KGB, Stockholm

Har någon sett denna öl? Mannen i bakgrunden kan ni ärligt talat behålla

Vad är det ryskaste som finns? Det är förmodligen inte öl och det är förmodligen inte baren KGB i Stockholm men jag gillar båda ändå.

Att inreda en bar i rysk stil utan alkoholister gör sig helt enkelt inte så jag bestämde mig för att dra mitt strå till stacken och gå dit.

Precis som i det gamla sovjet fanns det en kö till entrén och precis som i det gamla sovjet var kön födelseplats för några av de mest potenta ryktena i unionen.

I lördags gällde ryktet att den politiske kommisaren i dörren krävde kontanter och endast kontanter. I den lilla sovjet som var mitt sällskap utsågs en person till löpare och värdetransportör. Det var en sällsam syn att se honom på jakt efter närmaste bankomat försvinna ilsket springande ner för samma trappor som Krister Pettersson en gång sprungit upp för efter utfört dåd.

Då han efter 10 minuter ännu inte kommit tillbaka började jag misstänka att han missförstått ingångsvärdena och att han skulle återvända med rubel.

Naturligtvis tog dörren kort, VISA errövrade Ryssland och KGB föll förmodligen strax därefter. Vår löpare föll inte men jag tror att han dog lite då han återvände efter 20 minuter på språng.

Väl inne öppnade sig en värld av två sorters ryska öl och ungefär 19 olika sorter från Colorado. En av de ryska sorterna syns på bilden, det är en ganska anonym sak med spridda fläckar av humle som inte ens barpersonalen kunde uttala namnet på. Den andra sorten var döpt efter det ryska namnet för Östersjön och den skulle förmodligen stå sig ganska väl i en jämförelse med en spark på knäskålen.

KGB är en bar i tre små våningar där den understa rymmer något sorts dansgolv och den minsta scen jag sett utanför den Blekingska Nationen i Lund. Det finns två barer och båda kräver stor brutalitet av dem som försöker ta sig fram till arbetare och kamrater i personalen. Revolutionen kräver uppoffringar och vägen till att få något att dricka är full av dem.

Inredningen är rysk i detaljerna och de är tillräckliga för samtal på ett sätt som inredningen i irländska pubar inte är längre.

Priserna i baren är fullständigt acceptabla och ordföraren vet att jag inte accepterar vad som helst. En konstig rysk öl kostar 68 kronor men kan man tänka sig mer välkända drycker så kan man finna frid utan att spräcka femårsplanen för fylleri.

En trevlig detalj var att de istället för musik spelade en språkkurs i ryska på toaletten. Under den tid jag spenderade där han jag dock inte lära mig tillräckligt för att kunna smuggla kärnvapen och om någon frågar så har jag heller aldrig tänkt göra det.

Denna kväll spelade ett begåvat folkmusikband vid namn Räfven på undre däck i denna strandade Potemkin. Det genomsnittliga folkmusikbandet får mig att springa i skrikande i motsatt riktning oavsett vilken riktning detta är. Räfven spelade dock främst östeuropeisk musik och min stora svaghet för balkanbuskis böjde mitt omdöme tillräckligt mycket för att uppskatta deras konsert.

Många mer än uppskattade den, flera besökare utvecklade men för livet. Människor i alla åldrar dansade, grät, moshade och crowd surfade sig igenom en konsert som kan ha varit soundtrack till en etnisk konflikt. Luften tog fullständigt slut under konserten i den lilla lokalen men folket där var ändå upptagna med viktigare saker än att andas.

När jag nu ser tillbaka på helgen som förflutit så återvänder tankarna till stunder på denna den ryskaste baren på den delen av Malmskillnadsgatan.

Mersmak kräver inte smak och jag kan utan vidare tänka mig att återvända dit.

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad , , , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Lämna Trackback.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.