Stockholm Stad

När vi började skriva om att äta, dricka och överleva här på Gödsvinet så hade jag precis flyttat till Stockholm och för mig är dessa två händelser intimt förenade. Det hade bara gått ett par veckor efter min flytt innan jag, Jonas, Nils och per korrespondens även Zonk beslutade oss för att skapa det underverk du är allra senast att bevittna. Vårt arkiv över de senaste 18 månadernas inlägg är för mig därför en dokumentation av Stockholm, restaurang för restaurang, öl för öl.

Det hör till historien att jag förmodligen är den allra minst sannolika personen i Sverige att skriva en dokumentation av Stockholm. Jag hittade hit genom att närmast i ett stadie av trans följa ett betydande forskningsanslag. Mina förväntningar var begränsade till att få åtminstone något bättre utsikt än den jag hade i lägenheten mitt emot Lidls parkeringshus vid Dalaplan i Malmö. Jag har aldrig haft någon ambition att bo här och när jag gör det så är det mot inrådan och bättre vetande. 

För jag kommer från landet och på landet finns det föreställningar om Stockholm som avskräcker. Det börjar redan när man är barn. 

Någon gång kring mitt femte eller sjätte levnadsår fick jag veta från äldre släktingar att det bor så många människor i Stockholm att de tvingas dricka sitt eget urin. Var dessa uppgifter ursprungligen kommer ifrån har jag inte lyckats spåra. Möjligtvis var det någon i min omgivning som förväxlat ”stockholmare” med ”astronaut” men själv ser jag inte likheterna. 

Förmodligen kom den historien från något nyhetsreportage om Mälarens dubbla funktion som vattentäkt och avloppstank men det kommer vi aldrig att veta. De flesta andra historierna känner jag dock ursprunget till. De kom från min far.

Han bodde något år på söder i Stockholm under en illa definierad forntid, en period som gjorde många bestående intryck, inga av dem positiva. En berättelse är om hur han då sett en man slå in en ruta på en bil för att ta något i baksätet. På grund av den händelsen genomsökte han, under våra familjesemestrar i Stockholm, bilen med niten hos en östtysk gränskontrollant på jakt efter något som kunde se stöldbegärligt ut. Argumentet var att inget fick ligga framme som kunde provocera en fönsterkrossning. En gång i sjuårsåldern fick jag underkänt på min baksätesrensning då jag lämnat en nästan tom godispåse framme i fri sikt från trottoaren.    

Stockholmare går såvitt jag vet med en kokande inre lust att krossa bilrutor i jakt på nästan vilket föremål som helst i baksätet av främmande bilar. Kanske blir de så av allt urin de dricker. Töm bilen själv innan stockholmaren gör det.

Stockholmarens vansinniga böjelse för det kriminella är förstås ett tema som sträcker sig långt utanför ramarna för mitt familjealbum. Föreställningen om Stockholm som ett enda stort övergrepp som väntar på att få ske är eller åtminstone var mycket påtaglig där jag kommer ifrån. Någon gång i en barndom vars minnen gjorts dimmiga av hundratals ölrecensioner var jag på en skolresa till Stockholm. Inför den fick vi veta att man var tvungen att bära pengar och värdesaker i en särskild liten väska runt halsen eller runt midjan, innanför kläderna.

Alla stockholmare är naturligtvis inte kriminella men de bär uppenbarligen på en kriminell gen som gör att de genom en atavistisk metamorfos blir blodtörstiga vilddjur så fort de ser något av värde, låt vara att det bara är det fåtal tior som ett skolbarn från Blekinge har i fickpengar.

Sedan var det ju detta med knark. Alla stockholmare knarkar. Hela tiden. Det är därför alla stockholmare har aids. Tunnelbanan, som jag aldrig fick se som barn, var den förmodade födelseplatsen för både knark och aids. Någonstans under jord fortplantar sig de aidssjuka knarkarna som orcer och när mörkret sänker sig över huvudstaden kommer de upp på gatorna för att dra ner nya själar i det mörker som de gjort till sitt. För om man NÅGONSIN får knark på sig så är man knarkare för livet. Det här inslaget från TV4:s ”Pentagon” förklarar det fenomenet väl.

Klockan är nu strax efter fem och sakta förvandlas Stockholms norra förorter från ett hav av höstlöv till ett stjärnmönster av ljus utanför mitt fönster. Med mörkret finner jag en nyvunnen lust för förstörelse och om jag inte minns fel står det en hel rad med parkerade bilar nere på Ångemannagatan. Någon av dem måste ha något fint liggande i baksätet. Det finns bara ett sätt att ta reda på det.    

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Trackbacks är avstängda.

4 Responses to Stockholm Stad

  1. Martin säger:

    Jag minns en gång en fest hos en för er på gödsvinet gemensam bekant. Där en av gästerna som både var från STLM och bodde där sa att ” JAG ÅKER FAAN INTE KOLLEKTIVT”. Man förstår ju varför efter att ha se vad som kan hända. Tror också att det luktar kraftigt med urin och sprit där nere i tunnelbanan. Det har jag hört från andra STHLM:are.

  2. Johan säger:

    Som jag minns det var det du och jag som föreslog att det luktade sprit i tunnelbanan. Det var personen i fråga som påpekade att det inte var sprit utan urin. Till saken hör att vi skämtade och att hon inte gjorde det.

  3. Ola säger:

    Usch, vilket ställe Sthlm verkar vara. Dit kommer jag aldrig att åka.

  4. Martin säger:

    Det stämmer !

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.