Huevos

Sugen på ägg

Det knackar på dörren. Johnny öppnar yrvaket och in stiger rumsbetjäningen. Rummet är sönderslaget, Johnny har ett rött öga och vet inte var han är. Han synar betjänten misstänksamt och frågar

– Who ordered this?

– You did señor.

Han verkar vara i ett spansktalande land.

– ¿Huevos? frågar Johnny.

Betjänten nickar, Johnny kollar under silverkupan. Där ligger mycket riktigt två stekta ägg. Inget mer. Johnny konstaterar att då är det nog han som beställt och verkar nöjd.

Så börjar, fritt ur minnet, the rum diary. Det är en film gjord efter en bok av Hunder S Thompson, en inte helt obekant filur för literärt bevandrade och/eller vana gödsvinetläsare. Filmen är inte den bästa jag sett, men jag gillade öppningsscenen. Ägg spelar en huvudroll i maten i många andra delar av världen, men sällan här. Ibland kan jag vara sugen på ägg utan att veta vad jag ska ha till. I Sverige är ju ägget normalt sett tillbehöret, inte huvudrätt.

När det händer numera tänker jag på Johnny Depp, och utbrister för mig själv ¡huevos!

Jag har aldrig varit i syd- eller mellanamerika, men om jag åker dit ska jag utforska deras äggrätter. Idag lagade jag en högst improviserad variant av Huevos Rancheros, en slabbig mexikansk frukost, till lunch.

Inte så vackert, men gott.

Recept för två:

  1. Fräs lite paprika och chili i en kastrull. Efter ett tag, slå på en burk krossade tomater. Pressa i en halv citron och låt det koka ett tag. Smaka av, och balansera syran med salt och socker.
  2. Koka upp bönor i lite vatten. Det ska egentligen vara svarta bönor, men man kan ta lite vad som helst. Efter ett tag, häll av vattnet, mosa bönorna och krydda med vad du har hemma. Jag körde torkad basilika, spiskummin och salt. Saltet är väldigt viktigt, annars blir det i stort sett smaklöst.
  3. Värm två tortillabröd i ugnen.
  4. Stek två ägg så som du gillar dem. De flesta recept är liberala på den här punkten, men den rätta slabbigheten får du bara om gulan är lös.
  5. Lägg ett tortillabröd på varje tallrik, med ett stekt ägg ovanpå. Toppa med bönröran, tomatröran, riven ost och bladpersilja.

Det blev en bra och mättande samt påfallande köttfri lunch. Rekommenderas.

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad , , , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Trackbacks är avstängda.

5 Responses to Huevos

  1. Johan säger:

    Boken The Rum Diary börjar i New York men övergår snabbt till resan och vistelsen i Puerto Rico. HST skrev The Rum Diary som en roman baserad på sitt eget arbete på en liten tidning i San Juan (hans son, född ett par år senare, heter förresten Juan). Boken tog närmare 40 år att få publicerad och det lär enligt legenden vara just Johnny Deep som uppmanade HST att försöka publicera den igen på 1990-talet, då han hittade originalmanuset i en kista i Thompsons källare under researchen för Fear and loathing in Las Vegas. I min mening är manuset till filmen rätt svagt och för att vara helt uppriktig är inte romanen särskilt bra heller. Det är ingen slump att den inte publicerades på på 1960-talet. En rolig anekdot är att HST först sökte jobb hos William Kennedy som då var redaktör på en större tidning i San Juan. Han tackade nej till ansökan men skrev ett vänligt men lätt nedlåtande svarsbrev till HST som blev rasande. Thompson svarade att han skulle åka ner ändå och att han för övrigt var i första hand en romanförfattare långt mer begåvad än vad som krävdes för att skriva i Kennedys tidning. Historien visar att Thompson faktiskt åkte till Puerto Rico och skrev The Rum Diary som han gav upp att få publicerad mot slutet av 60-talet. Vid den tiden var William Kennedy redan en hyllad romanförfattare, som senare gick vidare till att få pulitzerpriset för den lysande boken Ironweed (som senare blev film med Jack Nicholson och Meryl Streep). Kennedy och Thompson blev dock vänner efter Puerto Rico och korresponderade flitigt fram till Thompsons död 2005.

  2. zonk säger:

    Jag gillar både filmen och boken, men får instämma att det knappast HSTs skarpaste verk, eller den skönaste filmatiseringen (vilket ju osvikligt Gilliams står för, med Fear n Loathing in Las Vegas). Det är dock svårt att inte charmas åtminstone en smula.

  3. K säger:

    Filmen är väl inget mästerverk kanske men ett schyst tidsfördriv vågar jag påstå att den är. Manuset följer väl för övrigt boken rätt fritt, kände inte igen mycket av storyn. Fast det skulle förstås också kunna bero på att jag läste boken under min HST-period som inföll när jag precis hade börjat studera vid universitetet.

  4. Johan säger:

    Jag ska inte vara grinig, håller med om att det var en ganska trevlig film. Jag gillar det mycket Thompsonska i att skitstövlarna alltid vinner i slutet (just det: SPOILER ALERT). Dessutom lyckas Depp verkligen att fånga HST tio år innan han blivit den uppgivna, destruktiva droggalningen i Fear and loathing. Den unga HST, som borde vara 23-24 i filmen, är fortfarande en smula grön, naiv och idealistisk.

  5. Jonas säger:

    Filmen var inte alls dålig. Den var bara inte heller speciellt bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.