Härförleden dryftade jag med några bekanta huruvida det är möjligt att på ett meningsfullt sätt välja öl med utgångspunkt från flaskans formgivning och estetik, och då särskilt etiketten. Vi kom rätt snabbt fram till att det är snårig mark. Självklart hade man i en pressad situation inte velat lita enbart till utsidan på flaskan, och hade hellre gått på något mer handfast, som öltyp och bryggeri. Samtidigt är det ju fel att säga att flaskan och dess etikett inte säger nåt. Gödsvinet syd vill här hänvisa till bifogat bildmaterial, people’s exhibit A, Ceres strong ale export art edition 2011.
Vilka associationer får man av den här flaskan?
Gödsvinet syd hade ett spontant intryck som till stor del påminde om det man får av insekter randiga eller prickiga i skarpt gula, röda och svarta nyanser, grodor i samma färgskala som ett trafikljus, eller polisens avspärrningstejp. Akta, peta inte, håll dig långt borta, inte bra, aj aj, fara! I ett hörn står dessutom “birra doppio malto”, dubbel-malt, vilket sällan är ett gott tecken.
Men det är ju så ofta nåt med fara som lockar, och ett hånflin mot bleka dödens käftar senare låg den i varukorgen. Den där kittlande känslan av fara var dock långt borta när ölen väl var upphälld. Danskar jag talat med beskriver med sedvanlig generositet Ceres sortiment som billig studentdricka, likväl tolerabel i sina mer klassiska inkarnationer. Det skulle kunna vara en hyfsat rättvis beskrivning även av Strong ale export art edition 2011. Det är en stark, söt öl, och till dess fördel får man säga att de 7.7 procenten alkohol inte slår igenom helt. Speciellt initialt har den en viss beska, men eftersmaken är obehagligt plastig, med en spetsig, tryckande syrlighet över gomseglet och tungspetsen. Men på det hela taget är det inte något konstigt med den, något apart fel, det är inte där det brister, nej den är bara så medelmåttig, blek och tråkig.
En och en halv billig fylla av fem.