Planet cirklade tvekande flera varv innan piloten vek ner nosen i det kompakta molntäcket på jakt efter en plats att landa. När vi stod på marken meddelande han att det var 17 minusgrader och dimma på utsidan. Jag förstod att jag anlänt till Östersund.

Ingen kan längre minnas hur Östersund var innan smittan steg upp ur Storsjöns mörka vatten för att sprida förintelse och diarré omkring sig . Ändå verkade ankomsthallen på Frösöns flygplats märkvärdigt bekant. Den verkliga chocken kom när jag för första gången på flera månader återsåg Prästgatan, gatan där jag bodde i fem år. Först när jag såg den ligga fullständigt öde gick katastrofens omfattning upp för mig. Sedan kom jag på att det var måndag förmiddag och att jag befann mig i Östersund.

På campus såg det mesta också ut ungefär som vanligt. Ett undantag var dock det fikarum där jag spenderade merparten av åren i Jämtland. Eftersom parasiten cryptosporidium gjort kaffet från automaten ännu mera otjänligt än vanligt så hade de människospillror som fortfarande hängde sig kvar där skapat en rad uppfinningsrika arrangemang för att göra kaffe. Forskning utan kaffe är otänkbart och det bryter mot allt vi vet om mänskliga rättigheter att låta studenter lyssna på föreläsare som inte fått sina dagliga koppar.

Det lilla pentryt i fikarummet såg ut som något sorts improviserat droglabb. Där fanns brännare och kokare, glas och kärl. Där fanns desperata människor villiga att göra vad som helst för att få koffein ur torrt pulver. Vattnet måste koka i en minut för att parasiten skall dö och vetenskapen leva.

Kampen för överlevnad har aldrig varit hårdare än nu och den var aldrig lätt i Österund. Som ett tecken på vad jag var redo att gå igenom för att rädda mig från cryptosporidium drack jag en loka till lunchen. Till kvällen drack jag utsökt öl från Jämtlands bryggeri och den gjorde mig frisk. I baren vid Stortorget fanns det alla möjligheter att variera skämt på temat “jag behöver något starkare, ge mig ett glas kranvatten”. Sedan var det dags att åka hem.