Det gömmer sig skatter i gamla barskåp må ni tro. Firade en äldre släktings 87-årsdag för en tid sedan och fick utöver den delikata 3-rätters middagen också smaka 55 år gammal (oöppnad) grön Chartreuse. Kanske inte den mest lämpade kandidaten för lagring men spännande ändå!

Pernod’en vi avnjöt som välkomstdrink såg ut som om den också inhandlats någon gång på 50-talet. Efterkrigsanisen hade behållit både sin strävhet och sötma så till den milda grad att jag fick ta ytterligare ett stänk vatten i glaset. Etiketten pryddes överst av en rad ur vilken man kunde uttyda att drycken brygts i enlighet med samma principer som för absint. Stabilt, van Gogh nästa.

Tillbaka till Chartreuse’n. Grejen var mer den känsla som infann sig när vi upptäckte att de gamla dropparna från 1952 inte förlorat sin spänst. Annars är inte femtifemprocentigt munvatten med tandkräm och örtsmak min grej efter maten. På etiketten kunde man läsa drinkförslag som gick ut på att man skulle blanda Chartreuse med whiskey, som min kusin Mårten uttryckte det: Sänker man en sån behöver man aldrig bevisa något igen. True, true.

Så här står det på Chartreuse hemsida:

“Only two Chartreuse monks know the identity of the 130 plants, how to blend them and how to distill them into this world famous liqueur. They are also the only ones who know which plants they have to macerate to produce the natural green and yellow colours. And they alone supervise the slow ageing in oak casks.”

Ingenting man ger sig på att själv försöka svänga ihop med andra ord. Det visar sig vid närmare inspektion av hemsidan att det dessutom finns en variant som lagrats extra länge på ekfat, Chartreuse V.E.P (Vieillissement Exceptionnellement Prolongé). Den vi drack är nog bland det äldsta i Chartreuse-väg man hittar som icke-munk men den hade förstås inte lagrats på ekfat.

Man lär sig också att likören skall serveras mycket väl kyld och att det sedan 1838 finns en litet mildare nymodighet i form av gul Chartreuse.

Själv var jag för trött för att toppa med en Remy Martin men det ångrar jag nästan lite i efterhand.