Jag brukar smickra mig själv med påståendet att jag inte är någon materialist. Det kan vara dags att omvärdera det påståendet nu. Fyra månader i en lägenhet placerad i det materiellt karga Norrmalm i Stockholm har gjort mig mottaglig för billig tillfredsställelse från elektriska apparater. Detta gäller mer än någon annanstans i köket.

I helgen flyttade jag in i en alldeles ny hyreslägenhet på en plats så långt ut på gröna linjen att de som byggde 1950-talets förorter redan fått slut på begripliga namn när de jobbat sig ut hit. Bakom mig lämnade jag en minimalt utrustad lägenhet i ett gammalt spinnhus för förryckta och förtappade kvinnor från 1853. Spisen i det köket stod där säkert redan när de byggde huset. Minst två av plattorna var uppenbarligen ren dekoration och även som sådan lämnade de en del övrigt att önska. Matlagning var i princip omöjligt och inte heller något som uppmuntrades varken av grannskapet eller priserna i de lokala matbutikerna.

Nu är allt annorlunda och jag var inte beredd på omställningen. Jag har en mikrovågsugn igen. Vid gud jag har en mikrovågsugn igen. En mikrovågsugn är en maskin som värmer mat, som gör måltider av frysta block och som möjliggör ett liv som till sina centrala delar skiljer sig från djurens. Ingen kommer någonsin att skilja mig från min mikrovågsugn igen.

Jag har en vattenkokare, en kaffebryggare och en brödrost. Jag har en espressomaskin. Jag har ett jävla våffelljärn. Maskinerna är människans vän och mina är fler än någonsin.

Jag sitter nu omgiven av allt de bohag som jag inte skänkt bort till besynnerliga kristna missionsföreningar mot avhämtning vid någon av mina tidigare flyttar. I Malmö tog de nästan allt jag hade men de lämnade fler countryskivor än vad anständiga människor har hört talas om och uppskattningsvis 3,7 ton med sinnesutvidgande litteratur.

Det är inte omöjligt att jag till och med börjar skaffa nya saker nu. Jag skriver detta från ett nytt blankt skrivbord utrustat med tre datorer och en alldeles ny skärm stor som en garagedörr. Så kan det gå.