Okkervil River, Göta källare

Okkervil river spelade i Stockholm igår kväll och jag var oundvikligen där. Förra gången jag såg dem fick jag ta nattåget från Östersund till Göteborg, igår körde mig gröna linjen nästan fram till dörren för konserten på Göta Källare. Även om Okkervil rivers nya skiva heter ”I am very far” så är dock avstånd av ringa betydelse. Okkervil river kan göra en bra konsert var som helst.

Denna förmåga kom förstås att prövas till det yttersta eftersom de valt att spela på en nattklubb som ser ut att ha anlitat någon serbisk krigsförbrytare som inredningsdesigner. Göta källare är en bedagad Ibiza-installation långt ner i tunnelbanesystemets äldsta och mörkaste del vid Medborgarplatsen och jag kan inte tänka mig att den vanligtvis har några andra användningsområden än för homosexuella swingersfester och studentskivor. Men det var alltså inte därför jag var där.

Naturligtvis var jag för tidig. Det finns en lång rad kaoselement som gör att det inte går att komma i perfekt tid till en konsert. Denna gången berodde det mest på att biljetten sa 20:00, Göta Källares hemsida sa 21:00 och Facebookeventet (ja, jag vet) sa 19:00. Jag dök upp innan åtta och konserten började 21:13.

Trots att jag var tidig samlades en hel del publik framför mig i den venerisk intima lokalen. När jag sträckte på mig och blickade ut över folkhavet kunde jag se i trakterna av 400 välkammade Oskar Linnros-frisyrer guppa förväntansfullt likt en stor flock med rapphöns i parningstid. Det var i det närmaste hypnotiskt.

Okkervil Rivers självklara frontfigur Will Sheff var sist på scenen och det gick inte att ta miste på honom. Precis som alltid var han klädd som en professor i litteraturvetenskap med en ljusblå oxfordskjorta över en t-shirt, stickad pullover och, naturligtvis, en perfekt sliten tweedkavaj. När jag såg mig omkring i publiken insåg jag att det fanns hela klungor med folk som hade i princip samma utstyrsel. Det såg till vissa delar ut som ett rotarymöte som gått överstyr.

De öppnade med ”Wake up and be fine” och trots att den låten släpptes för bara en vecka sedan kickstartade det publiken, som var generös och uppskattande konserten igenom. Sedan följe ett relativt publikfriande program med låtar som ”Unless it kicks”, ”A hand to take hold of the scene”, ”Our life is not a movie or maybe” och ”A girl in port”, alla från genombrottsalbumet ”The Stage Names”, som de spelade nästan hela av under kvällen.

Will Sheff sa inte så mycket under konserten men vid ett tillfälle konstaterade han att ”in such a nice, progressive country, we can play a happy song about suicide”. Detta var förstås introduktionen till ”John Allyn Smith Sails” och när den låten klimaxerade i en övergång till Beach Boys ”Sloop B John” gick en av rotaryföreningarna in i något sorts atavistiskt apstadie. En ung man i tweed bredvid mig blev så uppspelt att han nästan tappade sin Belle och Sebastian-tygpåse (£14:95). Det var en riktig föreställning i föreställningen, hans flickvän tog bilder.

Den ordinarie konserten avslutades med en utdragen allsångsversion av ”Lost coastlines”. Det är en viralt trallvänlig sång från ”The Stand Ins” som Sheff sjunger tillsammans med basisten Patrick Pestorious. Pestorious är ingen naturlig sångare man han håller tonerna genom att välja ur de lägre, dovare registren, vilket ger hans sång teatralt romantiska kvaliteter. Vid konserten på Way out west 2008 presenterade Will Sheff honom som ”Steven Patrick Pestorious”, en mycket rolig referens till Steven Patrick Morrissey, vanligtvis bara kallad Morrissey.

Det första extranumret var, modigt nog, en låt från den alldeles nya skivan som heter ”We need a myth”, en av de mer traditionella styckena bland de mer experimentellt sökande på den skivan. Ifall någon hade förväntat sig något annat så höll de det för sig själva. Det blev bara ett inrop trots ganska uthålliga försök från publiken att framkalla ett tredje uppträdande.

Konserten var i sin helhet en ytterst professionell och välslipad upplevelse, trots lite tumult kring brustna strängar och skenande monitorer. Ljudet var av blandad kvalité, Lauren Gurgiolos elgitarr lät som en kärvad Skoda Fabia emellanåt och någon måste verkligen säga åt Will Sheff att slopa den extra micken med eko-effekten. Bandet som uppträdde i Göta Källare igår kväll var inte fullt lika ystert utagerande som det jag såg i Göteborg för ett par år sedan men de bjöd på en föreställning som var perfekt i nästan alla avseenden. Det är svårt att vara missnöjd men samtidigt är det med visst vemod som jag inser att både Okkervil River och jag har blivit äldre och mognare sedan vi sågs sist.

PS: När jag passerade insläppet till Göta Källare hörde jag någon säga att kulturbloggen stod på gästlistan och mycket riktigt fann jag idag en recension där. Man kan även läsa om konserten här.

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad , , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Trackbacks är avstängda.

7 Responses to Okkervil River, Göta källare

  1. Rosemari säger:

    Hej hej nu har vi länkat till din fina recension från vår recension:
    http://kulturbloggen.com/?p=35996

  2. Johan säger:

    Trevligt, glömde att länka till dig, gör det nu!

  3. K säger:

    Åh. Önskar att jag hade varit där.

    (Ser förresten fortfarande fram mot en recension av Kungsholmens sunkhak à la Gödsvinet. Var på Dovas St. Eriksgatan för ett par veckor sedan för första gången på åratal; det var glädjande nog mer sunkigt än någonsin)

  4. Niklas säger:

    För övrigt kan jag nämna att hans effektmik gick sönder under spelningen i Heaven i London. Det blev…underligt.

  5. Johan säger:

    Fina filmer. Du eller den som filmade måste ha stått ungefär 2 meter rakt framför mig.

  6. Niklas säger:

    Tack! Synd att vi inte träffades. Jag hade iofs en röd skjorta och sålde merch efter spelningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.