Flygplatsölen

av Johan4 juli, 201015 december, 2010

Flygplatser är de mest alkoholliberala platserna i Sverige. Särskilt utmärker sig Arlanda men det dricks frisinnat även vid mindre flygplatser runt om i landet. Det spelar ingen roll vad klockan är eller vart man är på väg. Flyplatsölen är där ändå.

En gång åkte jag utomlands med nästan alla anställda på min dåvarande arbetsplats i Norrland. Vi flög från Frösön och mellanlandade på Arlanda för byte till Prag. Det var en oturlig transfer och vi hade flera timmar att slå ihjäl i Stockholm. Vi visste alla vad det betydde. Vi skulle snart ha ett fylleupplopp på vårt samvete. Det var åtminstone vad vi trodde. Vår kloka chef hade dock tänkt ett steg längre. Hon bokade en sal i Arlandas konferenscenter och tillsammans med ett par handfasta medlemmar ur den adminstrativa personalen ledde hon alla egensinniga akademiker som kedjefångar dit. Denna förutseende handling är dock inte det intressanta i sammanhanget. Det intressanta är vad som hände då vi släpptes ut igen och det fortfarande återstod 40 minuter tills planet lyfte mot Tjeckien.

Vi sprang. Det finns inget annat sätt att beskriva det. Vi sprang till en sportbar i terminal 5 och professorer, doktorander och lektorer kunde sedan ses hänga över en bardisk i intensiva och snart rätt irriterade försök att beställa innan avgång. Lugnet sänkte sig något efter den första ölen men jag såg till att hinna med en till och sedan en till innan vi tvingades springa till planet. När jag steg ombord hörde jag orden ”boarding completed”.

Vad är det som gör flygplatsölen så oundviklig? Det finns förstås de som är flygrädda och ibland intalar jag mig att det är därför jag dricker den. Det är förstås inte sant.

Mitt personliga rekord i flygplatsöl var under en resa till Ljubljana. Kvällen innan resan hamnade jag på en mycket sen efterfest i Östersund. Jag sov två timmar innan jag gick ner till det tidigaste morgontåget till Stockholm. Jag slocknade innan biljettviseringen. Eftersom jag satt min mobiltelefon på ringning vaknade jag någonstans mellan Uppsala och Arlanda. På Arlanda mötte jag mitt resesällskap. De satt i samma sportbar som den där gången vi reste till Prag. Vi hann med ett par öl även om jag hällde ut den första över bordet. Den snälla servitrisen gav mig en ny gratis. På planet möttes vi av hälsningsfrasen ”boarding completed”. Jag somnade.

Vi mellanlandade i Prag. Under en halvtimme letade vi efter en maträtt som inte var panerad – en i sällskapet var äggallergiker – sedan drack vi öl. Vi satte oss i en minimal kiosk och bar precis vid gaten. Där satt vi i ungefär 20 minuter efter det att vi sett vår sista levande själ. Sedan gick vi ombord. ”Boarding completed”. Jag somnade.

Det finns något mycket målmedvetet i drickandet av flygplatsölen. Historien om resan till Ljubljana är förstås extrem men flygplatsölen är för många ändå en självklarhet även vid mer konventionellt resande. En möjlig förklaring till att någon dricker öl klockan halv sju på morgonen på Arlanda är att den personen inledde dagen i Taipei 16 timmar tidigare. Denna förklaring hjälper dock inte de medelålders skånska affärsmän som inleder morgonen med en stor stark och en gammeldansk på Sturup innan de bordar första Stockholmsplanet.

Inrikesflygplatsölen är kanske den mest intressanta. Sportbaren på Arlandas terminal 4 är en plats som jag återkommer till. Innan jag flyttade till Stockholm passerade jag igenom den ungefär en gång i månaden. Även om det finns många skärmar som visar sport av olika slag så har jag aldrig träffat någon som verkar speciellt idrottsintresserad där. Däremot har jag träffat och pratat med en lång rad människor på affärsresor för företag i de mest skiljda branscher, någon politiker och några hemvändare från utlandssemestrar. Alla dricker flygplatsölen.

Jag är säker på att de allra flesta av de man möter i baren på inrikesterminalen inte skulle ha druckit någon öl den kvällen om det inte varit fråga om just en flygplatsöl. För att inte tala om eventuella kombinationserbjudanden av blasköl och jägermeister.

Är det resan i sig som gör att man känner sig friare att dricka? Man är ute ur fållan, ute på vägen, på drift om än bara för att presentera malmöfilialens delårsrapport för stockholmskontoret? För småbarnsföräldrar och andra personer med trängda privatliv kan det säkert vara en högst reell känsla av frihet för några timmar.

Varför dricker jag flygplatsölen? Den främsta anledning är nog att det ännu inte uppfunnits ett bättre sätt att få tiden att gå väldigt fort. På flygplatser är jag väldigt tidigt på plats och väldigt sent på planet. Jag vill tro att flygplatsölen har något att göra med båda de sakerna.

Ibland är svaret dock så enkelt som att flygplatsölen är fruktansvärt god. Låt mig berätta om den godaste flygplatsölen som jag någonsin har druckit.

Resan började även denna gång i Östersund och jag tror att jag skulle till Glasgow men det kan ha varit Paris eller Frankfurt. På grund av statlig reseersättning, omoralisk irländsk personalpolitik och ett par andra saker var det billigaste sättet att ta sig dit att först köra bil till Skavsta och sedan flyga med Ryan air. Problemet var att Ryan airs flighter går väldigt tidigt på morgonen, då luftrummet är billigt. Planet gick strax innan sju på morgonen vilket gjorde att jag fick köra kring klockan 22:00 på kvällen för att vara säker på att komma i tid till avgång.

Vid halv fem haltade jag in i den tomma terminalbygnaden utanför Nyköping. 68 mil värkte i varenda led och i varenda muskel. Det som smärtade mest var dock att jag redan innan hade vetat hur man mår när man stiger ur bilen på den grusade långtidsparkeringen. Detta var nämligen varken den första eller den sista gången jag reste på detta vis. Det var dock första gången jag beslöt mig för självmedicinering mot vägarnas alla krämpor. Baren öppnade vid sex och jag var där.

Jag köpte en halvliters Carlsberg och balanserade den i två trötta och lätt skakande händer bort till ett litet bord. Jag kände ännu norrlandsvägarnas gungningar när jag satte glaset till läpparna men med första munnen lärde jag mig att rulla med vågorna i perfekt harmoni. Knutar löstes upp i mitt inre och solen gick upp över heden. Först var jag lättad över att vara framme men ett par centimeter ner i glaset blev jag glad över att fortfarande vara på väg.

Finns det inget socialt stigma med att dricka en halvliters Carlsberg på Skavsta flygplats klockan halv sju en vardagsmorgon? Antagligen. Men där fanns väl ändå inga jag kände, inga som jag kände förpliktelser mot? Det är vad jag trodde. På en liten promenad med ölen i en nu helt stadig hand mötte jag min handledare från forskarutbildningen och hans fru. Jag orkade inte förklara att jag varit vaken i 24 timmar och kört bil i sju av dem. Samtidigt insåg jag att en förklaring inte var nödvändig. De stod i utkanten av serveringsområdet och såg lite överaskat på mig när jag gick mot dem. I deras händer såg jag att de höll varsin flygplatsöl.

Travölen

av Johan2 juli, 201015 december, 2010

Det höll i ungefär 43 sekunder. Jag kom så långt som de uttråkade programförsäljarna 25 meter innanför grindarna på Kalmartravet innan jag kom att tänka på Hunter S Thompson. Hans beskrivning av hästtävlingarna i hemstaden Louisville har lämnat ett outplånligt intryck och jag utmanar vem som helst att finna en mer komplett genialisk text om något någonstans. Han berättade om Kentucky Derby men nog måste väl Kalmar skilja sig en hel del från Louisville? Ja och nej.

Kalmartravet en solstekt dag i juni är som Kentucky minus sydstatsaristokratin, bourbondrinkarna och de stora hattarna. Jag är förresten inte säker på hattarna. Det saknas dock ett par socialgrupper i Kalmar och kvar är ungefär samma människor som Thompson beskrev som krypande, supande och kräkande på banans innerplan. Det var förstås precis vad jag hoppades på.

En liten bit in på området bredde ett långsträckt täcke av färgglada stolar av alla modeller och sorter ut sig längs med målsträckans hela längd. Ett par tusen strandklädda människor hade redan tagit plats eller var i begrepp att göra det med sina kylväskor, korgar och filtar. Jag fann en plats en bit ner i upploppskruvan, helt nära räcket, gruset och hästarna.

Vad gjorde jag där? Det är en relevant fråga. Visserligen var jag en flitig besökare på kalmartravet under många år men det var under början och mitten av 1980-talet när jag fortfarande hade en bit kvar till 10-årsdagen. Denna dag 2010 fanns där otroligt nog fortfarande spridda fragment från den tiden kvar. Personer som jag kan ha känt på det sättet som alla känner alla i en liten håla på den blekingska landsbygden var där även om jag inte längre kunde skilja dem från mängden. Och vilken mängd de var.

Först trodde jag att folk undvek mig. Sedan förstod jag att jag satt mig bredvid de två största rottweilerhundar jag någonsin sett. Det passade mig bra. Jag var kände mig ändå inte del av den flocken längre.

Vad gör man när man sitter där i solen bland 10000 osnyggt småberusade glesbygdsbor lika medelålders som en själv? Tanken på en öl var inte långt borta.

Naturligtvis var det en fatöl och naturligtvis serverades den i ett plastglas. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Så sval och full av löften i en omvärld så het och resignerad.

De första munnarna drack jag lite för fort, driven av törsten och driven av känslan av att ha hamnat väldigt, väldigt fel. Rätt snart kom jag dock att se en annan sida av situationen. Den stekande solen skänkte en behaglig feberyra och ölen visade mig tillrätta i en miljö som jag trodde för alltid blivit främmande för mig.

Den första gången klungan av hästar passerade tog mig med överraskning. Den andra gången var ren njutning. Från där jag satt kunde man känna nedslagen av deras hovar i marken och känna doften av grus, svett och djur genom ett dån av frustande hästar, upphetsade rop och Leif Loket Olsson i en dålig högtalaranläggning. Jag köpte snart en andra öl och sedan en tredje.

Jag tog en promenad genom området med ett plastmugg i min hand och en sådan öl har aldrig känts som ett bättre sällskap. Inne i läktarbyggnaden vandrade jag förbi en lång rad med luckor som alla blottade en kvinna i övre medelåldern och en maskin redo att ta vilka vad som helst. Tjocka svettiga män med säkra tips stod i klungor och pratade på bred småländska och jag kunde inte låta bli att le i mjugg. För ett ögonblick kände jag mig som Charles Bukowski, på flykt från en själlöst jobb med ett par dollar på fickan och en häst som ger 40 gånger pengarna i tredje. Jag tömde min bägare i ett svep och satsade 50 kronor på häst nummer ett, vinnare. Hästfan dog på upploppet. Istället vann en danskägd kuse med en elak dvärg i sulkyn. Loket sa att den gav 40 gånger pengarna.

Jag skulle ändå gå. Det fanns inte tid att stanna och det fanns inte tid för en öl till. Lika bra så, jag hade fått nog. Det hade varit ett trevligt besök men jag var glad att ge mig av, mot samtiden, mot Stockholm. Travölen är en vacker öl och alla borde dricka en. Jag tror det kommer att dröja länge innan jag dricker min nästa.

Verklighetens öl

av Johan1 juli, 201015 december, 2010

Det går en tydlig skiljelinje mellan de som förstår sig på öl och de som inte gör det. Till den första kategorin räknar jag i huvudsak mig själv och till den andra de som återstår. Detta kanske är orättvist? Nej, det är det förstås inte.

Öl är inte enbart en dryck. Öl är en upplevelse och som sådan är den rent subjektiv. Var och en är därmed den enda som förstår sig på öl.

Det finns förstås de som kan beskriva smaken av öl särskilt väl men detta är en helt annan sysselsättning.

Allt för ofta glöms denna enkla sanning bort och den stora berättelsen om ölet blir därför inte berättad. Varje öl har en mening och upplevelsen är beroende av denna mening och i långt mindre utsträckning av vilken humlesort som använts vid bryggningen. Den stora berättelsen om ölet beskriver varför ölen dricks, vilka omständigheter som omger drickandet, vilken betydelse ölen har i dessa omständigheter och vilken effekt den får.

Det är ofta inte alls viktigt att veta vad det är för slags öl som är inblandad även om det förstås kan vara en naturlig del av omständigheterna. En öl kan vara något man gör för att träffa någon som är viktig eller bara en plötslig ingivelse på järnvägsstationen i Sundsvall. Att det finns en öl i Belgien som smakar mer är inte viktigt för någon av de två upplevelserna.

Jag vill därför föreslå en helt ny sorts bloggande om öl. Det finns ett mycket stort antal bloggar som beskriver ölsmak men ingen seriös blogg handlar egentligen om öldrickande. Jag bortser här förstås från en lång rad av bloggar som återberättar fylleminnen från Kos. Fylleri må grundas i öl men öl grundas inte på fylleri.

Det är alltså dags för mig att ta ett nytt grepp kring ölet här på Gödsvinet. Det finns utrymme för beskrivningar av hur olika sorters öl smakar och sådana beskrivningar kommer även jag att göra även i framtiden. Det är dock hög tid att ägna mer utrymme åt det som är viktigt med ölet. Det är dags att berätta om ölen bortom provsmakningssalongerna. Vi kan kalla dem verklighetens öl.