Jag hatar att känna mig lurad. Jag förstår att i dagens samhälle måste man bli lurad ibland, och jag kan i viss mån acceptera det. Men jag blir ändå alltid väldigt besviken när jag får reda på att något jag litat på bara är lurendrejeri.

De flesta falska fenomen vill såklart dölja att hela deras existens bygger på att lura folk som villigt sväljer det skräp de blir matade med. Men oftast kommer det på ett mer eller mindre offentligt sätt ut. Parlamentet körs efter manus. Gästerna i Så ska det låta vet i förväg vilka låtar som kommer. Krokodiljägaren letade inte upp några djur i naturen, de hade filmteamet med sig. Tv-kockarnas mat serveras kall, torr, gammal eller halvfärdig till de stackars colgateleende mediamänniskorna i tv-soffan. Jag har blivit så cynisk att jag numera utgår från att allt som visas på tv är lögn, hur trovärdigt det än är.

Idag läste jag en artikel i Svenska Dagbladet som handlar om hur man fotograferar mat så att den duger åt kokböckerna. Stolt som en tupp berättar matjournalisten hur man lägger stenkulor i soppan, trälim i filmjölken, osmältbar glass på efterrättstallriken och diskmedel i drinkarna. Inte för en sekund reflekterar hon över att åtminstone vissa konsumenter är mer intresserade av att laga maten i kokböckerna än att titta på deras överstajlade bilder. Inte för en sekund tänker hon på att folk följer ett recept till punkt och pricka, för att sedan få fram en rätt som inte ens liknar den på bild. “Ja just det, jag glömde ha i trälim och stenkulor!”

Så nu läggs matfotografier till den digra hög av fenomen där jag vet att jag alltid luras, och jag blir ett snäpp bittrare.

Jag hatar att känna mig lurad.