Det kan inte ha undgått någon att det har varit svårt att finna nya ämnen att skriva om här på sistonde. För bara ett par dagar sedan skrev jag om nyårsafton 2001. Ingen ska behöva gräva så djupt.
På liknande sätt använde jag ännu en liten bit av Internets värdefulla utrymme åt en avskrift av en gammal dikt. Det var en mycket fin dikt transkriberad med ett pubertalt syfte. Det är dit vi har kommit. Jag tänker inte ens nämna inlägget som baserade sig på en felskrivning på en av SL:s ljustavlor.
Jag fick ett förslag till ett möjligt inlägg. I en kommentar menade någon att jag borde skriva något om en lakritsbutik på Sveavägen. Även om vi kan förutsätta att denna någon äger en andel i butiken så gick jag dit. Det var lite längre upp på Sveavägen än vad jag räknat med. Jag såg norrsken innan jag såg lakrits.
När jag klev in i lakritsbutiken fann jag en butik med lakrits. Så långt allt väl. Där var svart lakrits, blå lakrits, grön lakrits och…nej, där var nog bara svart lakrits. Lakrits i olika förpackningar. Förpackningar som man kunde köpa. Jag gick ut i snömodden igen. Det var en lång, kall promenad till Rådmansgatans tunnelbanestation.
Det var nog inget större fel på lakritsbutiken. Tanken på en butik som endast säljer lakrits är nog en liten del av den större tanken på att bo i Stockholm. Om en stad är stor nog att ha en sådan butik så finns allt annat också. Själv brukade jag säga att om en stad är tillräckligt stor för att ha en frisör som specialiserar sig på afrikanskt hår så är det en stad stor nog att bo i. Det slutade jag med när jag fann en i Sundsvall.
Jag minns när jag kunde skriva ett euforiskt inlägg om en sjunde korv i ett sexpack med röda pölser. Nu kan jag inte hitta något att skriva om en hel butik med lakrits. Var ska det här sluta?
Efter ett näringsrikt och delikat grillat oxhjärta på Bastard sitter jag med ett fånigt leende på läpparna och kontemplerar. Varje gång jag beställer deras fantastiska oxhjärtstoast hör jag små änglar sjunga. Eller är det ett mässande av mularam, sularam, mularam, sularam jag hör? Nåja. Bastard är som bekant en av de restaurangerna som man brukar säga pysslar med nose to tail-konceptet. Det innebär alltså att man lagar mat av alla delarna på djuret. Detta förnekar de såklart, de lagar bara ”bra mat” enligt dem själva.
Sedan detta blev på modet för några få år sedan har det ploppat upp fler och fler restauranger som tävlar om att servera obskyrast inälvsmat. Steakhouses och vanliga tråkrestauranger har hittills bara sett sig än mer frånsprungna i kreativitet och nyskapande.
Nu har vi nått punkten då nose to tail har blivit en klyscha. Ett buzzword. Ingen restaurang värd namnet säger sig någonsin ha tänkt på det, istället säger de att så har vi alltid gjort. Detta har inget med trender att göra, vi har alltid brytt oss om närproducerat, säsongens råvaror och de delarna av djuret som normalt sett blir kattmat bla bla bla. De restauranger som är lite efter börjar treva med att ha en halv rätt med lever och en med grishals i på menyn, och säger precis samma sak. Det blir lite urvattnat.
Så vad kan uppföljningen bli? När nu nose to tail blir comme il faut, vad kommer Bastard och andra respektabla etablissemang komma med? Och vad kommer alla roliga nykomlingar utmana nämnda etablissemang med? Vad det än är hoppas jag att oxhjärtat som nu värmer min mage kan få vara kvar på menyn.
Det är ett nytt år och jag är den första att säga att det är en förbättring från det gamla. Inte för att det var något fel på det. Det börjar väl bara bli gammalt.
Jag avslutade 2010 här i mitt örnnäste i Vällingby. En vän kom förbi med mer vin än vad någon av oss behövde. Vi gjorde en upptäckt under kvällen. Fyrverkerier exploderar på samma höjd som min lägenhet är belägen. Den trettonde våningen. Med jämna mellanrum fylldes min annars rofulla boning av ett kraftigt ljussken och en ljudlig explosion. Kring midnatt var alla lampor släckta men lägenheten upplyst så som av dagsljus.
Någonstans där i skenet kunde jag inte undgå att minnas gamla nya år. Du får förlåta en gammal man för hans minnen och hans vana att berätta dem.
Ett minne jag har är från Sahara. Jag hade precis disputerat och min enda plan var att bli väldigt berusad på ett främmande språk. Mitt första misstag var att välja ett muslimskt land. Jag hade en diskussion med min medresenär om vart vi skulle resa och till slut kom vi fram till att Tunisien var varmare än St Petersburg i december. Jag blev full redan på flygplatsen.
Vi tog en bussresa ut i öknen. På hotellrummet bad de oss att spara på vattnet i duschen. Nyårsfesten var på hotellet. Serveringspersonalen var inte bekant med begreppet berusning. När jag bad om en andra öl under middagen såg de på mig som om jag varit ute i solen för länge. Två öl på samma kväll? Hur kunde någon vara så törstig?
Särskilt rolig blev situationen när vi närmade oss tolvslaget. En orkester bestående av hårt arbetande beduiner spelade schlager. De vägrade göra något annat. När endast minuter kvarstod av 2007 försökte folk få in champagne från baren. De hade endast en flaska och personalen var uppriktigt förbryllade över att alla plötsligt ville dricka franskt vin med bubblor. Klockan blev 23:59 och orkestern spelade vidare utan nåd. En del människor i restaurangen började räkna sekunderna till det nya året och det satte skräck i alla som arbetade på hotellet. Plötsligt stod ett par hundra personer upp och räknade ner. Tio, nio, åtta och så vidare. Vad skulle hända vid noll? Jag såg paniken i orkestermedlemmarnas ögon. På något sätt bet de ihop, de spelade ännu högre och försökte tänka på något annat. Melodin de spelade var Viva Espana. Det hade inget med saken att göra.
Ett annat nytt år var i Berkeley. Jag bodde hos en vän 15 meter norr om campus. På den yttersta dagen 2001 fotvandrade vi till Oakland för att köpa sprit. Jag köpte en Old Crow, han en vodka. Båda flaskorna innehöll 1,75 liter och de var gjorda av plast. När vi kom tillbaka fyllde vi en papperskorg med is och de två flaskorna. Vart vi än gick den dagen följde korgen med.
På kvällen var flaskorna med mig men min värd var försvunnen. Jag började leta på översta våningen, den översta av nio. Överallt fann jag glada studenter från hela världen som bjöd in mig till sina rum. Jag fann inte min värd. Långsamt jobbade jag mig ner för alla nio våningar, ständigt nya plastmuggar med sprit, ständigt nya utbytesstudenter från hela världen. Det var som ett förenta nationerna för alkoholister. Till sist fann jag honom i tvättstugan, i källaren. Han sov på en strykbräda. Då var det redan 2002 och jag var mycket, mycket berusad.
Varför berättar jag detta? Det är inte klart men jag misstänker att det har något att göra med åldern och en smygande misstanke om att det inte hänt om man inte skriver om det. Nyår kommer och går och inte alla har varit så festliga som de jag beskrev. Trots det vore det synd om de inte fortsatte att hända. Gott nytt år.
År efter år har Jan Malmsjö, full som en apa, bräkt fram orden till Tennysons gamla pekoral från ett avspärrat område på Skansen i Stockholm. Dikten heter ”Nyårsklockan” och den klämtar för Sveriges Television. Själv läser jag inte poesi längre men jag gör ibland undantag för dikter av Charles Bukowski. Hans samlingar ”Love is a dog from hell” och ”The days run away like wild horses over the hills” saknas nästan aldrig på mitt soffbord.
Det är därför jag vill dela med mig av en alternativ nyårsdikt. Föreställ dig tolvslaget och om det hjälper kan du föreställa dig Jan Malmsjö också. Han raglar fram till mikrofonen och tar till orda. Det låter så här:
Charles Bukowski: Junkies
”She shoots up in the neck” she told
me. I told her to stick it into my
ass and she tried and said ”oh oh”
and I said ”what the hell’s the matter?”
she said ”nothing, this is New York
style” and she jammed it in again and said,
”oh shit”. I took it and put it into
my arm, I got part of it
”I don’t know why people
fuck with the stuff, there’s not that
much to it. I think they’re all losers
and they want to lose real bad. there’s
no other way, it’s like they can’t
get where they’re going or want to go
and there’s no other way
this has got to be it
she shoots up in the neck
”I know”, I said. I phoned her, she
could hardly talk, said it was
laryngitis. have some of this wine
It was white wine and 4:30 a.m. and her
daugther was sleeping in the bedroom. she
had cable TV with no sound and
a large screen young John Wayne watched
us, and we neither kissed nor made
love and I left at 6:15 a.m.
after the beer and wine were gone
so her daugther wouldn’t awaken for
school and find me sitting in
bed with her mother
with John Wayne and the night gone
and not much chance for anybody-
Det roliga med den här bilden är att det inte finns en tunnelbanestation som heter Vyn. Huvudstadshumor. Skylten är ett resultat av att SL tappat begreppen efter att ha utsatts för minusgrader. Tåget till höger hade redan avlidit när jag kom till platsen. Det stod där mörkt och övergivet med texten ”Vyn” skrivet som en kryptisk dödsruna över perrongen. Jag antar att det ligger på samma linje som den där bussen i Ghost World.
Tåget till vänster hade till avsikt att färdas till Farsta men det var uppenbarligen ett sådant där livsprojekt som ingen kunde säga när det skulle bli av. Egentligen visste vi alla att det aldrig skulle hända .
På morgonen då bilden togs kom jag för sent till ett möte på Södermalm. På kvällen tog det två timmar att komma hem med hjälp av fler sorters transportmedel än vad Jules Verne kunde komma på när han skrev Jorden runt på 80 dagar. Det kommer att bli en lång, hård vinter i förorten.
Allt är inte som det en gång varit här på Gödsvinet. Svinen är spridda för vinden och inläggen har kommit mer sällan än någonsin. Det är nio dagar sedan jag själv gjorde ett. Detta är en förändring från det normala och förändringar är alltid till det sämre.
Naturligtvis är det julens fel. Julen och de som firar den. Låt mig inte gå in på julen, låt mig bara säga att den är över.
Den trogna, om än imaginära, läsaren har noterat att Gödsvinet nu listar länkar till bloggar som vi uppskattar. Eftersom vi aldrig framgångsrikt planerat något, någonsin, så har vi ingen direkt plan för vilka bloggar som hamnar i samlingen. Där finns ett antal mycket seriösa ölbloggar som Ofiltrerat och Ölrådet, bloggar som i detalj beskriver smaken av ständigt nya ölsorter. Även om jag själv inte hänger upp mig på smaken när jag recenserar en ölupplevelse så kan jag respektera deras arbete.
Bland de länkade bloggarna återfinns gamla hjältar som epikuréen, lebemannen och skägget Edward Blom. Blom fick svinkontakt med Jonas under Bok och Biblioteksmässan och han har betraktats som en vän i anden sedan dess. Samma sak gäller den ännu bredare bloggen av Fredrik Strage på Dagens Nyheters bilaga På Stan. Även han närmades av Jonas under Bok och Biblioteksmässan men jag känner honom endast från långa läsestunder med tidningen Pop på Karlskrona stadsbibliotek under 1990-talets mitt. Även om han skriver om musik som jag endast kan stampa fram poserande intresse för, vid väl valda tillfällen, så går det inte att sluta läsa det han skriver och har skrivit så länge. Mikrofonkåt är en av de bästa reportageböckerna på det svenska språket och till dess lagrar räknas främst att den nästan kunde få en läsare att ta svensk hip hop på allvar. Om Fredrik Strage hade skrivit om country så skulle jag förmodligen ha lämnat meddelanden skrivna med blod i hans trappuppgång. Kanske är det bäst så här.
Sedan har vi förstås Mejeriprodukt.se; spenvarm läsning om det vita giftet som engagerar genom skribenternas uppriktiga och oförklarliga intresse för ämnet.
Så sent som idag fann jag att någon lagt till en länk till den bindgalna fettdoktorn som från sin mottagning i Norrland berättar om hur smör kan förebygga cancer. Jag antar att hon av lyteskomiska skäl också har en plats i listan.
Nio dagar har kommit och gått men nu är de över. Det finns många nya viner att berätta om, många nya recept att misslyckas med och en hel massa arbete att försumma till förmån för ölrecensioner ingen bett om. Med julens alla fasor bakom oss kan Gödsvinet återgå till vardagen.
Det finns ”italienska” krogar vars enda egentliga släktskap med Italien är att de har pasta på menyn. För dryga hundringen brukar man få en pasta med lax och en rejält gräddig vitvinssås. För några tior till kan man få varianten med oxfilé, karl-johansvamp och en likaledes gräddknarkad sås. Långt från Italien alltså, snarare lika svennigt som kebabpizza.
Jag är otroligt svag för den här typen av mat. Det brukar smaka väldigt gott, tack vare huvudingrediensen grädde, och det är inte så dyrt. Därför försökte jag mig på en egen variant igår. Så här gör man.
Stek en ryggbiff för att få yta, stoppa sedan in den i ugnen på 150 grader med en termometer, och ta ut den igen när tempen visar 60. Om du vill förstöra det fina köttet med att låta det bli varmare än så kan jag inte hjälpa dig.
Medan ryggbiffen är i ugnen, stek lite hackad lök i det överblivna fettet. Häll sedan på lite vatten, och ös på med smakgivare. Jag tog kalvfond, soja, sambal och tomatpuré. Låt bubbla.
När kon är klar, börja koka pasta. Låt köttet vila under folie under tiden.
Häll i vispgrädde tills du skäms i såsen, och sedan lika mycket till. Låt koka ihop och smaka av.
Blanda såsen med den färdiga pastan, skiva ryggbiffen, beundra ett tag hur vacker den blev och lägg upp.
Servera utan sallad.
Tips är att använda lite mindre och lite dyrare kött. Det behövs inte så mycket tack vare att pastan blir god och mäktig, men det behöver vara mört och fint.
Ett klart konstruktivt inlägg i debatten om att vi överutnyttjar jordens resurser. Med det här tipset om alternativt julbord hälsar jag God Jul. Vi ses på andra sidan.
Med mat från fiskebaren skvalpandes i magen tog vi oss på vingliga ben till Mikkeller Bar inte långt därifrån. Mikkeller är en dansk bryggare som har många experimentella brygder på sitt samvete. I ölnördbranschen är han något av en rockstjärna.
Baren är liten och ligger undanskymd i en liten källarlokal. Inredningen är någonstans mellan snyggt minimalistisk och spartansk. Femton kranar håller lika många sortes öl, och de flesta är såklart av märket Mikkeller. Vet man inte vad man vill ha får man smakprov så att man kan bestämma sig. Själv fastnade jag hela kvällen vid nummer ett, den smått fantastiska Vesterbro pilsner.
Ur högtalarna strömmade Black Sabbath hela kvällen. Och varannan låt de spelade var just nämnda grupps låt Black Sabbath. Bra låt, men det räcker med några enstaka gånger i timmen.
Så, vill du få dig lite modern dansk mikrobryggerikultur (och låten Black Sabbath) till livs, besök Mikkeller Bar.
I lördags premiäråkte jag citytunneln i Malmö. Jag gjorde det inte enkom för att åka tunnel, utan även för att jag skulle till Köpenhamn och äta på Fiskebaren. Fiskebaren är en av de där trendiga restaurangerna som alltid snabbt ploppar upp när ett område i en storstad snabbt går från skabbigt till hippt. I det här fallet handlar det om det som de hippa köpenhamnarna kallar för Köpenhamns eget Meat packing district. Med det danska språkets osvikliga känsla för oknusslighet heter det Kødbyen, och adressen är Flæsketorvet. Namnen är underbara.
Fiskebaren har verkligen gjort sig mån om att behålla känslan av en sunkig köttpackningslokal. Inredningen är kal med vita klinkers. På toaletten spelas droppljud ur en högtalare så att man ska fatta att det skabbiga är medvetet och designat.
Här serveras mest fisk och skaldjur, men även någon enstaka kötträtt. Jag förväntade mig avskalat och rått, hela brutala fiskar och krabbor med en citronklyfta som enda garnering. Men så var det inte riktigt, alla rätterna var lagade och piffade till oigenkännlighet. Min torsk ackompanjerades av så mycket krimskrams att det var omöjligt att hålla reda på vad det var. Det smakade visserligen bra, men det var en rörig upplevelse. Blomkålsgratäng, jordärtskocka, tryffel, kastanj och ännu mer tryffel är bara några av ingredienserna jag såg.
Efterrätten var lika rörig. Havtorn och råkräm var grunden, men en mängd andra detaljer fyllde ut tallriken med resultatet att man inte visste vad man åt. Fortfarande gott, men dåligt sammanhållet. Efter fördrink och en halvpanna vin var det svårt att hålla ordning på alla små blad, godisar och krämer som yrde runt på fatet.
Långt senare på kvällen kunde vi sätta oss på ett tåg som tog oss direkt till de civiliserade delarna av Malmö. Trots det kaosiga vintervädret gick tåget både dit och hem utan problem, något man lärt sig att inte anta.
Fiskbaren får tre starka köttinpackningar av fem möjliga. Citytunneln får fem.
