En absurd nostalgi

Vissa dagar vaknar jag med en absurt stark lust efter en liten kopp slätt snabbkaffe. Givetvis har man i tillräckligt med pulver för en mugg, fast i en kaffekopp av mormors-typ, en kopp av högst beskedlig storlek, lite större än en munfull men lätt som en fjäder i handen.

Det är bittert och förfärligt, helt obalanserat, beskt, och lägger sig som ett kaffeandedräkts-skapande lager i hela munnen. Men samtidigt är det fantastiskt gott, så starkt att hjärtat hoppar ett par extra steg redan när man lyfter koppen, svetten pärlar i pannan, och tänderna förbrunas av blotta tanken. Det är det här kaffet jag saknar, inte det institutionella bryggkaffet, inte det presso-bryggda färskmalda yirgacheffe-kaffet, inte automatkaffet utanför föreläsnings-salen, inte den dubbla espresson direkt vid disken.

En liten kopp slätt snabbkaffe är att vakna en tidig lördagmorgon och släntra direkt till datorn, innan man hunnit vakna tillräckligt mycket för att göra något ordentligt med dagen, med kaffebryggandet, med frukosten, med kläderna, eller något alls, en morgon när det heller inte är brått med något av detta.

Det är den bästa koppen.

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad , , , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Trackbacks är avstängda.

2 Responses to En absurd nostalgi

  1. Johan säger:

    För mig representerar snabbkaffe längre utlandsvistelser i exempelvis Tyskland eller Japan och är således förenad med en helt rationell nostalgi. Serverad lite svagare än du beskriver kan det vara ett ganska snällt frukostalternativ.

  2. zonk säger:

    Utlandet och behaget i de enkla tingen (bara man slipper vara hemma) är en universell konstant. Kaffe i Japan kommer jag f.ö. för evigt förknippa med en aluminiumburk varm cafe au lait från en vending machine på en sidogata.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.