Kan någon komma ihåg en god öl som kommit från Krönleins i Halmstad? Kan någon minnas någon som smakat något alls? Kaltenberg organic gör det inte. I övrigt är det inget fel på den.
Kaltenberg organic är en öl framställd på ekologiskt odlade råvaror. Detta är dock inte anledningen till den diskreta smaken, det finns ekologisk öl som smakar bra. Eller mycket. Åbros ekoöl är ett fint exempel som nu bara finns som folköl. Förr fanns den även som mellanöl och den var en av de bästa affärerna man kunde göra i baren på den Blekingska nationen i Lund. En halvliter kostade 20 kronor.
När Åbro drog in ölen så arkiverade vi, av oklar anledning, ett antal flaskor av ekoölen. Dessa hade idag utgjort ett fint alternativ till en blaskig ekoöl som Kaltenberg. Tyvärr förolyckades samtliga flaskor efter bara några år. Ett lokalt fyllo gjorde en sen natt inbrott i arkivet. Såvitt vi vet fann han inget att stjäla men han drack upp alla ekoölen. Sedan bajsade han i trappen. Det hade aldrig hänt om det varit Kaltenberg organic. Så där, nu har jag sagt något positivt om den också.
11,90 kronor på systembolaget, nummer 1270 i katalogen
Idag är det räkmackans dag. Det fick jag reda på efter jag hade ätit lunch och jag grämde mig som en svensk landslagsspelare när missen var ett faktum. Räksmörgåsen är ett delikat tecken på civilisation. En vardagslyx för den inbillat gastronomiske medelklassen som tittar på Jamie Oliver och suckar av längtan när han dränker ytterligare någon väldigt genuin råvara i litervis med olivolja. Till denna verklighetsfrånvända grupp av människor hör jag, och jag hade missat årets dedikerade räkmackedag. Svagt.
Nåja, jag är inte sämre än att jag kan komma tillbaka efter ett sådant nederlag. Jag gjorde en räkmacka till middag istället.
Det är onödigt att jag skriver något om historien bakom räkmackorna eller ett recept på hur man tillagar dem. Detta har redan Gödsvinets strategiske partner Edward Blom redan gjort på ett föredömligt sätt. Han beskriver den som ”yppig, barock och livsbejakande” och jag kan inte annat än nicka instämmande.
Räkmackan som fenomen, fem danskar av fem möjliga.
Sjukdomen rasar vidare i mitt örnnäste mitt i Vällingby centrum. För att undgå att fullständigt försmäkta lyckades jag precis få i mig lite näring. Det blev 4 kokta potatisar, ett paket stekt bacon, två sorters sill, några husman med västerbottenost och ett par OP Andersson. Ingen öl. Ändå känns det lite bättre. Ska ta en liten Jameson också, och hoppas på det bästa.
När jag åt mig igenom den rätt välfyllda tallriken funderade jag över potatis och varför jag äter den med skalet på. Jag kom att minnas min norrbottniska handledares ord om att äta potatis med skalet på. Han kallade det för ett tecken på ”medelklassens ångest”. Han menade att småborgerligheten enbart gör sig till genom att med en spelad världsvana äta potatisen på ett chict rustikt sätt. Själv kom han från ett gruvarbetarhem i Kiruna där en kokt oskalad potatis lika gärna kunde vara rå. Samma sak gäller stekta eller ugnsstekta potatis i alla former.
Personligen vill jag hävda att jag egentligen bara försöker slippa ett arbetsmoment i matlagningen men anklagelsen om att ge uttryck för ”medelklassens ångest” dröjer sig kvar. Naturligtvis vill man inte bli associerad med människor som tänder ljus och, ännu värre, sätter på lite lugn musik på låg volym vid varje måltid.
Visst kommer jag från någon sorts djupt agrar blekingsk medelklass men denna skiljer sig ändå ganska mycket från villaområdenas inferno av familjemiddagar med bordsduk, Orrefors-lyktor och lådvin ur glas av Hydman-Vallien. Min far tycker det är fisförnämt att äta med både kniv OCH gaffel. Ibland ställer han den retoriska frågan om kniven är till för att ”peta sig i örat med”.
Vi åt dock alltid potatisen skalad hemma hos mina föräldrar. Om min gamla handledares rön håller så beror det på att mina morföräldrar kom från ungefär samma omständigheter som hans, om än från motsatt ände av landet. Jag träffade aldrig mina farföräldrar men jag har hört att de tillhörde den sortens nervöst polerade småstadsborgerliget som kan få någon att inte vilja äta med kniv i ren protest.
Arbetarklassen skalar och medelklassen strävar uppåt genom att inte skala. Hur gör då överklassen? Överklassen gör precis så som ingen annan gör för tillfället. På så sätt håller de medelklassen förvirrad och på mattan.
Jag tror det börjar klarna nu och jag syftar inte enbart på potatisfrågan. Ett lätt mål kan ha vänt sjukdomsutvecklingen. De säger att näringen sitter i skalet.
Det måste ha varit något jag åt. Det är det enda sättet jag kan förklara det. När jag vaknade upp måndag morgon kände jag den första förkylning jag haft sedan Göran ledde landet. Inte konstigt att jag inte kunde placera dess ursprung i de senaste dagarnas kronologi.
Det skulle vara lätt för mig att säga att den kom sig av mitt val att möta gryningen i det fria huvudsakligen klädd i en John Deere t-shirt. Ändå väljer jag att rikta uppmärksamheten mot en inlandsskåning i lång rock och slokhatt som fick mig och en skara människor att trä grillspett i lördags kväll. Tanken var att vi i likhet med riktiga cowboys skulle ära inrättningens vilda västern tema genom att ”grilla våra egna spett”. Vad är grejen med skåningar och spett?
Alla cowboys jag någonsin läst om eller sett på film verkar huvudsakligen livnära sig på bönor. Min gissning är att den cowboy som grillar sitt eget spett förmodligen bara sitter för nära lägerelden.
Livet som sjuk är ungefär som livet i stort fast lite långsammare och med fler pauser för att betrakta stationära objekt utan synbar anledning. Jag spenderade måndagen med att gästföreläsa på en skola för media och kommunikation. Jag är inte riktigt säker på vad jag kommunicerade men alla var väldigt nöjda när jag slutade.
Mina instruktioner var att jag fick prata väldigt fritt och att jag inte ens behövde beröra kurslitteraturen. När jag tänker på det var det en av de intressantaste föreläsningar jag haft. Den kursansvariga läraren kallade mig för ”akademiskt alibi” och hon sa det som om det var något jag borde vara stolt över. I likhet med Woody Allen tog jag pengarna och sprang.
Man måste lära sig att spela med. Speciellt om man är förgiftad av en skånsk cowboy och hans spett.
Det är nu onsdag kväll och sjukdomen börjar endast långsamt att ge med sig. Jag har varken haft tid eller lust att lägga ner arbetet under min konvalescens. Det är inte arbetslinjen, det är ”smitta-ner-kommuntjänstemän-linjen”. Jag har nämligen intervjuat ett par sådana tills jag i morse insåg de smittskyddsmässiga fördelarna med att stanna hemma och bemanna telefonerna istället. Forskning är inte utan offer.
Nu går jag runt omgiven av min egen sjukdom och hyser okristna tankar om män i hatt. Jag skulle inte har varit i detta eländiga tillstånd om det inte varit för dem. Jag har förresten alltid hållit på indianerna.
Red Stripe är ingen öl jag köper. Ändå har jag druckit ett par. Flaskan på bilden kom till mig tidigt en söndagsmorgon. Det är egentligen en historia i sig.
Vi hade en stund på oss att städa en stuga i skogen innan en kristen fundamentalist i cowboykläder skulle inspektera den. En stund är en kort tid en dålig morgon efter en bra natt och ingen av oss var vän med dammsugaren eller världen vid det klockslaget. Allt eftersom sovsäckar, väskor och ensamma strumpor försvann ut på farstubron förblev en påse med två öl kvar. Ingen av de boende kunde uppbåda några moderskänslor för ett par föräldralösa ölflaskor just då, just där.
Av någon anledning föll misstankar på mig när ägarskapet började diskuteras. Jag påpekade med viss udd att jag inte drack Red Stripe och att jag dessutom hade fullt upp med mitt frukostvin. Man tycker att någon ska förstå något sådant. Ändå lämnade flaskorna Skåne med mig och nu sitter vi tillsammans och beundrar utsikten från mitt fönster på 13:e våningen i Vällingby.
Det var inte första gången min relation till Red Stripe testades. En gång för mycket länge sedan på en plats långt bort var jag källarmästare vid den Blekingska Nationen i Lund. Bland mina arbetsuppgifter ingick att köpa in alkoholhaltiga drycker och sedan dricka en god andel av dem åt nationen. Under min stränga regim bestod sortimentet huvudsakligen av det jag kunde få billigt från Åbro bryggerier varje given vecka. Det hindrade inte att folk försökte få mig att köpa in andra drycker till nationens verksamhet.
Några lokala dancehall-entusiaster talade ofta och uppmanande om den där Red Stripe som skulle vara så bra och även om jag av princip inte sökte inspiration så bestämde jag mig till slut för att testa en. Den smakade som fem spänn. Som vatten drucket ur ett glas som borde ha sköljts en gång till i disken.
Nu sitter jag dock här, vid mitt eget skrivbord, och sippar på någon annans Red Stripe. Hur smakar den? Den smakar gratis. Jag antar att det är något.
14,90 kronor på systembolaget, nummer 1531 i katalogen
Hungern kom redan på tåget. Det var mil kvar till Malmö men en del av mig var redan på Ahlmansgatan. Även om det är långt dit från stationen så fanns det inget annat mål för mig. En hunger som den kan bara stillas på Gallia.
Det var nästan tomt när jag kom dit men genom eftermiddagsdunklet såg jag restaurangägaren stå bakom bardisken. Han är en väderbiten man vars yttre vittnar om några för många år i krogbranschen. Han kommer från Sölvesborg och pratar därför ungefär som Jimmie Åkesson utan att vara på långa vägar lika gnällig som denne. Han blev tvärtom glad när jag beställde en entrecote och en stor Hofbrau till lunch. Det verkade vara ett val han kunde relatera till.
Rätt snart började eftermiddagens första after work gäng ramla in, några gubbar i sänder. Det var stora kraftiga män som var närmast patologiskt malmöitiska. För 40 år sedan hade jag sagt att de var varvsarbetare, kanske jobbade de nu på något lager eller liknande. Efter en liten stund kom en liten rund dam och anslöt sig till dem med ett glas husets röda. Ifall stereotyperna håller var det receptionisten.
Entrecoten var stor, mör och i sällskap av grillade grönsaker och, förstås, bearnaise. Lagergubbarna tittade långt efter tallriken när sölvesborgaren bar bort den till det hörn jag alltid väljer om det går. Den hade kostat mig 90 kronor.
Det tog inte lång tid innan lokalen var fylld med öldrickande män men också en rad andra fascinerande människor. Bakom mig stod en ung man i träningsbyxor som spelade Jack Vegas och drack ständigt nya gin och tonic. Ett av borden delades av en ensam, öldrickande kvinna i stora glasögon som läste en bok och ett par som förmodligen druckit ikapp sedan 1987. De senare beställde vars en stor stark och vars en irish coffee. Vid den mindre spelautomaten på bardisken stod en liten asiatisk kvinna som sörplade rödvin medan hon attackerade knapparna med frenesi och ett stelt pekfinger.
En fredagseftermiddag vid ett bord på Gallia är mycket mer än bara fet mat och alkohol. När jag satt där kom jag att filosofera om staden jag befann mig i och tiden då jag bodde bara ett par kvarter därifrån. Utanför skymtade de gula bussarna vid Södervärn. Den fantastiska malmöitiskan steg allt intensivare från bordet med gubbarna, den lilla asiatiska damen hamrade på och det alkoholiserade paret stod mitt på golvet och kramades. Själv beställde jag en öl till.
På väggen fanns ett anslag om vilka kvällar som Gallia serverar gåsamiddag. Jag minns inte riktigt när det var men jag önskar att jag kunde vara där.
Gallia är ingen exklusiv restaurang. En del skulle kalla den en sylta. Det är i sådana fall en vacker sylta och både det fina ölsortimentet och menyn vittnar om originalitet och känsla. Framför allt kännetecknas Gallia av en hygglighet och en gammaldags hederskänsla nu nästan okänd i restaurangvärlden. När en person jag en gång befann mig i sällskap av på Gallia inte kunde äta upp sin entrecote på grund av en orelaterad medicinsk åkomma vägrade restaurangägaren att ta betalt för maten. God mat och dryck ska inte kosta mycket för sakens skull och om man inte kan uppskatta den så betalar man inte alls. Detta enkla recept gör Gallia till en av de finaste restaurangerna i Malmö.
Inget berättar en historia som sakerna man finner nedtryckta i sina fickor efter två dygns fylleri i hjärtat av Skåne. Dessa saker ligger nu framför mig på skrivbordet, tillbaka i mitt örnnäste i Vällingby. Det är en historia som påkallar mig sin uppmärksamhet och den kommer att få den oavsett om jag önskar det eller inte.
Där ligger till exempel min slips med Scans företagslogo längst ner på spetsen. Det är ingen vacker sak men slipsar ska inte vara vackra, åtminstone inte ifall den på något sätt skall bidra till intrycket att man nyss lämnat ett Rotary-möte. I högen ligger även ett tomt paket cigaretter, skrynklat till en liten boll. När jag fick det fanns det tre kvar och den som gav mig det var helt enkelt trött på att låna ut sina egna. Detta var kring klockan fyra på natten och min bästa idé just då var att man kanske skulle börja röka. Förresten fanns det inte så mycket annat att göra då. Ingen var vaken som fortfarande kunde formulera en fullständig mening.
Bland mina förtappade tillgångar finner jag även en lapp med text som jag skoningslöst måste erkänna är skriven av mig själv. Det var mina stolpar till en inte så improviserad bourbonprovning som ägde rum sent på lördagsnatten. De berättade alla de viktigaste sakerna om tre sorters bourbon och jag använde dem inte. Det var sent och ingen var egentligen upplagd för mycket långa meningar fyllda med svåra ord. Cicero lär ha sagt att ”om jag hade mer tid skulle jag fatta mig kortare” och jag fattade mig kort och mycket lite av någon jag skrivit på lappen jag just fann. Så här lyder texten, i oredigerad form:
Wild Turkey 101 proof (50%) “The kicking bird”
Wild Turkey är USA:s mest sålda bourbon vilket illustrerar varför de är världens enda supermakt.
Den mest sålda spriten på systembolaget är X och x är förmodligen den enskilt viktigaste förklaringen till varför Sverige inte tagit över världen (TA REDA PÅ VAD SOM SÄLJER BÄST PÅ BOLAGET).
Mitt livs enda allvarligt menade politiska kampanj var för att få in Wild Turkey i systembolagets ordinarie sortiment.
Den enda jag övertygade var förmodligen Jonas, som försökte köpa en flaska wild turkey på en väldigt förnäm vin och spritbutik på Manhattan i New York.
De kunde inte expediera hans beställning.
Det finns ett par saker ni bör veta om wild turkey: Det är den enda sinnesutvidgande drog som HST skrev Fear and Loathing in Las Vegas på, ifall ni upplever kraftigt nedsatt hjärnkapacitet och temporär blindhet så är inte Austin Nichols skadeståndsskyldig och det är inte en dryck man beställer på en exklusiv vin och spritbutik på Manhattan i New York.
Håll upp glaset och beundra den misstänkt transperanta vätskan
Önska att du hade en isbit
För glaset till näsan och dra in ångorna
Kontemplera att du just förlorat 30 miljoner hjärnceller
Drick bourbonen på valfritt sätt
Diskutera smaken – öppna för kommentarer
Bulleit
En kentuckey bourbon som säljs i en karakteristisk medicinflaska återfinns i Systembolagets ordinarie sedan ett par år. Den introducerades, närmare bestämt, mindre än fyra timmar efter det att Jonas kom hem från USA med vad han trodde var ett unikt exemplar
Det går inte att tala om bourbon utan att nämna George Jones. Ingen kan skilja Jones från hans bourbon. En av hans fruar försökte. När han sov tog hon alla flaskor och försvann i en bil med nycklarna till den andra, vilket lämnade George kvar i ett öde hus långt ut på landet utan bourbon. Ett par timmar senare kunde en sliten men mycket målmedveten George Jones ses svänga in på parkeringen till den närmsta baren, 3 mil bort, på en åkgräsklippare av märket John Deere.
Vad driver en människa till något sådant? Alkoholism, visst, men efter att ha druckit ett glas av denna bulleit tror jag vi alla kan vara överens om att det finns något mer som drar.
Vi börjar med att lukta på bourbonen. Känn petroliumet, känn doften av fuktiga askfat morgonen efter, känn en svag, svag förnimmelse av att ditt liv kanske inte utvecklades till det du hade hoppats.
Drick
Smakdiskussion
Maker’s mark
Makers mark är ytterligare en klassisk bourbon. Även denna bourbon köpte Jonas med sig från USA vid ett tillfälle. Systembolaget reagerade blixtsnabbt på detta försök till orginalitet. Jonas var knappt genom tullen på Kastrup när systembolagets specialtränade varuintroducerare luftlandsatte 100 000 flaskor Makers Mark så att de skulle nå butikerna innan Jonas var över öresundsbron.
Makers mark är en bourbon för sena höstkvällar, sena höstmorgnar, grannfejder och utdragna vårdnadstvister där båda parter vill slippa ungarna. Detta är bourbonen som får dig att klia dig som en hund och beställa saker på internet för att de har fin färg.
Skål
Smakdiskussion
Det är inte mycket till bourbonprovning men alla de överenskomna delarna finns där: Alkoholromantik, elakheter mot Jonas och mer eller mindre slitna anekdoter från countrymusikens värld. Under perfekta omständigheter är det allt man behöver.
Jag häller sakta upp den omtalade Yeti Imperial Stout från Great Divide brewing company. Vätskan är tjock och svart som råolja. Det finns inte ett spår av skum på toppen. Det varken bubblar eller plaskar, den trögflytande vätskan lägger sig lugnt utan svallvågor i glaset. Det är nästan så att man hade kunnat hälla upp en liten hög av den här drycken på en tallrik utan att den skulle rinna över.
Imperial Stout är en extra stark stout man började brygga i England på 1700-talet för att exportera till Rysslands tsarer. Inte bara behövde man något attitydrikt till de väderbitna Ryssarna, stouten behövde också vara stark nog att inte frysa under transporterna över den ryska tundran. Just Yeti kommer som så mycket annat nuförtiden från USA, och den väger in på stadiga 9,5% alkohol. Nog med historia, jag ger mig i kast med den tjocka brygden.
Doften är dämpad men stenhård. Jag känner att innehållet i glaset är potent nog att golva mig för resten av den här kvällen. Det doftar gammal ek, kaffe och brinnande bildäck.
Smaken slår som ett godståg. Som en extra koncentrerad espresso, med inslag av slitet sadelläder och industriell revolution. Man skulle kunna tro att Yeti ska smaka berg och skogar, men istället smakar den industriområde, uttjänta kamremmar och skjutvapen.
Eftersmaken är torr och bitter. Som en påminnelse om att man tuggat på på ett slutstycke från en mauser. Får jag inte hår på tungan av detta kommer jag aldrig få det. Samtidigt saknar jag en viss elegans och balans, något som jag tycker att den till namnet besläktade Bigfooten har.
Jag drack den nog lite för kall, se till att låta den komma upp i runt 12 grader innan du ger dig på den. Den blir mjukare då. I övrigt, fyra brinnande industritomter av fem möjliga. Ny i ordinarie sortiment sedan månadsskiftet.
Jag hatar att känna mig lurad. Jag förstår att i dagens samhälle måste man bli lurad ibland, och jag kan i viss mån acceptera det. Men jag blir ändå alltid väldigt besviken när jag får reda på att något jag litat på bara är lurendrejeri.
De flesta falska fenomen vill såklart dölja att hela deras existens bygger på att lura folk som villigt sväljer det skräp de blir matade med. Men oftast kommer det på ett mer eller mindre offentligt sätt ut. Parlamentet körs efter manus. Gästerna i Så ska det låta vet i förväg vilka låtar som kommer. Krokodiljägaren letade inte upp några djur i naturen, de hade filmteamet med sig. Tv-kockarnas mat serveras kall, torr, gammal eller halvfärdig till de stackars colgateleende mediamänniskorna i tv-soffan. Jag har blivit så cynisk att jag numera utgår från att allt som visas på tv är lögn, hur trovärdigt det än är.
Stekt tapetklister med lite playdolera och figurmålad koloritsoja
Idag läste jag en artikel i Svenska Dagbladet som handlar om hur man fotograferar mat så att den duger åt kokböckerna. Stolt som en tupp berättar matjournalisten hur man lägger stenkulor i soppan, trälim i filmjölken, osmältbar glass på efterrättstallriken och diskmedel i drinkarna. Inte för en sekund reflekterar hon över att åtminstone vissa konsumenter är mer intresserade av att laga maten i kokböckerna än att titta på deras överstajlade bilder. Inte för en sekund tänker hon på att folk följer ett recept till punkt och pricka, för att sedan få fram en rätt som inte ens liknar den på bild. ”Ja just det, jag glömde ha i trälim och stenkulor!”
Så nu läggs matfotografier till den digra hög av fenomen där jag vet att jag alltid luras, och jag blir ett snäpp bittrare.
Idag lagade jag ett försök till en pasta bolognese. Inte spaghetti med köttfärssås, utan just en ragu bolognese, med kalvfärs, fläskfärs, sidfläsk och kycklinglever. Och rödvin såklart. En sådan kulinarisk utsvävning tänkte jag att jag kunde skriva om.
Men så kom jag att tänka på de senaste årens politiska händelser. Vi går tillbaka några år i tiden. Att kunna bli avlyssnad är bara jobbigt för de som har något att dölja, sade buggningsentusiasterna när FRA-lagen var som hetast i debatten. Vi är ju så otroligt demokratiska i Sverige att inget ont kan komma av att vi övervakar våra invånare.
Visst var jag en övertygad motståndare till bodströmsamhället redan då, men visst kunde det ligga något i det den mörka sidan sade. Om terrorism kan avslöjas och människoliv räddas, samtidigt som vi har en rättssäker kontrollapparat som ser till att man inte avlyssnas i onödan, kunde det då inte vara ok?
FRA-lagen infördes som bekant, och jag kan inte påstå att mitt liv ändrats nämnvärt på grund av det. Men så hände något i senaste valet som inte kunde hända enligt FRA-ivrarna. Ett odemokratiskt parti sitter nu med viss makt i sina händer. Vad har de egentligen för möjligheter att använda data från FRA? Och om de blir större, finns det någon väg tillbaka? En Ctrl-z?
Vad händer med oss som inte alltid hyllat det svenska före det icke-svenska? Jag gjorde narr av Christer Sjögren i en diskussion på jobbet idag, men lyssnade med stor njutning på Townes Van Zandt. Vilka repressalier kan det ge mig?
Vi på Gödsvinet är naturligtvis politiskt obundna och neutrala i politiska frågor. Det är det enda seriösa valet för ett mediekonglomerat i den här storleken. Men likt alla professionella journalister kommer jag närma mig den här frågan på ett moget och moraliskt sätt. Med självcensur.
Jag lagade vanlig svensk patriotisk köttfärssås, och därmed pasta.
