Ett par gånger i min karriär har jag haft förmånen att jobba för företag som erbjuder de anställda massage. Tro mig, det är ett privilegium som jag är mycket tacksam för. Men jag har märkt en underlig åkomma hos nästan alla massöserna (det har hittills inte varit någon massör), låt mig exemplifiera:
Den första massösen träffade jag i början av det här millenniet. Henne gick jag inte till mer än några enstaka gånger, men jag vet att hon brukade försöka få mina kollegor att gå med i något pyramidspelsliknande äventyr som hon själv var involverad i. Vad jag vet gick ingen på det.
Istället brukade jag gå till hennes kollega. Det var en mycket trevlig massös, och hon försökte aldrig lura på mig något. Men hon berättade att hennes besvärliga hund blivit mycket bättre efter att hon anlitat en hundpsykolog som behandlat hunden i fråga. Brevledes.
Om hunden kunde läsa eller ej förtäljer inte historien.
Efter detta hade jag ingen jobbmassös på ett par år, men nyligen slog jag in på den lyxiga banan igen. Jag började gå hos en hårdhänt dam som riktigt kunde knåda musten ur en. Det sista jag hörde när jag låg där och halvslumrade en dag var något om hennes kurser i ”kinesisk medicin”, och sedan gjorde hon några kvicka vridningar med min nacke. Jag hade problem att gå rakt i en vecka efteråt. Och när jag kunde gå igen, då gick jag inte tillbaka till henne.
Den nya massösen utövar ingen dylik misshandel på min kropp. Men nyligen föreslog hon att jag skulle besöka en kringresande man med speciella förmågor för att få bukt med min trilskande rygg. Han var tydligen väldigt svår att få tag i, men han kunde bota det mesta med sina krafter lovade hon.
Är det något speciellt med massage som gör att utövarna dras till kvacksalvare? Är det all den där lugnande panflöjtsmusiken de lyssnar på som ställer till det? Är massage i sig en alternativmedicinsk företeelse utan stöd i vetenskapen?
För min egen del föreslog en sjukgymnast nyligen att jag skulle prova akupunktur, så snart kommer jag säkert vara Gödsvinets främsta förespråkare för homeopati och örtmedicin. Tills dess, kan man få några förnuftiga reflektioner över frågorna ovan?
Haha…. ja det finns mycket sånt. Du borde prova helande stenar från himalaya.. it’s the shit.
Nä men seriöst. Har du ont i ryggen gå till en kiropraktor. Har iaf löst mina ryggproblem mer eller mindre permanent.
Blev beordrad akupunktur en gång hos en sjukgymnast.. med elshockar dessutom.. varken skönt eller speciellt effektivt. Det som behövdes i det fallet var en good old fashion kortisonspruta och lite kortison(kvack)salva. 🙂
Skolmedicinens problem är att den har svårt att bota den som inte är sjuk. Bland annat gäller detta när icke-kroppsliga problem förs fram som kroppsliga sådana. Det är i detta gränsland som coacher, schamaner och ivrare av olika sorters icke-mätbara effekter kommer in på arenan.
Viktigt att poängtera i sammanhanget är den gigantiska bulken av psykiatrisk sjukdom och psykologiska problem som är så stigmatiserad att vi knappt vill erkänna att den finns och därmed inte kan bli hjälpta på ett adekvat sätt. Inte heller skall man ringakta upplevelsen av illabefinnande och rädsla för sjukdom.
Var och en får avgöra själv hur mycket pengar de vill lägga på låtsasmedicin om det får dem att känna sig bättre. Det viktigaste är ju att inte allvarliga, behandlingsbara åkommor missas eller kommer till ordentlig behandling för sent (t ex Steve Jobs mycket trista öde).
En astut iakttagelse av yrkesandan, kan jag tänka mig. Man måste ju fråga sig vem som blir massör? Yrket är kvinnodominerat och akademikerna är sannolikt inte i majoritet.
Och liksom taxichaufförerna tar man del av patienternas livshistoria, inte bara deras ev. ryggproblem. I den miljön kan man nog odla en kultur där skolvetenskapen och dess metoder (peer-review och sånt där mumbo-jumbo) upplevs som kalla, opersonliga och ”manliga”. Massörerna vill dessutom hävda sin prestige gentemot läkarna.
Slutligen inspireras man av massage från andra kulturer: Indien, Thailand, Kina osv. Där har man nått ganska långt i praktisk massage, men teorin bakom är rätt religiöst färgad: yin och yang och chakran och allt sånt där. Jag har själv erfarenhet av kinesisk tai chi, och det är bra grejer, men teorin är bara mysko.
Jag går istället till jobbnaprapaten. Inte nog med att han är en jävel på att slå min felbyggda blue collar-working white collar-body rätt, han har också lirat med Bajens A-lag. Med andra ord flyter samtalen i fotbollens (eller vintertid bandyns) tecken och det hela är svårartat njutbart. Inga pyramidspel, inga hundpsykologer, inga vita kvinnor som tror sig kunna asiatisk läkekonst. Bara en skäggstubbig lönnfet lirare som är en jävel på att få min rygg att säga ”knackosaurus”.
Jag älskar jobbnapprisen – no homo.
Nej, det är väl rätt uppenbart att inte alla människor är skapta för det västerländska ”prestationssamhället” med all dess stress. I det läget är det sannolikt betydligt enklare att vända sig till diverse hokus-pokus istället för att bara sitta och ta det lugnt och göra ingenting i största allmänhet, vilket inte är riktigt comme-il faut.