sunkig frysmat på hemköp, men det känns inte alltid inspirerande. Jag bor tre minuters gångväg från både BK och McD, men de brukar jag spara till dagarna efter. Pizza hut ligger lika nära, men är under min värdighet. En Malmös bästa falaflar har jag ännu närmare till men hur gott det än är kan man inte äta det varje gång. China box lika nära, men ibland är man sugen på något annat än frityrflott, även om det är väldigt nyttigt eller snart blir det.

Då kommer Tamnack Thai till min räddning. Tamnack Thai är inte den bästa thairestaurangen i stan. Men för 45 spänn får man en mättande och helt ok måltid, under överraskande många av dygnets timmar. Man får välja mellan åtta stycken av de vanliga thairätterna, någon enstaka stark, någon med nudlar, och resten olika kokosmjölk-och-curry-blandningar. Detta är en av Malmös mest prisvärda restauranger.


Visa större karta

Amager IPA tillfälligt på bolaget

Öl verkar vara temat för dagen, och jag är inte sämre än att jag hakar på. Idag släppte systembolaget Amager IPA i sitt tillfälliga och begränsade sortiment. Bara i vissa av deras butiker alltså. Amager Bryghus är ett litet bryggeri i ett industriområde nära Kastrup. Faktum är att härifrån Malmö kan man åka dit med tåg på någon halvtimme, men det gör man såklart aldrig.

För den som inte är nere med facktermerna, IPA står för India Pale Ale. Den härstammar inte alls från Indien, utan tvärtom bryggde man den för att den skulle klara den långa resan från England till Indien och engelsmännen där. För att klara detta gjorde man den starkare, och tillsatte mer humle. Humle är det beska i ölen, men det fungerar också som konserveringsmedel. En IPA är alltså normalt stark uppåt 7% och väldigt besk. Sedan, likt mycket annat, blev denna produkt av nöden populär, och nu är den större än någonsin, särskilt i USA.

Hur som helst, förra gången jag smakade den här ölen var det en av de bästa jag någonsin druckit. Jag vet inte hur den är på flaska, men det kan ju inte vara dåligt. Skynda att köpa, de hade många kvar på Hansa i Malmö idag.

Oklokt om öl

Folk pratar om saker de inte förstår sig på hela tiden. Det är inget konstigt med det och det är egentligen inget fel med det heller. Ifall alla bara pratade om saker de förstod så skulle jorden vara den tystaste planeten i vintergatan. Dumheter rör mig oftast inte. Grundlösa uttalanden om saker som är viktiga kan dock väcka en reaktion även hos mig.

Öl är viktigt och nästan inget får mig så irriterad som uttalanden om öl av människor som inte själv dricker öl i någon meningsfull utsträckning. Värst är de som vill verka insatta genom att berätta vad de tror är en föga känd sanning om öl. Öl-klyschan, den gör ont.

Jag har samlat några av de allra oklokaste uttalandena någonsin om öl:

* ”Det finns en Budweiser i Tjeckien också”

* ”När man är riktigt törstig så är det godast med en lättöl”

* ”Världen bästa öl bryggs i Belgien

* ”Visste du att Carlsberg hade hakkors på flaskan på 30-talet?

* ”En guiness är ju som en hel måltid”

* ”Det finns faktiskt många goda öl i USA”

* ”Den tjeckiska budweisern är godare än den amerikanska”

* ”Egentligen är det godast med lättöl till maten också”

* ”Visste du det, att världens bästa öl bryggs i Belgien?”

*” Man får titta noga under där det står Carslberg, där har de ett hakkors. Ett litet”

* ” Man behöver nästan kniv och gaffel till om man beställer en guiness”

* ”Man tror ju liksom att det bara är Coors och Miller och sådant men det finns många små bryggerier som är riktigt fina i USA”

* ”Jag drack en sådan tjeckisk budweiser i Prag”

* ”Om det är snaps så dricker jag alltid lättöl, det blir för mycket annars”

* ”Stella Artois kommer från Belgien, den är riktigt fin tycker jag”

* ”Fast hakkors betyder sol i Indien. I Indien har de hakkors på allt möjligt”

* ”Guiness, det är en riktig öl det”

* ”Fast det mesta är skit i USA förstås”

* ”Vi var där med jobbet då,  i Prag”

* ”Lättöl smakar mer än folköl”

* ”Steffo drack en väldigt intressant belgisk öl på TV4”

* ”Om det är soligt i Indien har de fullt med hakkors på väderkartorna”.

* ”Beställer man en guiness så räcker det med en, sedan är man mätt”

* ”Har du hört talas om Sierra Nevada?”

Jag märker nu att samlingen är lite större än jag först anar. Det är förmodligen bäst att jag sparar några av oklokheterna för att inte förstöra den positiva stämningen från inledningen av detta inlägg.

Beck’s (1549)

Beck’s är ett av de största ölmärkena i världen vilket trots allt ger visst hopp om densamma. I Tyskland intar Beck’s ungefär samma position som Budweiser gör i USA. Det är skillnaden i smak och kvalité mellan dessa två öl som gör Tyskland till den enda öl-supermakten av de två länderna.

En gång på ett lokaltåg någonstans i Hessen kom jag att dela kupé med några gymnasieungdomar. De verkade vara så uttråkade som man bara kan vara i tonåren. Plötsligt tar en av dem fram en flaska Beck’s, öppnar den, dricker en klunk och fortsätter att läsa läxan som om han precis öppnat en fanta. Beck’s är en vardagshjälte.

En gång i en mycket stor lägenhet helt nära Kurfurstendamm i Berlin åt jag en tallrik grönsakssoppa. Värdinnan plockade fram en flaska Beck’s ur skafferiet. När hon öppnade den åt mig sa hon att det bästa med ljus tysk öl är att man inte blir bakfull av den. Beck’s kan utföra mirakel.

En gång i en annan del av Berlin var jag väldigt fel. Egentligen var jag på väg till Cardiff i Wales men jag fann mig på ett hotellrum inte långt från Kastanienallee i Prenzlauer Berg. Allt jag behövde för att orientera mig var dock att gå ner till en kvartersbutik och köpa ett par flaskor. Beck’s hittar hem varje gång.

En gång på en festival i Wiesbaden lyssnade jag på tysk musik. För att förbättra upplevelsen gjorde jag ett mycket stort antal besök till Beck’s-vagnen. Morgonen efter vaknar jag på en för mig okänd soffa i Mainz. Beck’s hittar bort ibland också.

När jag tänker att en öl vore trevligt så är det för det mesta en Beck’s jag tänkt på. Det finns öl i alla färger och former men ölen i sitt grundutförande påminner nog rätt mycket om Beck’s. Det finns inget märkvärdigt med Beck’s, den är inget konstverk. Den har smak men ingen påträngande sådan. Den har en fin beska som aldrig går för långt. 13:50 kronor på systembolaget, nummer 1549 i katalogen.

Fyra Fritz av fem

Viljan att tro

En riktigt rolig grej är hur snabbt folk anpassar sig till rådande trender och nya roliga rön. När chips blev livsfarligt i och med akrylamidlarmet för något decennium sedan slutade folk som ätit chips i hela sitt liv. Som om de fram tills dess trott att det var nyttigt.

När rödvin blev nyttigt för ett par år sedan skapade detta en hel generation lådvinsalkoholister. Det senaste onyttiga som blivit nyttigt är smör. Mättat fett, tidigare orsaken till alla tänkbara krämpor, är numera så nyttigt att det kan bota alla desamma. Man kan läsa en intressant artikel om detta i Sydsvenskan, men det intressanta i sammanhanget är de förnumstiga kommentarerna till artikeln som är mycket läsvärda. Många har alltså redan tagit till sig de nya rönen och tar dem för en gudagiven sanning och tillräcklig ursäkt för att få överkonsumera något de tycker är gott. Här är ett par exempel:

Jag läste för ca 12 år sedan hur man tillverkar olja till billig matolja och margarin. Jag slutade omedelbart och gick över till smör med det resultat att min 20 år gamla ryggsmärta försvann. Jag äter ca 2 kilo i månaden själv, min fru lite mindre. Hon dricker i gengäld 1 liter vispgrädde i kaffet i veckan för att få tillräckligt med fett i sig.

Äntligen törs man äta smör. Det har jag gjort nu sedan jag lärde känna dr Annika Dahlqvists kostråd. Numer steker jag alltid i smör (mycket). Margarin, Milda, har jag helt slutat med. Jag slängde till och med bort det, när jag förstod att margarin var klart onyttigt.

Älskar smör! Jag kan äta det som det är rakt upp och ner (fast inte så stora mängder då förståss).

Och Johan W (inte att förväxla med Johan V som är flitig skribent på den här bloggen) bevisar hur otroligt hälsosam han är med ett smörintag på 2kg i månaden.

Går man vidare till bloggen kostdoktorn där detta diskuteras berättar helt okritiska Molly att familjen äter

Runt 10 kg smör i månaden alltså, delat på 4 personer och en hund. Har just nu en älggryta på spisen. Till den gick det åt 250 gram smör. Mina barn äter smörrullar som mellanmål när de är hungriga.

Det ska bli intressant att se vad som händer när smör blir onyttigt igen. För det kommer det att bli. Och rödvin. Och choklad, ju mörkare desto farligare. Troligen kommer vi se samma personer skryta om hur de ger barnen transfettrullar med konserveringsmedel till mellanmål, och hur de själva lägger nytt asbesttak och röker cigaretter med extra tjära.

Det är något speciellt med fanatism ändå.

Ensam dör fiskhandlaren

Det blev fisk idag och fiskhandlaren blev glad. För ett tag åtminstone. Han har det nämligen inte så roligt. Det är helt enkelt inte lätt att vara fiskhandlare. Nej, detta är verkligen ingen rolig historia.

Fisken var en vackert panerad torskfilé som trängdes med 4-5 färskpotatisar i en behållare av plast. En utmärkt remouladsås anslöt i egen burk. Femtionio kronor, ett fynd bland lunchrätter i Stockholm.

Det var inte svårt att se att nästan ingen valt fisk idag. Det var väldigt tomt på kunder men väldigt tätt med matpaket i den lilla fiskbutiken på Södermalm. Det är absolut inget fel på butiken. Den är relativt nyöppnad men de färdiglagade rätterna är goda och fisken är fin nog åt en astronaut. Folk vill helt enkelt inte köpa fisk.

Allt prat om omega 3, djurhållning och klimatförändringar har inte ändrat på någonting. En torsk har helt enkelt inte en chans idag.

Det kan bero på skräckminnen från skolmåltiderna men egentligen tror jag inte det. Det handlar helt enkelt om att ingen direkt gillar att äta fisk för att den smakar fisk. Kossorna från Brasilien smakar åtminstone enligt de flesta godare och de kan man äta som köttfärssås eller stekta tillsammans med bearnaisesås. Det går inte att konkurrera med bearnaisesås i det här landet.

Speciellt oattraktiv är fisken om den kräver någon sorts behandling. Ingen gillar att ha en stor död fisk liggande på skärbrädan hemma.

Det finns förstås en reaktion på denna diskriminering av fisken och jag är nog en del av den. När jag på restaurang ställs inför valet mellan en fisk och en sådan där sydamerikansk ko så brukar jag, med lite för hög stämma svara ”JAG TAR FISKEN”. Ifall jag tror att någon missade detta budskap, vilket trots allt är väldigt osannolikt, så upprepar jag det med någon variation.

”OJ! FISKEN SER FIN UT!” etc.

Alla ska veta att jag tar fisken. Jag vet inte varför detta är viktigt men det är det. Kött är slappt men fisken är fin. Något sådant.

Vi är trots detta inte så många som tar fisken men det är fler som gör det på en restaurang än som går till en liten fiskbutik på Södermalm kring lunch.

Det har legat flera fiskbutiker i just de lokalerna tidigare. Alla har de dött, en efter en. Jag antar att det är svårt att sälja något annat än fisk i en butik som en gång varit fiskaffär, så de kommer tillbaka.

Jag har ännu inte berättat det mest tragiska med mitt lunchbesök tidigare idag. Jag såg mig inte för när jag plockade fram min matlåda. Min blick gick fascinerad runt de många havsdjuren. Den mäktiga marulken var där, märkbart irriterad över en grupp av sik som stimmade alldeles intill. Ett par rödingar var förlorade i tankar om Jämtland och noterade inte när ett större sällskap sill välde in från en spann av plast. En gös från Hjälmaren stirrade platt rakt fram och påminde på det stora hela rätt mycket om en professor i förvaltningsrätt som jag känner lite grann.

Själv stod jag snart mitt på golvet och blickade ner i min matlåda. Den var fylld med oxjärpar. En annan relik från skolmåltiderna som tydligen haft en lyckligare fortsättning än den panerade fisken.

Den lilla fiskbutiken sålde en kötträtt som alternativ till dagens färdiglagade fisk. Till och med i en fiskbutik måste man alltså klargöra att ”JAG TAR FISKEN”. Inget är självklart längre.

Jag bytte ut de njurliknande köttfärsbiffarna mot redan omsjungna torsk och gav ett par skrynkliga sedlar till en vänlig men väldigt plågad man bakom disken. När jag vände mig om och gick ut lämnade jag honom mycket, mycket ensam.

Meningslös bojkott av mjölkdrinkar

The dude, en finsmakare
Finsmakaren

Jag har haft ett många år långt avståndstagande mot mjölkdrinkar. Mjölk i groggen har alltid varit lite motbjudande. Egentligen vet jag inte varför. En rimlig teori är att den sista jag drack var i den alltid dimmiga baren på Blekingska nationen, där det låga priset gav en white russian med en del vodka, en del kahlúa, tolv delar ljummen mjölk och med lite tur en isbit.

Men sist jag såg om den fantastiska filmen The Big Lebowski började jag så smått inse att det är dags att omvärdera den här dogman. Och i veckan som gick beställde jag en white russian, till tonerna av en sångerska vars bästa tid ligger på andra sidan år 2000, på House of jazz. Den smakade alldeles utmärkt, välkyld och stark som sig bör. Nyckeln verkar (föga förvånande) vara att inte ha för mycket mjölk/grädde. Det här receptet tycker jag verkar vettigt:

2 delar vodka
1 del Kahlúa
1 del mjölk eller lätt grädde

Depending on personal taste, any milk or cream will do. The Dude, at one point, even uses powdered nondairy creamer. Serve in an old-fashioned glass over ice.

Mjölkdrinktips mottages tacksamt.

Välkommen till frosseriets tidevarv

Mycket sås har flutit under broarna sedan vi sist såg i kristallkulan. Min spaning går ut på att frosseri overdrive är vart vi är på väg just nu.

GI och low carb har varit på väg utför en tid nu. Överlappande ersätts den av tillsatshysterin. Naturlig mat, utan tillsatser är det som gäller, och detta tror jag inte undgått någon. Närodlat och hemgjort är nyckelord. Vi börjar äta fler delar av djuret än vad vi normalt annars gör, inälvsmat serveras på finkrogar. Grönsaker och rotfrukter vi tidigare fnyst åt träder fram, men det gör det å andra sidan vid varje ny trend. Olivoljan som tidigare kunde bota allt från reumatism till nageltrång får numera se sig ersatt av det närproducerade och helt naturliga smöret. Smöret som plötsligt blivit nyttigt igen efter att alldeles nyss varit orsaken till nyss nämnda krämpor.

Nästan vegetariskt.

Allt detta har redan hänt. Men vad är då runt hörnet? Jo, jag tror att det ohejdade frosseriet kommer att ta över. Så länge det vita brödet man äter är hembakat av ekologiskt närproducerat mjöl, och det centimetertjocka lagret smör är äkta smör från svenska kossor, så är det hela nyttigt. Så länge ölet man dricker kommer från svenska entusiaster i någon källare i dalarna så är det precis lika nyttigt som rödvin blev för några år sedan. Så länge man stoppar i sig litervis av skånsk blomsterhonung istället för raffinerat socker så är det ingen fara för blodsockret. Kolhydratstänket är helt bortbåst. Och så länge man äter svansen eller huvudet av ett djur är man så trendigt medveten om sitt köttätande att man nästan kan betraktas som vegetarian. Laxen är värsta svennamaten för miljöfientliga moderater. De riktiga finsmakarinnerstadsmiljöpartisterna äter bara huvudet och stjärten och ger filéerna tillkatten. Men bara om laxen är fångad av en ensam nordnorsk fiskare, i en eka utan motor och ett metspö som han täljde som barn av en gren som av egen kraft trillat av ett träd, såklart.

Vi kommer alltså under året få se mer av allt. Kolhydratstalibanerna tar ett steg tillbaka, och nypotatisen kommer att ätas i drivor på midsommarafton, med mycket smör på från en bonde som någon känner som gör smör som man gjorde det på 1430-talet. ”Så länge det görs precis så”, kommer någon att säga, ”…så är det nyttigare än gurka”. Äppelkaka är inte längre en efterrätt utan kan gott ätas som lunch eller mellanmål framåt hösten, så länge man plockat äpplena själv i kivik. Och till jul kulminerar det i ett frosseri där köttbullar och korv lämnat plats åt hemgjord sylta och grisfötter från ett nyskjutet vildsvin, och löjliga mängder hembakat vörtbröd och hemystad ost.

Efter det är alla hjärtligt trötta på det gångna året och nästa trend tar form. Jag uppmanar alla att börja spekulera i vad det kan vara.

Välkomna till frosseriet!

Gut und Gern, Magdeburg

 ”Gut und Gern” är en gemytlig, liten restaurang som ligger precis nere vid Elbe i Magdeburg. Jag var där för ett tag sedan i sällskap av 13-14 kollegor från olika nordiska länder, varav de flesta beställde saker som oxfilé, entrecote och så vidare. Någon vågade sig på tysk grönkål med rullader.

Jag funderade ett tag på ”Biff Strindberg” men när jag konstaterat att absinth inte var inblandat så gick jag vidare till vad som egentligen var det självklara valet: Pfälzer Saumagen.

Kort tyskalektion: Pfälzer = någon från Pfalz, Sau= gris, sugga, Magen= mage. Vad jag beställde var alltså stoppad svinmage som skurits i skivor och stekts i smör.

 Exakt vad magen var stoppad med vet jag inte säkert men jag vågar hoppas det inte var dess naturliga innehåll. Det smakade rätt mycket kryddpeppar, vilket förde tankarna till fläskköttet i kroppkakor.

Magen serverades med sauerkraut och bratkartoffeln (stekt potatis) där det senare var ett litet avsteg från det traditionella, egentligen tror jag bara det ska serveras med surkålen och ett grovt, grått landbrot.

Hela anrättningen var mycket vällagad och smakfull, jag skulle utan vidare rekommendera Pfälzer Saumagen till den tysklandsresenär som verkligen vågar ta en promenad på den teutoniska sidan av verkligeheten.

Till Pfälzer Saumagen dricker man ett gott tyskt öl, så som Bitburger, gärna ymnigt.

Fyra lågtyskar av fem möjliga