Förra veckans tema här på Gödsvinet var ju karaktärsmord på karaktärslösa kaffebarer i ”italiensk” stil. Vi utförde både ett bakhåll på giftblandarna på Espresso House och vad som måste betraktas som ett frontalanfall på Waynes Coffee. Nu när omständigheterna äntligen tillåter att vi inleder denna veckas leverans av livsuppehållande sanningar är det dags att gå till källan för båda dessa försäljare av kaffe att ta med och alldeles för stora muffins. Det är dags att skriva om Starbucks.

För det är ju Starbucks som förenar Espresso House och Waynes Coffee och de existerar bara för att Starbucks inte är etablerat i Sverige. Det är från Starbucks som de har lånat de italienska namnen, den mörka träinredningen och känslan av att folk tittar på dig när du försöker beställa. Har Espresso House och Waynes Coffee något som inte Starbucks har? Ja, de har Sverige.

Starbucks har för sin del lagt under sig en betydande del av USA. Visa mig en amerikansk gata och jag skall visa dig ett Starbucks. De finns i stora städer, de finns i små och det finns några som jag hittat på: I den lilla amerikanska stad som jag varit längst i fanns det bara två men då räknar jag inte de som låg inuti bokhandlar, skivaffärer, apotek, bibliotek, stormarknader, rastplatser, socialkontor och självmordskliniker. Någonstans i USA finns det med stor sannolikhet ett Starbucks med ett litet Starbucks inuti sig. Kanske finns det Starbucks som likt ryska dockor är långa kedjor med starbucksar inuti varandra, den ena lite mindre än den förra.

Starbucks har naturligtvis varit en del i tvångssteriliseringen av de en gång så virila amerikanska motorvägarna. Folk som inte åkt längs dem föreställer sig att de kantas av en lång rad småstäder av Twin Peaks-snitt där man kan äta hembakad paj, dricka nattsvart kaffe och förlusta sig med människor som någon gång tagit en bild på något de trott varit en ängel. Dessa platser finns inte längre, åtminstone inte längs Interstate-vägarna. Istället erbjuder dessa små klungor av kedjerestauranger med ungefär två mils avstånd. De flesta är hamburgerkedjor och talande nog är Starbucks den enda renodlade kaffeförsäljaren som trängt sig ända ut där motorvägarna korsar den en gång vilda västern. Jag väljer, som du förstår, att inte alls betrakta det som Dunkin Donuts säljer som kaffe.

Den amerikanska restaurangvärlden är långt mer förkedjad än vad den svenska är och ingen avskyr kedjor som Starbucks mer än Kinky Friedman. Du känner säkert Kinky Friedman bäst som ett namn du aldrig hört förut. Kanske är du inte ens säker på om det är ett namn eller ett nedsättande omdöme. Kinky Friedman är en countrymusiker, författare, guvernörskandidat, cigarrförsäljare och djurrättsaktivist som de senaste 63 åren huvudsakligen varit bosatt på ett par platser i Texas samt Greenwich Village i New York. Oavsett var han bor är dock hans själsliga hemvist den lilla gröna husvagn i Kerrville, Texas, där bodde med alla sina husdjur ett par år medan han slutade med kokain och började skriva böcker.

De flesta av de 20-talet böcker han skrivit är en slags deckare där vem som mördade någon är betydligt mindre viktigt än det faktum att det inte går att sluta skratta medan man läser. Samtliga mordgåtor utspelar sig i den verkliga Kinky Friedmans värld och den verklige Kinky Friedman är dektektiven medan hans vänner fått bli sidekicks, hjältar eller mördade. Efter ett stort antal böcker i samma miljö bestämde han sig 2003 för att skriva en helt fiktiv roman med helt fiktiva karaktärer. Den boken heter ”Kill two birds and get stoned”, en mycket typisk titel vars mening blir lustigare om man känner till det idiomatiska uttrycket ”Kill two birds with one stone” (”Slå två flugor i en smäll”).

I den boken lämnar författaren Kinky Friedman rollfiguren ”Kinky Friedman” för att istället skriva om en ”Walter Snow” som är en exakt kopia av Kinky Friedman men olik alla andra människor i världen. Bortsett från ett par tekniska skillnader, så som att ”Walter Snow” bor i en källarlägenhet medan ”Kinky Friedman” bor högt upp, är dessutom den yttre inramningen exakt densamma som i Friedmans övriga böcker.

Ämnet för denna roman är Walter Snows kamp mot ett lokalt Starbucks. I boken köps Walter Snows stampub upp av någon som slår igen den för att öppna upp ännu ett Starbucks istället. Detta blir startskottet för inte bara nämnda kamp mot Starbucks utan mot all likriktning av restauranger, barer, caféer och allt annat som en gång var lika eget som Kinky Friedman själv. I boken slår sig ”Walter Snow” ihop med två frisinnade, unga människor och tillsammans utsätter de Starbucks för allt från bedrägeri, skadeinsekter och en unik kombination av protester från både ortodoxa judar och svarta muslimer. Ingen som läser boken kan känna att de förtjänar mindre.

Friedman är inte antikapitalist men han är en förkämpe för det udda och det unika och som sådan blir varje restaurangkedja en naturlig fiende. Framför allt är Friedman en romantiker som tidvis hänger sig åt ren nostalgi. Redan under sin karriär som countrymusiker på 1970-talet skrev han sånger som ”Sold America” om tiden då ”coffee with a friend was still a dime”. Hans nostalgi, hans uttalade teknikfientlighet och hans eviga klagande på den ”wussification” som hans Texas genomgår är förstås inte alltid tilltalande egenskaper. När det ställer honom mot en klonarmé av själlösa kaffekapitalister är det dock inte svårt att välja sida.

Ur detta perspektivet har det inte så stor betydelse om vi har Espresso House, Waynes Coffee eller Starbucks. Kinky Friedman skulle mena att det som har betydelse är att de snart är det enda vi har.