Parkering för själen

svenska flaggans dagSom du vet har vi här på Gödsvinet med åren kommit att täcka en del rätt esoteriska ämnen, ämnen så som bruna kubkyrkor, begravningsplatser och Stockholms topp tre kolumbarium. Det är därför inte ämnat att förvåna när jag säger att vi har spenderat en helg med att detaljstudera några av huvudstadens vackraste parkeringshus.

Jag vet inte hur det började – det gör jag nästan aldrig – men jag tror det var rätt länge sedan. Staden när jag växte upp var Karlskrona och som stad sett var den inte mycket att tala om. För någon som inte hade något att jämföra med var det dock en plats präglad av yttersta urbanitet och allra mest urbana var parkeringshusen. Det var där man klev ur bilen och det var där staden började. Dunkelt belyst betong och doften av illa förbränd bensin var precis sådär farlig som man vill att en stad ska vara om det är någon mening med den alls.

Indiepopmusikern Martin Abrahamsson beskrev något liknande från sin uppväxt i Östersund. Det finns ett stycke av en gata som heter Thoméegränd i den staden som han uppfattade som särskilt urban. Det är det stycke som sträcker sig från Kyrkgatan till Prästgatan, ett stycke som domineras av rampen upp till Domus parkeringshus. Enligt en intervju med honom brukade han gå upp och ner för den där gatstumpen och låtsas att han var i en storstad. Jag bodde förresten i flera år bara ett kvarter från den gatan och även om jag mest minns den påtagliga doften av urin så förstår jag vad han menar. Parkeringshus skänker modernitet.

Parkeringshusen likt Domus-varuhusen signalerade när de kom just modernitet, som bärare av budskapet om ett nytt, bättre samhälle där alla hade råd med en bil och där man körde dem överallt. Parkeringshus andas framsteg och framtidstro.

Det är därför bara naturligt att man byggde jättemånga av dem när man med hjälp av grävskopor och väldigt mycket betong radikalt omvandlade Stockholms innerstad under 1950, 60 och 70-talen. Parkeringshusen blev under denna tid för Norrmalm vad ambassaderna och saluhallarna är för Östermalm och vad ölhallarna är för Södermalm. Inte alla av Norrmalms parkeringshus är kvar men bland de som är det finns något att hämta även för oss som inte har bil. Parkering för själen.

parkadenJuvelen i kronan är förstås Parkaden på Regeringsgatan. Med sina sju våningar av ornamenterade betongelement tronar Hans Asplunds mästerverk över omgivningen som ett vittnesmål från en tid då man fortfarande trodde på betongens förlösande kraft.

Det är en fröjd och inte så lite farligt att gå omkring bland ramper och däck med ögat i en kamera. Det var i själva verket så vällustigt att en securitasvakt kom och bad oss att sluta med det. Innan dess hann vi beundra inte bara parkeringshuset i sig utan utsikten mot delar av Stockholm många av oss vanligtvis väljer att inte direkt stirra på. Utsikten från det översta parkeringsdäcket är i sig värd ett besök.

Hänryckningens tid är inne i Sverige och det är svårt att inte dras med då man från parkadens översta våning skådar tre svenska flaggor sträckta för vinden framför hötorgshus 3. 

Om parkeringshusen i Karlskrona och Östersund är städernas urbana hjärta så är ett parkeringshus som Parkaden i Stockholm snarare en rofylld idyll skild från stöket nere på gatan. Det är upp i parkeringshuset man söker sig för att komma undan.

Jämte Karlskrona och Östersund har jag också bott på Norrmalm, bara ett stenkast från Parkaden. Olika städer har olika prioriteringar och det är så jag förklarar varför det tog så länge innan jag besökte det lokala parkeringshuset. 

parkaden 2

Yrseln

Det bästa vore att skriva ner vad som hände dag för dag. Att föra dagbok för att kunna se klart. Att inte låta nyanserna, småtingen gå förlorade, inte ens om de förefaller betydelselösa, och framför allt klassificera dem.

Jean-Paul Sartre

Fredagen den tjugosjätte juli, klockan tio i ett på eftermiddagen

Hettan låg tung över perrongen då jag klev av tåget. Det var varmt på ett sätt som det nästan alltid är i Östersund denna helg men nästan aldrig annars. Jag kände förstås igen mig i staden där jag bott i mer än fem år men något var också annorlunda. Människorna var lite livligare, berusade, och inte bara av solsken. Det var som om det rådde ett tyst samförstånd om att vardagen upphört och något annat infunnit sig.

Då greps jag plötsligt av Yrseln. Alla andra verkade redan känna den. Storsjöyran 2013 hade inletts och jag fann mig vara en del av den. Sedan dess har Yrseln inte släppt mig, den har mig fast.

Så här långt in i denna långa redogörelse för Gödsvinet Vällingbys expedition till Östersund och Storsjöyran inser jag att alla, trots allt, inte har läst Sartres “Äcklet” och att detta antagligen kommer att bli ganska långrandig läsning om jag fortsätter att travestera den. Jag ber om ursäkt om detta upplägg orsakat förvirring, jag övergår härmed till mer konventionell rapportering. Men det här med att föra dagboksanteckningar är ganska festligt, det behåller jag. Kanske i presens? 

Klockan halv två

Jag finner värden och övriga helggäster under ett solskydd i trädgården med varsin öl framför sig och ingenting kunde överraska mig mindre. Jag svettas som en sexualförbrytare och önskar inget hellre än att ansluta mig i skuggan, bort från sol, hetta och nykterhet.

Klockan kvart över fyra

De övriga helggästerna ger sig ut för att springa upp och ner för kullar och utkikstorn. Jag går runt kvarteret och återgår sedan till att dricka öl under solskyddet.

Klockan halv sex

Sitter fortfarande under solskyddet, nu men rätt många tomburkar framför mig. De övriga helggästerna är tillbaka från träningspasset. Jag säger att jag tog en lång promenad.

Klockan kvart över sex

Middag dukas fram och mitt bidrag är begränsat till två stora flaskor konstig italiensk öl som Zonk lämnat i min kyl i Vällingby. Vi “provsmakar” dem. Inga trovärdiga anteckningar förs.

Klockan halv åtta

Planerad avgång mot Storsjöyran

Klockan åtta

Dricker fortfarande öl i trädgården

Klockan kvart över åtta

Den första artisten inleder sitt uppträdande på Stortorget. Det är Darin. Dricker fortfarande öl i trädgården

Klockan halv nio

Avmarsch mot Storsjöyran!

Klockan tjugo i nio

Vi tar igen oss på någons gräsmatta någonstans på Samuel Permans gata (Kuriosa: Tidigare förkortades gatuskyltarna på Samuel Permans gata med “S.Permans gata” men gatukontoret började skriva ut för och efternamn för att få slut på de kostbara skyltstölderna)

Klockan tretton minuter i nio

Vi anländer till värdens syster i centrala Östersund. Förvarnas med SMS: “Vi kommer och kissar”

Klockan fem minuter i nio

Darin – vars enda positiva egenskap är att han kommer från Råcksta – sjunger en sång som heter “Apan som liknar dig” när vi till sist anländer till området. Jag bestämmer mig för att gå och se Olle Ljungström i Storsjöteatern istället.

Klockan fem minuter över nio

Konstaterar att Olle Ljungströms konsert är fullsatt och att jag inte kommer in. Det visar sig senare vara lika bra eftersom det rapporteras att Darin var där inne också. Tydligen sjöng han en sång som heter “Apan som liknar dig” igen. Funderar på att gå för att se The Nomads men fruktar att Darin kommer att dyka upp där med sin sång om en apa som liknar dig. Vet inte om jag klarar det.

Klockan sju minuter över nio till klockan sjutton minuter i två

Under denna tidsperiod händer följande saker i oklar ordning: Hör på när Little children stämmer sina instrument, lämnar Little children när vi inser att de inte alls stämmer sina instrument utan att konserten faktiskt börjat, ser Nomads, dricker Bärnsten från Jämtlands bryggeri, hör Mando Diao sjunga början på en sorgsen sång på svenska, dricker en Bärnsten, hör att Mando Diao fortfarande sjunger en sorgsen sång på svenska, dricker en Bärnsten, hör att Mando Diao fortfarande sjunger en sorgsen sång på svenska (samma?), finner mig framför Bad Religion i Badhusparken, finner mig vid dansscenen där Adrian Lux försöker hitta den bruna tonen med sin stereoanläggning, dricker en Bärnsten, inser att jag är döv, inser att jag inte är döv utan bara lyssnar på In flames, får höra att Bärnstenen är slut, dricker något annat, äter en hamburgare, dricker en Norrlands guld, går hem

Det konstigaste med dessa fragmentariska minnen är att en del av dessa händelser uppenbarligen ägde rum samtidigt. Kanske delar jag med Darin egenskapen att vara överallt samtidigt. Kanske är det bara Yrseln. Ridå dag ett.

Lördagen den tjugosjunde juli klockan tolv minuter i åtta

Vaknar på golvet i tvättstugan.

Klockan kvart i elva

Står i kö på Systembolaget på Kyrkogatan i Östersund med en korg full av DAB.

Klockan tolv minuter över elva

Tillbaka hos vad som nu är ett komplett värdpar bara för att inse att den nyss från Stockholm anlända maken i detsamma öppnat dagens första öl. Öppnar dagens första öl.

Klockan tretton minuter över ett

Dricker fortfarande öl.

Klockan tjugotre minuter över tre

Dricker fortfarande öl

Klockan sjutton minuter över sex

Dricker fortfarande öl.

Klockan fem över halv sju

Vi blir inbjudna till grannen. Oklart på vilka meriter.

Klockan fjorton minuter i sju

Anländer hos grannen som tror han vet någon om countrymusik. Jag vet bättre. Förklarar det.

Klockan två minuter över halv åtta

Dricker fortfarande öl.

Klockan tretton minuter i åtta

Anländer till Stortorget där First aid kit precis inlett det som skulle komma att bli min enda kompletta konsert under Storsjöyran 2013.

Klockan nio till klockan tolv

Ser Mercy brothers (svänger), Skator (svänger inte) och Johnossi (svänger hur som helst mer än Skator)

Klockan tolv

Man i hängselbyxor säger något om Jämtland (svänger inte, eller möjligtvis i jämförelse med Skator). Alla är jätteglada. Jag hittar en öl i innerfickan.

Klockan halv ett

Alice Cooper inleder sin konsert. Vi går för att se Discoteka Yugostyle.

Klockan fem minuter över ett

Återvänder till Stortorget och Alice Cooper bara för att se att hans trummis inlett ett trumsolo

Klockan fem i halv två

Lyssnar fortfarande på samma trumsolo

Klockan halv två

Lämnar Storsjöyran 2013. Hör fortfarande samma trumsolo när vi korsar Rådhusgatan och vandrar iväg genom natten.

Epilog

Det finns förstås mycket mer än det här att säga om Storsjöyran 2013. Förmodar jag. Söndagen är en historia i sig och allt jag tänker säga om den är att dess höjdpunkt var när jag somnade under en björk i Österängsparken i väntan på tåget tillbaka till Stockholm. Väcktes av kubbspelare i tid att gå till stationen. Nu tror jag dock att vi alla kan vara överens om att detta inlägg är långt nog. Dessutom är det bara ett år till nästa.

Testar min tolerans

Vi får en del rätt intressanta brev till Gödsvinet. Det är Jonas som vittjar den elektroniska brevlådan, nere i Malmö, men han brukar dela med sig av vad han finner. Bara härom dagen fick vi ett brev av någon som funnit en gummihandske i maten, någonstans i Östersund. Om du läser detta vill jag hänvisa till Östersundsposten, lokaltidningar älskar sådana historier. 

Ett annat brev var långt mer kritiskt. Även om det var svårt att finna och följa innebörden av brevet så framgick det att personen som skrivit det hyste hat mot bloggar i allmänhet och vår i synnerhet. Hon skrev några ganska svepande saker och några mer specifika om att man inte får kommentera andras “levnadsförhållanden” vilket fick mig att tro att hon nog formulerat ett standardbrev som hon skickar till många bloggar i någon sorts enpersonskorståg. Brevet var alltså osammanhängande och allmänt förnumsigt på ett helt motbjudande sätt men kanske hade denna okända galning från internet ändå en poäng, någonstans i sina många gåtor? Har vi på gödsvinet utsatt någon grupp eller någon person för övergrepp? Det är ju inte minst en intressant fråga när man försöker lista ut exakt vad den där förvirrade kvinnan syftade på.

Jag har gått igenom en del gamla inlägg, varav oroväckande många är skrivna av mig, och endast en enda grupp människor framstår som kategoriskt förlöjligade på vår blogg. Denna grupp är söderhipsterna. Det började någon gång under våren 2010 då jag hävdade att folk som äter sushi på Södermalm i Stockholm alla är män i 35-årsåldern klädda som Anderssonskans Kalle. Sedan har det fortsatt i ungefär samma anda, från en berättelse om ett besök på El Mundo till en guide till Södermalm där jag hävdade att alla som bor i denna stadsdel i själva verket kommer från Kristianstad.  

Jag är inte ångerfull och jag ska berätta varför: Söderhipsterna är en resursstark grupp individer i konstiga byxor och de har en position i samhället som tillåter att man skämtar om dem. Som illustration kan jag ge det motsatta exemplet; det är inte speciellt roligt att skämta om uteliggare. Har du däremot en 1,5:a för fyra miljoner på Kocksgatan så kommer du inte att marginaliseras som medborgare bara för att jag skämtar om ditt cheap monday-skägg. 

Det är mot denna bakgrund som jag läser i nr 39 av Södermalmsnytt att folk på söder betalar 18 kronor för en rödlök. 

Reportaget handlar om “bondens marknad” på Katarina Bangata, där lokalbefolkningen köar i upp till en timme för att få köpa ekologiskt odlade grönsaker från en riktig bonde. Är man lika mycket från landet som jag, och få människor är det, så går man gärna igenom ett jämförbart mått av ansträngning för att undvika en riktig bonde. Personligen tror jag att skillnaden i organiskhet mellan matbutikens och gatuhandelsböndernas produkter är kraftigt överdriven men trots detta har jag egentligen inget elakt att säga om fenomenet.

Naturligtvis finns det inget alternativt eller radikalt i att handla direkt från bonden inne i stan. En bra tumregel är att en gatumarknad varken är alternativ eller radikal om den inte marknadsför braj. Samtidigt finns det inget fel med att skära bort mellanhänderna och det är absolut inget fel i att bönder får en möjlighet att sälja saker dyrt till folk som är villiga att betala. Jag tänker alltså inte alls ironisera över att människor betalar bisarra överpriser för mycket enkla livsmedel i tron att det gör någon skillnad.

Med detta beslut i ryggen lutar jag mig tillbaka i stolen, blickar ut över ljusen från Stockholms västra förorter och gratulerar mig till min nyfunna tolerans.   

 

Storsjöyran 2011 – försök till hågkomster

Roky Erickson
Roky Erickson

Det var något i luften redan på tåget mot Östersund och jag tror inte att det bara var elektromagnetisk strålning. Det var bara några timmar tills Yran 2011 skulle så upp portarna och ett högst ogenomsnittligt antal passagerare drack öl ur burk. SJ:s bistro öppnade serveringen klockan elva och trots att vi då befann oss någonstans i trakten av Hudiksvall så hade jag och många med mig redan själsligen checkat in på en av Sveriges största och viktigaste festivaler.

Storsjöyran sträcker sig från torsdag till lördag den sista veckan i juli och jag hade biljetter till de två avslutande dagarana. Under den inledande dagen vilade jag mig i form hemma hos mina överseende värdar genom att dricka rosévin i trädgården och lite senare en halv flaska Jameson på golvet till tvättstugan. På så sätt fann jag den kraft och moraliska resning som krävdes för att göra den första vandringen ner mot festivalområdet följande kväll, fredagen den 29:e juli.

Min första musikaliska upplevelse under yran 2011 var Deadman på den lilla scenen Intiman i Storsjöteaterns innanmäte. De första ljuden jag hörde var från Eric Saades konsert på Stortorget men det hindrar inte att min första musikaliska upplevelse under yran var Deadman. Om man vet något alls om musik så vet man att all bra musik har en anknytning till Austin. Anknytningen är bara mer eller mindre långsökt. Deadman är en helt Austin-baserad grupp som spelar en ganska sympatisk countryrock i Flying Burrito Brothers och The Bands anda. Inte minst de senare borde känna sig hedrade av den rättrogna tolkningen av “The Weight” som avslutade Deadmans trevliga lilla konsert i källaren.

Jag förstår inte hur Yran-ledningen tänkte när de bokade The Posies till Storsjöteterns salong. De har dock gjort konstiga saker förut med lysande resultat så jag antar att vi får lita på deras omdöme. Det hindrar dock inte att de mest hängivna fansen längst fram vid scenen höll på att bryta både sina egna ben och benen på teaterns golvfasta fåtöljer varje gång bandet vred upp trycket. Ken Stringfellow gjorde ett speciellt omnämnande av ett par sådana hängivna fans som åkt hela vägen från Lund bara för att se The Posies. Det var förstås i Lund jag såg Ken Stringfellow senast. Han dök upp vid den Blekingska Nationen ensam med sin gitarr och mycket anspråkslösa krav på ersättning. Under de förutsättningarna spelade han i nästan tre timmar och alla som var närvarande med undantag för DJ:n som skulle spela efteråt blev lite mer benägna att resa hela vägen till Östersund för att se honom igen. Jag till och med flyttade till Östersund men det är ju en annan historia. Om man vet något alls om musik så vet man att all bra musik har en anknytning till Austin eller den Blekingska Nationen i Lund

Deadman
Deadman

När jag klev ut genom Storsjöteaterns portar möttes jag av det omisskännliga ljudet av 15000 personer och Ola Salo. The Ark har kommit till vägs ände och de verkade trivas där. Den som såg folkhavet i Östersund inser att vägs ände är en rätt lång bit från den tidiga morgon när jag, bokstavligen, snavade på diverse Ark-gitarrister som tog igen sig i ett trapphus på redan nämnda nation i Lund. Det var för sådär 11-12 år sedan och Yran 2011 kommer att bli den sista gången jag såg dem. Jag hade förmodligen stannat för hela konserten om inte en artist från Austin inlett sin konsert samtidigt nere i Badhusparken.

Roky Erickson är en artist vars historia blivit mer fascinerande än hans musik. Den har berättats tusen gången tidigare och jag tänker inte ge den en recitation till här men den är lång, tragisk men samtidigt vagt optimistisk sedan Erickson tillfrisknat och gjort en helt godkänd återkomst. Jag är lika glad som någon att se mannen bakom 13th Floor Elevators stå där på scenen under björkarna men för att vara fullständigt uppriktig så är Roky 2011 inte en stor musikalisk upplevelse. Förra året turnerade han med Okkervil River som lyfte honom på samma sätt på scen som i studion vid inspelningen av deras gemensamma skiva True Love Cast Out All Evil. Han gjorde ingen dålig konsert men konkurrensen på en festival är stenhård och jag kan förstå de som gick någon annanstans för att höra något energirikare.

The Posies
The Posies

Lykke Li var något energirikare. Inte nog med att hennes scenshow såg ut som en pågående härdsmälta, hon sprang själv runt klädd i rekvisita från The Ring på ett sätt som påminde om en felmedicinerad men ack så skönsjungande demonutdrivare. Hennes konsert var den mest perfekta under hela yran vilket inte nödvändigtvis är ett bra betyg. Hon arbetade upp en unik stämning med ljud och ljus inför varje låt på ett så genomarbetat sätt att det inte fanns någon som helst plats för improvisationer eller andra främmande livsformer i hennes utomjordiska scenmiljö. Kanske  var föreställningen för tungrodd för att dra ihop ett extranummer men att som henne låta bli att göra det efter den sista konserten i den jämtländska natten var oförlåtligt.

Det hade varit en lång fredag så jag tvingades hålla lördagen kort. Att hålla en lördag kort innebär i de flesta fall att man häller lite Jameson i frukostkaffet och slår sig ner i en trädgårdsstol med en burk öl. Det är vad jag gjorde medan livet fortsatte på vad jag förutsätter är sedvanligt sätt i mina värdars hem. Någon bar runt stora stenblock, någon annan sprang runt barfota i skogen och en tredje stod och skar i en oxfilé stor som en minibuss. Det var som ett depraverat avsnitt av familjen Flinta. Mitt enda bidrag till hushållningslustan var att göra en sensationellt ambitiös inköpsrunda till systembolaget. Jag nämner det för att det på något sätt spelar in i vad vi känner som Storsjöyran.

Det var en utökad och mer förhärdad grupp som gjorde årets sista vandring ner mot festivalområdet. På fredagen vallade vi barn till säkra plågor framför Eric Saade men på lördagen var vi fyra vuxna som skickade en flaska whiskey mellan oss på promenaden genom villaområdet. Det händer såvitt jag vet alla.

Lördagens första attraktion var Säkert som med fördel av hemmaplan levererade en fullständigt ändamålsenlig konsert. Vilka ändamål man vill uppnå med en Säkert-konsert kan förstås variera men för min del var jag fantastiskt nöjd med att få återse artisten som gett oss några av de finaste styckena tonsatt poesi på det svenska språket. Annika Norlin framstår allt mer som den mest sympatiska personen i svenskt musikliv ju mer man hör om henne. I en intervju för SVT berättar hon obekymrat att det bästa med turnéer är att “bo på hotell” och när någon frågade henne vad hon tänkte när Jämtlands president utsåg henne till kulturminister svarade hon att hon missade det eftersom hon var borta på tivolit och åkte karusell. Om det går att bli mer opretentiös så vill jag se bevis på det.

Håkan Hellström tillhör de artister jag sett flest gånger och det är ingen slump. Han är alltid bra och han var bra på Yran 2011. När man hört allt förr är det dock svårt att inte intressera sig för något nytt. Något nytt eller en kall öl. Dessutom var Stortorget framför Hellström fullt med folk som druckit hela dagen och jag hatar fulla personer.

Raphael Saadiq
Raphael Saadiq

Det var så jag hamnade på konsert med Raphael Saadiq. Saadiq är något av det mest begåvade jag sett på en scen någonsin. Tillsammans med ett tätt och våldsamt svängande band vandrade han obesvärat från ett olympiskt genomfört soulstycke till ett annat. Glädjen, energin och hängivelsen vann över en alldeles för gles publik på den medelstora scenen bakom det gamla polishuset i Östersund. Roky Erickson har en tragisk bakgrund men Saadiqs fasansfulla uppväxt i Oakland ger ett lika anmärkningsvärt men mindre uppmärksammat djup till hans konsert. Att jämföra deras framträdande skulle bara vara grymt.

Presidentens tal till republiken är ett viktigt inslag på varje Yra. Eftersom detta var den sjunde gången jag besökte festivalen så hade min fascination för den jämtländska självständighetsförklaringen på Stortorget kommit att svalna från redan från början måttliga temperaturer. Jag besökte det kollektiva urinhålet i utkanten på området, köpte en kebab och traskade in någonstans en bit in i Ewert Ljusbergs då lätt falnande brandtal. Ungefär 25000 människor hade hunnit före och de var märkbart uppspelta även om en del av Ljusbergs folkliga skogskommunism växte enstaka protester. Enstaka protester kan dock inte göra något åt det mäktiga intrycket av ett folkhav som viftar med flaggor och skanderar slagord med en röst.

När det kommer till dramatiska utspel så har Ewert Ljusberg inte någon möjlighet att nå upp till mer än fotknölarna på Henrik Berggren. Han svepte manteln över axeln och intog scenen i Badhusparken som en perifer men färgstark karaktär i Macbeth. Flankerad av endast en medsångare och en trumpetare spelade han igenom valda delar av Broder Daniels repertoar. Det var den sista konserten på Yran och på den sista konserten på Yran händer det nästan alltid saker som på något sätt beror på att artisterna som hunnits samlas bakom scen är i ungefär samma skick som festivalsbesökarna i gruset framför dem. En gång såg jag Ola Salo rida på Hank von Helvetes rygg skrikandes “I got erection” sådär 45 minuter efter det att Turbonegros konsert skulle ha varit avslutad. Henrik Berggrens konsert var inte så dramatisk.

Ett fint inslag var när man från min position kunde se hur Håkan Hellström stod bland backstage-åskådarna i scenens marginal. Det talas mycket om hur Berggren inte tål sin gamla gymnasiekompis och vägrar spela samma dag som honom på festivaler. Historier om tvistande, före detta samarbetspartners inom musiken är dock nästan alltid överdrivna. Under yrans allra sista minuter sjöng Hellström med i refrängen till Cruel town från sin position utanför scenen, långt från en mikrofon. Han var dock inte längre bort än att Berggren kunde se honom och le uppskattande.

Jag inser nu att detta blev ett rätt långt inlägg. Eftersom ändå ingen har orkat läsa så här långt så kan jag dock avsluta hur som helst. Penis. Ingen märkte nog ens det där. Bra, då lägger vi ner det här.

Steamer folköl 3,5%

Allt tar lite längre tid på sommaren. Att ge en törstande allmänhet en redogörelse för provdrickningen av folkölsversionen av Steamer från Jämtlands Bryggeri har tagit mig något i närheten av två veckor. Jag är inte stolt och rätt långt ifrån nöjd. Allt för många förlitar sig på Gödsvinet för vägledning och andligt stöd. Låt mig så till slut förtälja om Steamer 3,5%.

Det var en vacker morgon i den denna fagra sommarmånads begynnelse. Herregud, nu har jag rattat in mig på någon biblisk frekvens. Börjar om.

Det var bara timmar till mitt plan vände hem till Vällingby som jag kom ihåg mitt verkliga uppdrag i Jämtland. Under flera dagar hade jag glidit runt i Östersund utan att skänka en tanke åt den planerade smugglingen av folköl från republiken. En hastig blick på klockan sa mig dock att jag skulle hinna införskaffa de åtråvärda flaskorna om jag gick till Ica Matmästaren precis i tid för butikens öppnande. Det fanns ingen tid att förlora.

Ica Matmästaren är butiken där jag köpte min lunch varje dag i fem år och personalen bar på en oroväckande frånvaro av förvåning när jag rusade in som dagens första kund och köpte ett par folköl.

Väl tillbaka hos mina värdar insåg jag att jag rimligtvis inte kunde packa alla de flaskor som jag köpt. Senast jag packade en flaska i det incheckade bagaget på flyget lyckades någon grundligt alkoholiserad fransk bagagekastare krossa den så grundligt att det såg ut som om kläderna körts i en mixer tillsammans med däggdjuret som bar dem. Jag packade en enda och hoppades på norrländsk återhållsamhet vid hanteringen på Frösö flygplats.

Det gav mig förstås den välkomna uppgiften att inleda bedömningsarbetet samma morgon. Jag öppnade en flaska och fortskred till att bedöma den ute i trädgården där nämnda värdar redan var igång med att klippa häckar, gräs och andra saker som jag inte tänker låtsas som om jag förstår något om. Som jag ser det var vi alla i arbete.

Steamer folköl 3,5 smakar märkbart mycket som Steamer 5,2. Fast svagare. Den har samma bruna färg, samma lätt brända smak, tydliga beska och karamellarom som den starkare släktingen men alltsamman var helt enkelt nedskruvat ett par steg. Steamer folköl slår med lätthet ut de flesta andra folköl men viktklasser existerar av en anledning. Priset är förstås högre än för de flesta folköl och bara några kronor lägre än för starkölen. I priset på en Steamer folköl ingår dock även ett bidrag på en krona till de som vill bevara ångbåten Thomée.

Att dricka en öl i trädgården var ett fint sätt att avsluta vistelsen i Östersund och nu när jag tänker på det så var det även ett fint sätt att inleda vistelsen i Östersund. Det är nu bara dagar tills jag inleder ännu ett par dagar i Jämtland. Yran kallar och när Yran kallar tar man emot samtalet. Amen.

Steamer – om att smuggla folköl

Östersundspostens internetupplaga kunde härom dagen presentera goda nyheter från Jämtlands bryggeri. Bryggeriet har valt att släppa den utmärkta ölen Steamer som folköl. Det goda i denna nyhet är inte att alkoholhalten förändras i en öl som redan är god utan att den på detta sätt blir mer tillgänglig. Steamer finns idag bara i systembolagets beställningssortimente och även om detta har blivit betydligt mer lättanvänt så är det förstås fortfarande ett hinder att man behöver beställa en hel back och vänta en tid på leverans. 

Ett nytt problem i sammanhanget är att Jämtlands bryggeri valt att enbart sälja folkölen i butiker i just Jämtlands län. Jag har förstås redan skrivit bryggeriet med en ivrig uppmuntran att lansera ölen i hela landet eller åtminstone Vällingby. Informationsavdelningen har ännu inte svarat på min förfrågan. 

En rolig aspekt på folkölssatsningen är att en krona för varje såld flaska går till att rädda ångbåten Thomeée, som är avbildad på ölens etikett. Östersunds kommun har bestämt sig för att lägga ner denna ytterst populära turistattraktion för att istället satsa på att värma upp stortorget med värmeslingor så att det är isfritt under vintern. Detta i en stad med fem till sex månader av dubbelsiffriga minusgrader som dessutom profilerat sig som “Vinterstaden”, staden där man kan räkna med is och snö.

Turligt nog reser jag till Östersund redan på fredag för ett återbesök hos vänner och forna kollegor på ett lokalt universitet. Naturligtvis kommer jag att plocka med mig ett stort antal Steamer folköl när jag återvänder från republiken Jämtland. På så sätt har jag möjlighet att bli världens första folkölssmugglare.

Alla har förstås inte denna möjlighet att överskrida gränsen för utförsel av svaga varor men alla borde försöka. Om man inte bor i Östersund så har man kanske inte så mycket glädje av att Thomée räddas men ölen i sig är värd en kamp. Så skriv till Jämtlands bryggeri, kontakta din Ica-handlare eller kedja fast dig i ölhyllan på Coop Extra. Folket behöver Steamer. 

Dovas tar guld

Senast jag hörde någon säga ordet “Dovas” var kring tiden då jag skrev en recension av stället på Sveavägen i juni förra året. När jag tidigare idag lyssnade på Säkerts lysande skiva “Facit” insåg jag dock att hon spridit namnet på denna bar i Stockholm vitt och brett.

Det är i den sköra och mycket fina visan “Får jag” som Östersunds Annika Norlin beskriver hur hon landar på Dovas med sitt icke namngivna kärleksintresse. Med sin skalpellvassa känsla för ord berättar hon om att: “Se hockeyn på Dovas utan att se hockeyn, på Dovas”.

Det framgår inte vilken av Dovas två barer hon syftar på. Kanske är det den ursprungliga baren på St Eriksgatan, helt nära bron, och kanske är det baren på Sveavägen, intill Monks och platsen där Olof Palme skjöts till döds för exakt 25 år sedan. Kanske finns det någon annan Dovas, någonstans i Sverige.

Det spelar förstås ingen roll, båda ställena representerar samma sak. Det är enkla ställen för stora stark och ett avkopplat förhållande till alkohol och nästan allt annat. I Sverige är det nog bara Säkert och Håkan Hellström som klarar av att ständigt omfamna helt otrendiga fenomen och på något sätt vinna på det till slut. I SVT:s program “Dom kallar oss artister” berättar Annika Norlin att hennes favoritband i ungdomen var pojkgruppen New Kids On The Block. I det perspektivet blir det logiskt att sjunga om en stund på en bar som varken är exklusiv eller trendkänsligt alternativ.

Inte nog med att Annika Norlin sjunger om Dovas. Hon följer det i den följande meningen med det vackraste stycket poppoesi på många år:

“Får jag luta mig lite närmre precis när det blir 2-0 till Finland? Får jag köpa en öl till, som vi gör i Norrlands inland, när vi inte kan förklara hur gärna vi vill sitta kvar precis så här”

Riktigt äcklig sprit

Det finns mycket att säga om den sprit man dricker. Trots detta är kanske inte de flaskorna de mest intressanta. Det finns flaskor som vi köper och bär hem men sedan inte dricker eftersom vi köpt fel, tänkt fel eller helt enkelt låtit oss bli påverkade av flaskor innan vi ens kommit in i taxfreebutiken. Någonstans bland de övergivna panelhönorna i barskåpet väntar en stor berättelse på att bli berättad.

Flaskorna på bilden är två gamla vänner som jag helt förlorat kontakten med. De har gemensamt att de delar en hylla i mitt örnnäste här i Vällingby och att ingen dricker dem men de kommer från olika världar. Till vänster ser ni en flaska mycket billig kinesisk vodka. Jag köpte den 1999 i en liten jourbutik vid den himmelska fridens torg och jag tog den till ett ännu mindre korridorrum i Lund.

Flaskans resa var inte slut där. Sedan 1999 har jag släpat mitt bohag kors och tvärs över skånsk mylla, kalifornisk prärie och jämtländsk vildmark fler gånger än jag orkar räkna. Den senaste flytten skedde med linje 19 mot Hässelby strand och den stackars flaskan från Kina var med. Under all denna tid och alla dessa mil har ingen vågat dricka ur den.

Det finns förstås en lång rad goda skäl till att inte dricka ur flaskan och finkel är bara ett av dem. Med i den där jourbutiken i Beijing var en person som också bodde på den där studentkorridoren i Lund. Han köpte en liknande flaska som dracks upp med fasansfulla följder. Dessutom köpte jag själv en annan, något finare flaska. En flaska som kostade 10 kronor istället för 2 kronor, som den på bilden. Den finare flaskan är slut men jag kan ännu minnas den i mina drömmar innan jag vaknar kallsvettig på sovrumsgolvet.

Flaskan till höger har en mycket kortare historia. Jag köpte den under en dagskryssning till och från Åland förra våren. Bortsett från ett par klunkar jag tog under fotvandringen mellan färjeterminalen och Gärdets tunnelbanestation är den också helt oantastad. Det är förstås Stroh från Österrike, en vedervärdig dryck som smakar ägglikör och lut. På väg över landgången kunde jag höra mig själv säga något om att det kunde vara gott att hälla en skvätt Stroh i kvällsteet. Det hade uppenbarligen varit en alldeles för lång dag på de sju haven.

Detta är faktiskt den enda riktigt äckliga spriten jag äger för tillfället. En gång hade jag mycket mer men inte längre. Det är inte praktiskt att ha en massa flaskor som ingen dricker ur när man flyttar så ofta som jag. När jag bodde i Östersund förvarade jag ett par dussin konstiga flaskor i ett skåp ovanför kylen. I ett par medvetna försök att dräpa de riktigt gamla drakarna bland dem bjöd jag in till en serie av spritfester av buffétyp. På gästlistan stod genomgående universitetsanställda lärare och forskare vilket i det närmaste är en garanti för att ingen gratis sprit kommer att sakna uppvaktning. Trots detta tog det flera försök.

Ibland slutade försöken med att grannen under kom upp och hotade mig till livet och ibland slutade de med att gäster behövde två skidstavar för att ta sig ut i hallen. I ett inspirerat ögonblick liknade jag en gäst som druckit fyra glas absinth vid “en dansande björn på ravefest”. Gemensamt hade försöken att de sällan ledde till att den riktigt äckliga spriten försvann.

Så jag ändrade strategi. Jag började ta med flaskor när jag var hembjuden till folk.

“Hej, jag tog med en flaska slovakisk örtlikör”.

Flaska för flaska kom jag längre in i skåpet och när de var slut packade jag ihop och flyttade till Malmö.

Idag bor jag i Vällingby men jag äger bara två flaskor riktigt äcklig sprit. Hur allvarligt ska man ta Stockholm? Är det dags att skaffa fler?

Finns i beställningssortimentet, del 2

Detta är den andra delen i den episka berättelsen om hur det gick till att beställa från systembolagets beställningssortimentet i nådens år 2006. I den första delen fick vi följa vår hjälte då han försökte genomföra beställningen på systembolaget på Kyrkgatan i Östersund. När vi kommer in i handlingen står han precis i begrepp att hämta ut sin vara, en flaska Wild Turkey:

Med våren kommer flyttfåglarna till Jämtland men en fågel har ännu inte siktats vid horisonten. Jag syftar naturligtvis på den Wild Turkey som jag beställde ur systembolagets specialsortimente i förra veckan.

Jag visste redan på vägen till butiken att jag var tidig men tanken på att en efterlängtad vän väntade på stationen ville inte lämna mig. Någon gång ganska nära systembolagets stängningstid och ganska långt innan den tid jag vanligtvis avslutar min arbetsdag så sökte jag upp min lokala handlare.

Det skulle bli ännu en dag av prövningar i den gröna butiken.

Stämningen ute på Kyrkgatan var hotfull och full av kemiska känslor. Polisen hade parkerat sin buss på trottoaren och ett par lokala stormtrupper var fullt upptagna med att rensa bussterminalen från den koloni av aggressiva missbrukare som gjort platsen till sin de senaste månaderna.

Situationen var betydligt mer balanserad inne på systembolaget när jag kom instormande på jakt efter golvpersonal att klämma på information om en ensamkommande flaska från Kentucky. Efter ett tag letande fann jag en småtjock man som stod och flirtade med några lådvinstanter nere vid hyllorna för tuttifruttivin i gulliga flaskor.

Han verkade ovillig att ta mitt ärende, han bara lunkade iväg och sa något om att någon skulle hjälpa mig. Efter fem minuters väntande vid informationsdisken kom en ung kvinna jag inte sett förut och som antagligen ingen sett utanför Hoting tidigare.

Jag gav mitt namn tre gånger, den sista gången bokstav för bokstav. Efter 7-8 minuter på lagret kom hon ut och frågade efter mitt namn igen. När jag gav det en fjärde gång svarade hon ”jaha, men då har ju jag letat på FEL ställe”. Där ser man.

Efter ytterligare 6-7 minuter kom hon ut igen med meddelandet ”jag måste be om hjälp, jag vet inte hur man söker”. Jag sa ”visst” och började läsa på etiketten till en flaska sake.

Från min plats mellan nyinkommet och utgående varor kunde jag se hur en liten grupp med anställda pratade med varandra nere vid den bortre kassan. De tittade åt mitt håll och två av dem, den unga kvinnan och en kvinna som var ung på Per-Albins tid, började gå åt mitt håll.

Halvvägs framme dirigerades deras såväl som min uppmärksamhet mot ett våldsamt slagsmål som brutit ut mellan två alkisar vid utgången mot gatan. Typiskt, tänkte jag, när jag äntligen står i begrepp att få min flaska så kommer jag bli överfallen av fyllon på jakt efter gratis tillfredsställelse av ett monsterbegär. Två poliser var snabbt på plats och de framstod som skolade i tron på raka förhandlingar i klartext.

Den äldre kvinnan hade större framgång med datorn, hon fick både mitt namn och min beställning på skärmen inom minuter. De försvann tillsammans ut på lagret i kanske 7-8 minuter till. Jag började nu få upp hoppet, de två första expeditionerna dit ut lämnade inte någon större anledning till hopp men tre kunde faktiskt vara siffran för dagen.

Mina förhoppningar skulle komma att grusas ännu en gång, jag fick snart se två skator igen men ingen Wild Turkey. Istället blev jag ombedd att komma tillbaka i slutet på nästa vecka.

Tanken på att man i en del länder faktiskt kan gå in i en vanlig livsmedelsbutik, hitta en god flaska bourbon, betala den och vara ute på gatan igen på minuter känns helt svindlande.

Beställningssortimentet framstår allt mer som det skämt jag först tog det för.

Att inte kunna hitta sin favoritflaska är förstås ett alkoholproblem mindre alarmerande än det som tagit över busstationen i Östersund. Till skillnad från många nykterister och systembolaget själva så ser jag dock inte varför mitt problem skulle göra deras mindre.

Mitt problem är, förstås, i förlängningen försäljningsmonopolet självt.

Deras är mer flerbottnat men jag är ganska säker på att alkoholen i sig bara är ett problem ganska nära ytan.

För mig går jakten vidare, fågelsäsongen ser ut att bli lång i år.

Finns i beställningssortimentet, del 1

Idag gjorde jag en beställning från systembolagets beställningssortimente. På Internet. Jag tar det en gång till. Idag gjorde jag en beställning från Systembolagets beställningssortimente. På Internet. Låt det sjunka in.

Det var enklare än att ta ett SMS-lån. Jag sökte direkt ur katalogen och klickade till mig det jag ville ha. Två sorters jämtländsk öl. Det tog kanske 10 sekunder.

Nu undrar du kanske varför jag låter förvånad? Då har du inte försökt beställa i beställningssortimentet innan Systembolaget införde Internet 2009. Det har jag och jag har, naturligtvis, skrivit utförligt om det. Låt oss blicka tillbaka på en svunnen tid och de vedermödor som vi kände då. Här följer nu en berättelse från förr i två delar. Se det som en helgmatiné. Året var 2006, platsen var Östersund och jag skrev så här:

När jag för någon vecka sedan ville köpa en flaska av USA:s populäraste bourbon, den klassiska Wild Turkey, fann jag till min stora bestörtning att den inte längre fanns i det ordinarie sortimentet. Systembolaget hävdar fortfarande att de säljer produkten eftersom den finns i beställningssortimentet.

Att hänvisa till beställningssortimenter avfärdade jag först som bara ett annat sätt att säga att de inte har produkten. Tanken på att gå till sin butik och be dem beställa en flaska från ett centrallager någonstans i Sverige känns så bisarr att jag helt slog bort den.

Det handlar om en vanlig flaska bourbon, inte en specialutrustad Opel Frontera.

Någon gång under veckan började jag dock tänka om. Jag beslöt mig för att gå och beställa en flaska Wild Turkey, bara för att se hur det går till. Bara för att se hur det går till och för att faktiskt få den flaska staten bestämt att jag inte får köpa på något annat sätt.

Jag såg det alltså som ett experiment, var det enkelt och effektivt att beställa sprit på systembolaget, var det ett gott alternativ för att garantera ett stort utbud? Jag gick ner till bolaget på min gata för att undersöka.

Först av allt ska det sägas att personalen på systembolaget är för det mesta vänlig och välmenande, de är dessutom säkert ypperliga människor i alla avseenden. Varför jag poängterar det kommer att framgå av historien.

Väl inne i butiken gick jag med vana steg ner till ölavdelningen där jag fyllde en korg med tysk öl att dricka i väntan på min bourbon. Jag fyllde med råge för säkerhets skull, det skulle kunna komma att bli en lång väntan.

Lätt lutande av den tunga bördan fångade jag in en ung man i en brun skjorta på ett sätt som skulle kunna förära mig ett hedersmedlemskap i AFA. Han var nyanställd och illa ute.

Han fick någon sorts panik i ögonen när jag artigt men en smula uppfodrande frågade ifall man kunde få göra en beställning från beställningssortimentet.

Det kunde man men brunskjortan, som antagligen varit en khakiskjorta ifall jag varit förmögen att uppfatta skillnaden, svajade betydligt i själva genomförandet.

Efter att två gånger tagit inledande steg mot datormodulen mitt på golvet vände han helt om och försvann in på lagret med ett löfte om att återvända.

Återvände gjorde han, efter ungefär lika lång tid som det brukar ta för mig att dricka två flaskor Holsten. Med sig i släptåg hade han en medelålders kvinna om än ingen åttaårig kalkon.

Kvinnan började rota efter blanketter som fanns i ett ställ vid datorn. Efter att ha fiskat upp ett par olika började hon med en medelålders kvinnas sinne för datorexpertis klicka på musen med blicken hos en internetpokerspelare som precis höjt med sin vänstra njure och synat .

Då allt efter ett par minuter verkade vara under kontroll igen vände hon sig till ynglingen och sa ”ok”. Han svarade med att säga ”jo, det är han där”, ett budskap som illustrerades med en nervös pekning.

”Jaha är det DU” sa kvinnan på ett allt annat än smickrande sätt.

Jag avskyr att bekant med systembolagspersonalen, de känner bara alkisar.

Jag sa vad jag ville ha och sökningen på internet kunde börja. Mitt budskap till de båda hade varit att jag ville ha Wild Turkeys åttaåriga bourbon. Efter en stund fanns just denna på skärmen, men först efter att ha avklarat en rad andra whiskey-fåglar.

När namnet på varan var bekräftad tog kvinnan en av blanketterna och började skriva. Eftersom jag redan gett namnet på vad jag ville ha så kan det tyckas märkligt att hon var tvunget att se det på datorskärmen innan hon kunde skriva det på lappen. Å andra sidan kan det tycks märkligt att vi har en speciell liten grön butik som har monopol på varor vars enda gemensamma nämnare är att de innehåller alkohol.

Man skulle kunna tro att den inkallade kvinnan skulle vara någon sorts expertis, en fast klippa för mig och nyanställda unga män att förlita sig på. Detta skulle i sådana fall vara ett misstag. Khaki-kvinnan var allt annat än säker, hon fumlade och började om ett par gånger, allt tog väldigt lång tid. Hon förklarade med jämna mellanrum att nästan ingen beställer saker i beställningssortimentet. Jag kan inte förstå varför.

”Eftersom numret på den flaskan börjar på sju behöver du inte lämna någon deposition” förklarade hon. Det visade sig att alla flaskor vars nummer började på fem eller nio kräver att man lämnar tio procent av värdet eller minst 50 kronor i deposition för sin beställning.

”Visst är de så man inte behöver deposition för varor som börjar på sju” sa kvinnan lite för högt till en tredje anställd som precis kommit ut från lagret med två lådor öl på en säckkärra. Hon svarade ”jo, så är det” och anslöt sig med det till gruppen. Efter ytterligare en liten stund kom den nya kvinnan på att det visst krävs deposition för varor som börjar på sju.

En flaska Wild Turkey kostar 369 kronor, så jag fick betala grunddepositionen på 50 kronor.

När alla papper, det var två eller tre, var ifyllda fick khaki-mannen en av lapparna av khaki-kvinnan med uppmaningen att sätta den i klämman på kontoret där det stod ”att beställa”. Jag fick en annan lapp som sa att jag skulle betala 50 kronor i kassan.

Jag fick sällskap till kassan av personalen, som inte visste exakt vad som skulle hända där. En liten diskussion uppstod mellan golvpersonalen och kassapersonalen. De båda grupperingarna hade delvis olika åsikt om hur depositionen skulle gå till.

Den slutliga versionen blev dock att jag betalade 50 kronor, separat från mina öl för att det inte skulle “bli fel”, mitt kvitto kopierades och den ena av kopiorna sattes på den lapp jag fått av khaki-kvinnan vid datorn inne i butiken. Detta var det intyg som jag skulle visa upp för att få ut varan när den nått Jämtland.

Medan jag drog mitt kort i kortläsaren igen för att betala ölen frågade jag när jag kunde hämta min flaska Wild Turkey. Den unga kvinnan i kassan, som nu var den enda ur personalen närvarande, sa glatt att jag kunde ”testa om en vecka”.

Jag skulle ha behövt flaskan samma minut.

Efter ett onormalt långt besök på systembolaget till och med för mig gick jag därifrån med mina tyska öl men utan min bourbon.

Jag vet inte ifall jag tycker beställningssortimentet är ett effektivt sätt att garantera ett brett utbud. Processen jag gick igenom hade förstås varit betydligt mindre omständlig ifall allt fungerat optimalt, vilket det antagligen gör på systembolag som har fler beställningar.

Antagligen skulle mycket vara vunnet på ett internetbaserat beställningssystem och inte ett där lappar skickas med nyanställda till en klämma på skrivbordet ute på lagret någonstans.

Vågar man till och med hoppas på att i framtiden få beställa själv över internet, kanske mot upplåtande av kontokortnummer som garanti, lite som när man bokar hotellrum?

Att få vänta minst en vecka för att få sin flaska är under all kritik. Jag undviker att boka tid hos frisören och jag har inte gått till tandläkaren på fem år eftersom jag avskyr att ha boka och passa tider utöver de jag redan lever med varje dag. Att boka in en date med en flaska bourbon minst en vecka i förväg passar mig därför dåligt.

Historien visar även på systembolagets starka sida, nämligen deras tillmötesgående personal, som faktiskt släpper allt när en kund frågar något. Jag hade fyra anställda uppbundna under vad som kändes som en evighet.

Det kanske inte gick friktionsfritt men de gjorde tveklöst sitt bästa.

Samma sak är det väl med systembolaget i stort, det är ett konstigt system men de försöker göra det bästa av en omöjlig uppgift.

Jag bara önskar att de lyckats bättre med sin bourbon.