Jimmie Åkesson – Satis polito

satis politioJimmie Åkesson mår dåligt och jag är glad för det. Hans lidande är den sortens lidande som jagar bort det onda och som får det att långsamt bli bättre igen. För mig representerar Jimmie Åkesson inte bara det värsta i svensk politik utan allt som är dåligt och sjukt i mig själv och oss alla. Alla irrationella rädslor, all småaktighet och feghet, alla fördomar och allt förakt. Om Jimme Åkesson mår dåligt så något friskt i samhället.

Jimmie och jag föddes båda in i ett liv på den blekingska landsbygden och vi gjorde det vid i princip samma tidpunkt. Vår uppväxt var inte gemensam men det måste ha funnits stora likheter i tillvaron i våra respektive hörn av länet. Placerade i liknande verkligheter med liknande förutsättningar drog vi diametralt olika slutsatser av vad vi såg och upplevde.

Världen blir aldrig mindre än i en liten by på den blekingska landsbygden och för Jimmie var det en trygghet. Alla småstadskonventioner och sociala normer om samhörighet genom likhet blev för Jimmie ett bålverk bakom vilket han kan uppnå sitt livsmål för normalitet. Avvikelser blir något misslyckat och det främmande blir ett hot. Hans historia är inte ens originell.

Jimmie Åkessons värld beskrivs i den politiska självbiografin Satis polito och man behöver inte läsa många sidor för att inse att hans verklighetsbild aldrig riktigt uppnått fotokvalitet. Att någon överhuvudtaget kan förmå sig att fortsätta läsa efter det skruvade förordet signerat ”Per-Abin Hansson” är ett vittnesmål om potensen och tillgängligheten hos dagens psykofarmaka. Själv gjorde jag nästan slut på en flaska tjeckisk plommonsprit innan sida sju.

Per-Albin Hansson och folkhemmet är återkommande teman i Satis polito och författaren förhåller sig till dess historia med samma sinne för förfining som en levnadsglad labrador intar sitt aftonmål med. Det är förstås sant att det finns ett nationalistiskt drag i det som kommit att kallas folkhemmet. Jimmie Åkesson har rätt när han skriver att Per-Albin Hansson strävade mot sammanhållning och han hade också kunnat skriva att den gamle landsfaderns beskrivning av folkhemmet lånar friskt ur ett konservativt ordförråd.

Vad Jimmie Åkesson missar eller väljer att inte nämna är att det som av socialister tidigare hade kallats ”medborgarhemmet” kom att bli ”folkhemmet” som ett led i strategin för att skapa brett folkligt stöd och legitimitet för progressiv socialpolitik och den mest omfattande ekonomiska omfördelningen som någonsin genomförts av en demokratisk stat. Jimmie Åkesson nämner inte heller att socialdemokraternas adoption av folk-begreppet och de nationella symbolerna var ett effektivt sätt att hålla sådana som honom från makten under 1930- och 40-talen. 

En av många saker som Hitler aldrig förstod om de nordiska länderna var varför nazismen hade så svårt att slå rot här. Tyskarna hade ju trots allt satt ihop en rasistisk ideologi som på det stora hela var rätt smickrande för de kindknotiga blondiner som då bebodde den skandinaviska halvön. Svaret var förstås att folksammanhållningen under socialdemokraterna gjorts till en fråga om solidaritet människor emellan istället för en fråga om ras. Solidaritet skapar folket och det gör förstås Jimmie Åkesson till något så förtjusande vänsterretoriskt som folkets fiende.

Satis polito blir någonstans halvvägs in mellan pärmarna en rätt uthärdlig läsning. Den politiska biografins format är självgående och vi som läser sådana kan till och med ryckas med i berättelsen.

Inte minst persongalleriet är fascinerande. Det är ett glatt gäng levande huvudfotingar med försmak för förstörelse och svartimporterad tysk öl. Bland dem märks rättshaverister, bristfälligt reformerade skinheads, en och annan gymnasielärare från min gamla skola och människor som ser ut som den av bröderna Elm som de valde att gömma i källaren. En del blir talmän i riksdagen och en del tar en överdos klonazepam.

En modigare författare hade kunnat göra underverk men en sådan rollbesättning men Jimmie Åkessons beskrivning är i slutänden inte alls njutbar. Det beror inte på att han är tråkig utan på att han vill vara det. Den stora paradoxen är ju att han är precis lika avvikande som alla andra i det partiet, hyllandet av det enkla och normala till trots.

Men om du är någon som har för vana att hänvisa till Sverige som en ”ankdamm”, om du någon gång har figurerat i en palme-utredning eller om du är Ian Wachtmeister, så tycker jag att du ska skaffa ett exemplar av Satis polito. I annat fall kan du låta bli.

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad , , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Trackbacks är avstängda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.