Ett sällskap på en

Poängen med snabbmat är att den är snabb och under lyckliga omständigheter även mat. Detta är väl anledningen till att man går till ställen som McDonalds, Burger King , Max och så vidare? Min teori är att snabbheten helt säkert är något som kunderna uppskattar men det är inte anledningen till att de söker sig mot frityroset i stora klungor. Förklaringen till kundernas antal är deras antal.

De gånger jag ställer mig i skottlinjen för en köttsemla med engelskspråkigt namn är företrädesvis när jag reser för jobbet eller för att komma undan detsamma. Jag reser ensam och om jag även äter ensam så gör jag det inte sällan på en plastbricka. McDonalds framgång sammanfaller med ett ökat ensamätande utanför hemmet.

Det finns förstås inga hinder för att gå på en traditionell restaurang själv också men något i det formatet säger att det egentligen är en social verksamhet. När man går på restaurang är det inte för maten och den nedlåtande serveringen i sig utan för att umgås. Att sätta sig själv vid ett bord med vit duk och tända ljus är lite som att gå till danspalatset och valsa ensam. All respekt åt den som klarar av det men folk kommer att prata.

McDonalds är i kontrast rent affärsmässigt, man tar sin bricka och sätter sig i ett hörn för att äta och inget annat. Den 17-åriga gothtjejen bakom kassan skulle inte bry sig om man självantände och dog och det är just det man uppskattar.

Det finns en annan anledning till att ensamätarna föder McDonalds mer än vad McDonalds föder dem. Det finns inget fint sätt att säga detta men har du sett dig själv när du äter på McDonalds? Jag var för ovanlighetens skull på just en sådan restaurang med två gamla kollegor för ett tag sedan och det var ingen rolig syn. Vi satt alla tre tysta medan vi i skam rotade runt bland papper och plast efter föda på brickan. Med allt mer glansiga händer och ansikten tryckte vi i oss utan att se varandra i ögonen. Någon av oss tänkte säkert att det var trevligare att gå dit själv.

En tredje anledning till att gå dit själv är ju just att det inte är så särskilt socialt meriterande att äta på McDonalds. Detta är åtminstone fallet bland de professionella akademiker som jag vistas bland, de är antingen vänsterradikala eller vinsamlare eller båda sakerna och en Big Mac passar varken till pinot noir eller revolutionen. 

Känslorna är dock aldrig ömsesidiga, McDonalds kan leva med nästan vilka kunder som helst. Hos dem är vi fria från alla sociala band som bundit oss i århundranden. Någon av oss tänker säkert att vi trodde det skulle vara roligare.

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Lämna Trackback.

2 Responses to Ett sällskap på en

  1. OTI säger:

    Vilket underbart inlägg! Jag skrattade gott eftersom att jag aldrig sett det från den synvinkel du presenterade. Jag är en snabbmatsjunkie och äter på McD både själv och tillsammans med andra, men ditt inlägg fick mig att reflektera över oss McD-besökare.

    Vid mitt nästa besök på ett snabbmatsställe så kommer jag vara noga med att dokumentera vårt sociala beteende, vore himla intressant att se vad det resulterar i.

  2. Johan säger:

    Vad roligt! Ifall man räknar bort folk under 18, som antingen inte är där för maten eller där med sina föräldrar, så är det fullt med ensamätare på McD, åtminstone dagtid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.