Emmylou Harris, Cirkus

Det finns konserter man går på för att man tror att de är bra och det finns konserter man går på för att man vill se artisten. Dessa två motiv skall icke förväxlas.

När man går på en konsert som man tror är bra är bra behöver man ingen djup relation till artisten. Exempelvis gick jag på Broder Daniels berömda sista konsert i Göteborg för ett par år sedan utan att ha en särskilt djup relation till det bandet och det var en lysande konsert. Flera av personerna i publiken verkade dock ha just en sådan relation men det är en annan historia.

Sedan finns då de konserter som man går på trots att man misstänker att den rent objektiva kvaliteten kan vara bristande till exempel på grund av att artisten helt enkelt fyllt 78 och fortfarande envisas med att röka en joint tjock som en stängselstolpe inför varje konsert.

Jag syftar förstås på Willie Nelson som i sina bästa stunder fortfarande är en glädje att lyssna på men som av fullständigt naturliga skäl inte direkt orsakar upplopp och anarki bland publiken längre. Sist jag såg honom var medelålder i publiken kring 63 vilket är ungefär 20 år lägre än medelåldern i bandet. Hans trummis, Paul English, har förmodligen varit kliniskt död i 7-8 år men han sitter där fortfarande, fixerad som en uppstoppad bäver med hatt i en kontorsstol bakom trumsetet.

Ett annat lysande exempel är Bob Dylan som jag såg i Malmö för ett par år sedan under fruktansvärda plågor. Det var en rakt igenom hemsk konsert som på det stora hela påminde en del om den utdragna dödsscenen i Massenets opera ”Werther”, fast med mer smärta. Jag är glad att jag ändå fick se 1900-talets viktigaste konstnär på scen även om han för min del lika gärna skulle ha fått bundit blomsterkransar eller spelat rundpingis med bandet i två timmar.

Det händer förstås att en artist man verkligen vill se också gör en väldigt bra konsert. Det inträffade faktiskt så sent som igår på Cirkus i Stockholm. Emmylou Harris genomförde där en mycket lång, välarrangerad och på det stora hela fantastisk konsert.

Kvällen inleddes dock på ett oroväckande sätt av den sjungande inuiten Simon Lynge. Jag nämner att han är inuit eftersom han själv inte kunde sluta prata om det. Under hans 5-6 låtar långa förspelning berättade han många och ganska meningslösa anekdoter från sin uppväxt på Grönland, som om han accepterat och omfamnat det faktum att hans i första hand är grönlänning och i andra hand en rätt begåvad artist med en ovanlig röst. I fall jag vore hans manager, gud förbjude, skulle jag kräva att han kallade sig mexikan och uppträdde i poncho och sombrero. Jag skulle också säga åt honom att sluta sjunga pekoral tillägnade ”everyone who loves his fellow man”.

Emmylou Harris gjorde entré med en grupp om fem lysande musiker som alla medförde 2-3 olika instrument var. Till skillnad från Willie Nelson anställer Emmylou Harris bara levande artister och kvalitén tjänar på det. Samtliga i bandet sjunger med gott resultat och de var fenomenalt samkörda. När dessutom Emmylous röst hunnit bli rejält varm i mitten på konserten var upplevelsen tidvis intensiv. I min mening har hon aldrig sjungit bättre, vilket är en enastående prestation.

Mycket i låtvalet kretsade kring männen i Emmylous liv. Även om hennes senaste skiva främst innehåller låtar skrivna av henne själv så svävade Gram Parsons, Steve Earle och Townes van Zandt som en klart lysande och vagt bourbon-osande aura en bit över Cirkus vältrampade scengolv. Det är en illustration på konsertens kvalitet att Emmylous egna, nya, låtar lät precis lika bra som de skrivna av dessa tre.

Ibland fungerar allt och ibland blir en konsert precis så bra som man förväntar sig att den skall bli och sedan lite till. Emmylou Harris konsert på Cirkus igår var precis en sådan konsert.

PS: Recension i DN

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad , , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Trackbacks är avstängda.

6 Responses to Emmylou Harris, Cirkus

  1. K säger:

    Alla som kan något om rock- eller countrymusik känner till Gram Parsons och hans enorma musikaliska inflytande på båda stilarna. De flesta som kan något om rock- eller countrymusik känner också till att han turnerade med Emmylou Harris året innan sin bortgång. Och de flesta som kan något om Emmylou Harris känner till att hon har ägnat de senaste 38 åren åt att bearbeta sitt förhållande till Parsons i ca 10 000 olika sånger.

    Okej, han lärde henne mycket om countrymusik. Okej, han var en cool rockstjärna som hon säkert var lite kär i. Men varför denna besatthet när hon ändå aldrig har lyckats överträffa den hyllning hon åstadkom på sitt första album (http://www.youtube.com/watch?v=lTry1yKvxZM)? Det gör mig nästan lite sorgsen…

    Önskar att jag hade kunnat gå på den här konserten också, förresten.

  2. Johan säger:

    K: Du har bra musiksmak. Jo, du har en poäng, hon borde inse att hon själv är en rätt viktig artist som inte behöver relatera till manliga frontfigurer hela tiden. På den senaste skivan har hon skrivit en ny hyllningslåt till Parsons, ”The Road”.

  3. Jag tänker att man kan ha sämre hang-ups än en ofullbordad fling med Gram Parsons. Onekligen har den ju producerat en hel del bra låtar. Såg f ö Emmylou Harris uppbackad av Hot Band på Olympen i Lund -78 med en teaterkikare hårt tryckt mot ögonen

  4. Johan säger:

    Bara i Lund går man på konsert i en fuktskadad handbollshall med teaterkikare. Det är därför man gillar Lund.

  5. Letterman säger:

    Tack för en mycket bra recension av en fantastisk konsert. Det var första gången jag såg Emmylou Harris live, så mina förväntningar var ganska högt ställda, men de infriades med råge. Enda nackdelen var väl ljudet som var lite väl hårt, åtminstone inledningsvis.

    Toppnoteringen kom något oväntat i The ship on his arm, en låt som lyfte otroligt jämfört med studioversionen. Samspelet mellan gitarr och fiol var stundtals makalöst i just den låten.

    Däremot blir jag lite besviken på att du inte uppfattade storheten hos Simon Lynge. Visst, inuitsnacket var väl lite omotiverat, men vilken artist! Den logiska länken mellan Simon & Garfunkel och Eva Cassidy.

  6. Johan säger:

    Tack, håller med om att det var en fin version av den nya låten ”The ship on his arm”. Personligen tyckte jag att Simon Lynge var gemytlig men han var för välpolerad och hans tonårsdiktning till texter var direkt smärtsamt att lyssna på. Men jag tror att tiden jobbar för honom och att han har alla förutsättningar att bli riktigt intressant om han kan börja skriva något mer djärvt och spännande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.