Gödsvinet Hot Burrito#1

av Johan

Provköket i Vällingby har gjort ytterligare framsteg i kampen för den onyttiga vegetariska maten. Idag gjordes ett avgörande genombrott i provkökets tex-mex laboratorium. Det är därför med stolthet som jag kan presentera Gödsvinets Hot Burrito#1 med stekta kantareller och guacamole.

1 paket stora tortillabröd

400g svarta bönor

400g cannellinibönor

50g kantareller eller champinjoner (beroende årstid)

50g lagrad ost

2 avokado

2 tomater

2 gula lökar

1-2 vitlöksklyfta

2 dl klibbigt ris (okokt)

2-3 msk creme fraise

1 kopia av The Flying Burrito Brothers skiva ”The gilded palace of sin”

1 skvätt tabasco

1 spansk peppar

salt, svartpeppar, spiskummin, chili, cayenne

Sätt på sida 2 av ”The gilded palace of sin” och sätt igång.

Du kan börja med guacamolen. Nej förresten, börja med att koka riset, du kommer att vara glad att ha det färdigt när resten av burriton är klar. Riv en (liten) lök, två tomater och en spansk peppar. Ägna en tanke åt den brännande smärtan du kommer att ha i händerna efter att ha hanterat den rivna pepparfrukten. Intala dig själ att det kommer att vara värt det. Ifall man inte vill spendera tid med ett rivjärn så går det bra att köra alltsamman i en mixer. Du kanske har en sådan. Oh-la-la! Skala och gröp ur avokadon och mosa dem med en gaffel. Tag mitt råd och smutsa inte ner din fina mixer med avokadon, guacamolen blir bäst med ett par små bitar hel avokado kvar. Blanda allt i en skål och tillsätt en riven vitlöksklyfta, salt, peppar och eventuellt en liten skvätt tabasco. Rör till sist ner en klick creme fraise och trä plast över skålen så att avokadon inte mörknar. Guacamolen är färdig.

Hacka en lök och stek den i ett par minuter. Tillsätt bönorna och stek några minuter till. Häll av allt i en stor skål. Diska av stekpannan, den kommer att se för jävlig ut. Stek svampen hårt och häll den i samma skål som bönorna. Tillsätt salt, peppar, spiskummin och andra kryddor efter smak. Blanda

Värm tortilliabröden i en mickrovågsugn eller på sådant sätt som din fantasi tillåter.

Lägg en sträng med kokt ris tvärs över ett bröd. Lägg en sträng med svamp och bönröra och sedan en med guacamole ovanpå riset och toppa med riven ost (se bilden). Rulla ihop och upprepa för varje burrito du gör.

Servera med öl och väl kyld tequila.

Louis Cheze 2009 (94411)

av Johan

Jag ska vara fullständigt uppriktig med er: Jag kände bara för ett glas vin. Egentligen var jag aldrig ute efter att skriva en recension.  Nu är korken är dragen och glaset är fyllt. Vi får väl göra det bästa av situationen när vi ändå är här.

Allt bra annars? Lite kyligt i luften nu… höstaktigt…men hösten är fin på sitt sätt. Tänkte bara dricka upp det här glaset…det är ok om du har andra saker att läsa.

…

Kvar? Det kanske är lika bra att jag berättar hur vi hamnade här. Att jag tar saken från början. Denna vecka har bjudit på tre föreläsningar, ett par seminarier, några möten, två forskningsprojekt, fyra ouppklarade ärenden, en fransk förfrågan, ett holländskt hot, 96 telefonsamtal, 2000 sidor text, en tågexpedition till Sundbyberg och ungefär 900 mil på gröna linjen. Nu tar jag ett glas vin, ok? Veckans första, tro det om du vill.

Och vilket vin! Smakrikt och runt med en förtjusande arom men med en mycket diskret strävhet. Inte ett spår av fat. 100% syrah.

Av någon anledning är flaskans etikett väldigt mån om att berätta om all granit som finns i marken där druvorna till detta vin odlas. Det finns många skäl till att öppna en flaska som denna men geologi är inte ett av dem. Det är åtminstone inte mitt.

89 kronor på systembolaget, nummer 94411 i katalogen

4 livräddare av 5 möjliga

Hjort är hjort

av Jonas
Ett helt onödigt djur

Jag ber redan nu om ursäkt för rubriken. Det var omöjligt för mig att hålla det inne.

Men det döljer sig trots allt ett visst allvar bakom den mycket roliga ordvitsen. Hjort är nämligen inget positivt, utan det är bara just hjort. Ett jävla djur. Jag ska förklara varför.

Igår plockade jag fram de finfina hjortgrytbitarna jag köpt av viltspecialisten i Malmö, i akt och mening att göra en riktigt mastig gryta. Jag hade inget bra recept, men beslöt mig för att improvisera. Såhär blev det:

  1. Mjöla och bryn köttbitarna. Lägg över dem i en gryta.
  2. Fräs hackad lök, sidfläsk, och några hela schalottenlökar som finns över. I med dem också.
  3. Slå i lite mindre än en hel flaska god porter. (Lite mindre än en hel flaska eftersom man behöver provsmaka lite också. Jag kände mig som Per Moberg där jag stod och halsade och skrockade över gjutjärnsgrytan.) Jag kompletterade också med lite vatten så det skulle bli flytande.
  4. Komplettera efterhand med allt annat kul som får rygghåren att resa sig, jag valde en kopp espresso, köttbuljong, kakao, rosmarin, lagerblad, chili och en liten nypa rörsocker.
  5. Koka i en halv evighet.

Om du tycker att ovanstående låter gott så besitter du troligen samma begränsade kunskaper i vilthantering som jag gör. Tycker du inte det så är jag tacksam om du delar med dig i kommentarerna nedan om vad jag gjorde för fel. Grytan i sig smakade visserligen bra. Den var lite för tjock, och det berodde nog på att jag mjölade köttet i början. En vanlig toppredning är nog bättre. Men köttet var fullkomligt oätligt. De riktigt små bitarna gick att mala sönder i munnen, men i övrigt var det så torrt och segt att jag valde soptunnan åt dem. Hur blev det såhär? Jag hade ju kokat dem jättelänge, och de recept på hjortgryta som finns förespråkar bara någon timmes kokning.

Om du anser dig veta var felet ligger, så är jag tacksam om du delar med dig av den kunskapen. Tills dess förutsätter jag att felet ligger hos hjorten. Jag ska aldrig med försöka tillaga hjort.

Jag ber återigen om ursäkt för rubriken.

Gödsvinets vegetariska lasagne

av Johan

Om vegetarisk mat någonsin skall bli lika onyttig som animalisk så gäller det att någon sätter fart. Jag är beredd att ta det ansvaret. Mina långt gångna planer på att öppna Sveriges första vegetariska sportpub, Restaurang Gödsvinet, är bara en del i denna ambition. Därför har provköket för vegetariska välfärdssjukdomar (VVS) mobiliserat alla sina resurser i testanläggningen i Vällingby för just syftet att ge världen vegetarisk mat lika syndfullt onyttig som animalisk är. Dagens experiment rör en lasagne högre energivärde än Ringhals 3:

1-2 auberginer

2-3 gula lökar

4-5 tomater

2 starka pepparfrukter

5 vitlöksklyftor

7-8 stora champinoner

4-5 hg lagrad ost

3 dl matlagnings eller vispgrädde

1 skvätt grönsaksfond

1,5 dl mild ajvar

1 skvätt tabasco

1 paket lasangeplattor

Salt, peppar, oregano, spiskummin efter smak

Skala och riv auberginerna. Var inte rädd för frön. Oavsett vad din mamma sa till dig när du var liten så kommer det inte att börja växa saker i magen bara för att du äter några frön. Din mamma ljög, det är lika bra att du får veta det. Skala och hacka löken fint. Eller riv den, försök få mig att bry mig om vilket. I vilket fall som helst så måste jag insistera på skalningen. Hacka tomaterna som man hackar en lök om man nu gör det. Lägg augerginerna, löken och tomaterna i en stor skål och blanda.

Finhacka pepparfrukterna. Det finns ungefär 80,000 olika sorters pepparfrukter på marknaden. Idag valde jag två stora, röda pepparfrukter av spansk sort men jag stod länge och höll i en ilsken liten jalapeno innan jag lade tillbaka den i sin blykapsel. Så roligt skulle vi inte ha. Lägg den finhackade pepparfrukten i samma skål som de andra grönsakerna.

Skala och riv vitlöken och tillsätt den till din nu rätt aromatiska blandning.

Slå i ajvaren och blanda igen. Skvätt därefter i någon matsked grönsaksfond. Jag valde en rätt koncentrerad sak som säljs färdig i en flaska. Om du vill koka egen fond så tänker jag inte stoppa dig. Tillsätt sedan tabascon efter smak. Själv tar jag alltid ett kraftfullt tvåhandsgrepp om den lilla flaskan när jag blandar in tabasco i min matlagning. Blanda igen.

Riv osten och tillsätt en del av den till blandningen. Hur mycket? Överraska mig.

Tillsätt kryddorna efter tycke och smak. Här kan du tillåta dig att vara kreativ om det är något som ligger för dig. Ta för all del gärna helt andra kryddor. Resultatet kan jag naturligtvis inte ta något som helst ansvar för. Salta frikostigt. Blanda igen.

Häll lite av grädden i en ugnsfast form. Om man menar allvar med sina ambitioner för onyttighet så väljer man vispgrädde. Lägg därpå det första lagret lasangeplattor. Bred ut grönsaksröran i ett centimetertjockt lager. Lägg på ett nytt lager lasangeplattor. Skiva svampen tunnt och lägg den i ett eget lager. Placera mer lasangeplattor på svampen och varva med lager av grönsaksröra tills denna är slut. Var inte rädd för att gå över kanten på formen, lasangen sjunker ihop med 20-30% i ugnen. Riv och toppa med massor av ost, tillsätt resten av grädden.

Låt lasagnen stå i ugnen på 200 grader i 50-60 minuter.

Resultatet är en fenomenalt god lasagne med ett näringsvärde som skulle få vilken dietist som helst att skrika gällt som en liten flicka. Detta är ett orginalrecept framtaget exklusivt för Gödsvinet och det skall, med all ödmjukhet, sägas att ytterligare finjustering är möjlig. Exempelvis skulle jag inte utesluta att man kan tillföra något lite mer grädde, kanske 4-5 dl istället för 3.

Låt detta vara en inspiration, vegetarisk mat behöver inte vara nyttig. Vägen till den direkt ohälsosamma vegetariska maten är dock lång och detta är bara ett litet steg på vägen. Jag är dock övertygad om att vi tillsammans kan nå hela vägen.

Malmö brygghus

av Jonas

Vi lever i en ljus tid. I alla fall vi som lever i Malmö.

Malmö brygghus håller långsamt på att slå upp portarna i det gamla bryggeriet vid möllan. För någon vecka sedan ägde den första provsmakningen rum, och härom dagen släpptes de första flaskorna till oss trånande entusiaster utan tillstymmelse till egentligt liv. De första stora dyra buteljerna som nådde systemet är deras IPA och deras Cacao Porter. Flaskorna är elegant matt kolsvarta, med bronsbrun text och den här första batchen är begränsad och flaskorna numrerade. De vädjar direkt till habegäret längst in i min primitiva hjärna.

Sydsvenskans Håkan Engström har redan gett dryckerna godkänt, så nu är det med spänd förväntan jag öppnar och läppjar på Malmö Brygghus IPA. Det är enligt bryggarna själva en engelsk IPA, alltså inte av amerikansk typ som vi fått se många av på sista tiden.

Mitt första intryck är att ölen helt saknar den gräsiga beska humledoften som många ipor har. Snarare luktar den sött och fruktigt. Smaken är också mjuk och rund, på det sättet man känner igen från engelska ales. Den är aningen söt, men inte påträngande. Först i eftersmaken sitter beskan på ett elegant sätt och den är kvar ganska länge. Detta är en ganska lättdrucken IPA, som är mer fyllig än besk. Det har en tyngd, men är inte skarp. Men trots det är en flaska på 75cl lite väl mycket att hantera ensam. Jag misstänker att de kommer ut i normalare storlekar framöver.

Det här var riktigt bra, och jag ser fram emot portern som har fått ett bra mottagande. Fyra överklassdesignade flaskor av fem möjliga. Grattis Malmö!

Spaten Oktoberfestbier

av Jonas
Tyskland i en liten flaska

En god vän, vi kan kalla honom Johan D, har på senare tid verkat leva i någon form av trans. Hans blogginlägg och facebookuppdateringar handlar alla om samma sak: Spaten Oktoberfestbier. Jag tror inte att han är sponsrad, men tanken slog mig ändå. Systemets höstsläpp påverkar oss alla på olika sätt helt enkelt. Jag hängde visserligen också på låset den förste september, och mina steg gick snabbt till hyllan med märkliga, starka och smakrika nyheter i ölsortimentet. Oktoberfestölarna intresserade mig inte, jag har helt enkelt inte utrymme för ordinär lager i mitt dryckesschema, det finns för många andra sorter jag måste dricka.

Men tack vare den intensiva internetkampanjen från min vän J. Dalén lyckades jag vidga mina vyer för ett par viktiga sekunder inne på systembolaget, och styrde mina darriga steg mot oktoberölhyllan. Jag måste ha sett aningen vilsen och skamsen ut där jag stod, klart utanför min egen comfort zone. Jag såg mig oroligt omkring, tog resolut en flaska Spaten och gick därifrån, och försökte se ut som att jag visste vad jag gjorde.

Nu med ett glas i handen kan jag koppla av och se nyktert på situationen. Visst, jag dricker ur ett alldeles för litet glas, jag sitter inomhus och jag blev inte serverad av en muskulös och yppig tyrolsk fräulein i hängslebyxor, men jag blir ändå påmind om meningen med ljus lager. I dagens samhälle med en ypperlig tillgång till olika sorters perverterad ale med beska och styrka som kan knocka en björn är det lätt att glömma poängen med en god och lättdrucken lager.

Spaten oktoberfestbier smakar läskande, aningen brödigt, lätt på rätt sida om gränsen till vattnigt, och med en oklar eftersmak. Eftersmaken är oklar därför att den inte hinner komma innan man tar nästa klunk. Den här ölen kan man dricka många av, den slinker ner blixtsnabbt, man mår mycket bra av den och man vill snabbt ha en till. Det finns inga smaker som sticker ut, inget man minns, utan detta är en öl som är perfekt balanserad för sitt syfte. Att drickas.

Spaten Oktoberfestbier, 4 öl av 5 möjliga.

The Maharaja Imperial IPA (11739)

av Johan

Jag har aldrig varit i Indien. Det har inte Averys Maharaja Imperial India Pale Ale heller. Det spelar ingen roll. Ifall jag reser någonstans snart så blir det till Boulder i Colorado, USA.

En öl blir inte fylligare än så här. För att kunna få en uppfattning om smaken måste man praktisera nykterhetsrörelsens utmärkta rekommendation ”varannan vatten”. En mun IPA, en mun av Vällingbys kommunala kranvatten. Det är en vinnande kombination, om än en som upphovsmakarna aldrig förutsåg.

Humlesmaken är direkt bedövande, beskan är överväldigande och alkoholhalten (10,2%) gör något med din förmåga att finna adjektiv. Maharaja Imperial IPA är ganska långt ifrån öl i bemärkelsen ”ta en öl”. Detta är en flaska som kräver mer än så. Avboka dina möten, fäll ner persiennerna och ta ur batteriet i telefonen, här krävs koncentration och en del arbete.

78,80 kronor på systembolaget, nummer 11739 i katalogen

3 långtidsprojekt av 5 möjliga

XX-bitter (11784)

av Johan

Brouwerij De Ranke har tagit steget till en extra bitter bitter genom att lansera extra extra bitter. De har tagit bitterheten till en helt ny nivå. Min gissning är att de har nått så långt som de kan nå med den. Vi kommer aldrig att få se XXX-bitter. Det är helt enkelt inte ett säljande namn.

Ärligt talat förstår jag inte all uppståndelse kring denna öl. Det är en milt fruktig öl som har en mångsidig och ganska angenäm smak med en mycket påtalig beska. Samma sak kan dock sägas om många andra öl och jag kan inte se på vilket sätt denna skiljer sig från dem. Det finns förstås inget som säger att en öl måste skilja ut sig.

24,90 på systembolaget, nummer 11784 i katalogen

3 tidningsankor av 5 möjliga

Släpp i släppet

av Johan

Jag är vanligtvis inte mycket för traditioner. Det finns dock återkommande högtider som är så fina att man inte kan låta bli att ryckas med i festligheterna. Den kanske främsta bland dessa är systembolagets släpp av höstens nyheter.

Förväntningarna på året släpp var höga och de bara växte när vanligtvis välunderrättade källor berättade om de oktoberfestöl som ingick bland nyheterna. Jag höll ut till klockan fyra innan jag smet från kontoret. Det var ungefär två timmar efter att jag kommit dit.  Det finns en tid för allt men det finns bara en första september och bara ett höstsläpp. Det var åtminstone vad jag trodde.

Hyllan för nyheter är vanligtvis välfylld på Östermalms mest uppnästa systembolag. Idag fann jag också en rad nyheter men inga som helst oktoberfestöl. Jag hejdade ett förbipasserande biträde med en offensiv helkroppstackling för att fråga efter det tyska guldet. Han informerade mig motvilligt om att höstsläppet ej skall sammanblandas med oktoberfestsläppet. Det senare inträffar tydligen först i mitten på september och det skall ses som ett ”släpp i släppet” av höstens nyheter.

Jag köpte en av allt som var nytt och gick ut på Nybrogatan med en molande längtan till Bayern. Föga visste jag att mina prövningar bara börjat.

Det skulle visa sig att någon spottat ett tuggummi på spåret någonstans i höjd med Liljeholmen och till följd av detta befann sig tunnelbanan i ett långt gånget tillstånd av upplösning längs med hela den röda linjen. De tåg som fortfarande var operativa var fulla till bristningsgränsen och sedan lite till. På Östermalmstorgs tunnelbanestation gick det inte att borda tåget mot Norsborg med mindre än hot om dödligt våld och trots traumat på systembolaget var jag inte fullt ut där än.

Den röda linjen till T-centralen var uppenbarligen ett förlorat slag redan från början och jag bestämde mig snart för att bryta upp och hajka bort till Hötorget i hopp om att den gröna linjen klarat sig bättre. Det var därför jag kunde ses släpa en komplett uppsättning av systembolagets höstkollektion över Stureplan och längs med Kungsgatan kring klockan fem i eftermiddags. Jag var åtminstone inte tyngd av några oktoberfestöl.

Tåget mot Hässelby strand verkade först fullständigt normalt. Visserligen satt jag inklämd mellan en hårdrockare och – mer oväntat – en ortodox jude men efter att ha pendlat mellan Vällingby och Slussen ett par månader så har jag på tunnelbanan redan sett alla mänskliga särarter kända av vetenskapen.

Vad ingen av oss kunde veta var att tågets förare hade för avsikt att testa huruvida man kan få 1500 pendlare att lyfta från sätena samtidigt. Han accelererade upp tåget i häpnadsväckande hastighet för att sedan bromsa kraftigt. Denna process upprepades ett halvdussin gånger mellan varje station. Sedan förtöjde han hela tåget vid perrongen i Kristineberg i 10 minuter, förmodligen så att vi passagerare skulle få tillfälle att begrunda det stora som vi precis fått vara med om.

Då vi åter rullade annonserades det från högtalarna att det befann sig inte mindre än fyra tåg på Tranebergsbron samtidigt. Jag var inte säker på om vi förväntades applådera eller ringa en taxi.

Återstoden av resan var relativt odramatisk. Jag förväntade mig att mannen i AC/DC tröjan skulle gå av i Rocksta men han lämnade oss redan vid stationen innan. Han var förmodligen glad att vara back in Blackeberg.

Mina egna känslor var mer blandade. Den dramatiska färden från staden hade jag spenderat med att fånga rullande flaskor och skriva det här utan att armbåga min hebreiske granne mellan revbenen. Att blogga på papper kommer aldrig att slå igenom under sådana omständigheter.

Jag ser inga oktoberfestöl komma min väg än på ett tag. Det är dock – påminner jag mig – blott september. Det finns en tid för allt.

Hälsosvinet

av Johan

Sommaren är över och det hjälper inte att låtsas som något annat. Den alternativa verklighet vi känner som semester finns inte längre. Detta är den verkliga verkligheten där en pizza har kalorier, en måndag har förpliktelser och en flaska Jameson har konsekvenser.

Förändringen är tydlig på min arbetsplats. Idag på lunchen talades det vitt och brett om olika träningsprojekt som just skulle till att sjösättas. Friskvården vid min arbetsplats skiljer sig något från den genomsnittliga. Under våren bestod den huvudsakligen av att en teologie doktor som också är amatörboxare bjudit in sparringpartners till gymmet längst ner i byggnaden där jag jobbar. Det var därför med fullständig uppriktighet som vi idag kunde erbjuda vår nya praktikant att ”få stryk av en präst i källaren”. Uppslutningen har hittills varit en besvikelse.

Själv springer jag runt Grimsta naturreservat en gång i veckan plus minus en gång. Mest minus. Det är ungefär åtta kilometer och det tar mig sådär en trekvart under vilken jag vanligtvis hinner med 1-3 hjärtstillestånd. Under min djupt ovärdiga uppvisning på denna sträcka under senaste lördagsmorgonen noterade jag markant skillnad i löparspåret. Vanligtvis är det bara befolkat av mig och ett par tusen kanadagäss med orolig mage (vilket spåret för övrigt har gemensamt med min förra runda i Pildammsparken i Malmö). I lördags var det dock relativt tätt mellan löparna. Löpare är förresten ett stort ord i sammanhanget. I de flesta fall var det medelålders kvinnor som skuttade fram i strax under normal gångtakt. Jag föreställer mig att det var just dessa kvinnor som under en normal semesterhelg hade legat utslagna på grund av en ansvarslös överdosering av grillad grishals och solljummen Oude Kaap. Nu är tiden att försonas med sina synder.

Nu är jag förstås direktdiskvalificerad att kasta den ordspråkliga första stenen. Min semester gick på det stora hela ut på att jag gjorde vad jag vanligtvis gör men på ett mer lättjefullt sätt. Att skriva på en vetenskaplig artikel är en ganska anständig sysselsättning om man kan kosta på sig rödvinspauser och oplanerade utflykter till storstadens många nöjen med jämna mellanrum. Jag har aldrig skrivit något så långsamt i hela mitt liv.

En viktig del i höstens hälsosamma omställning är förstås den mentala hälsan. En intressant form av självterapi uppenbarade sig för mig idag i form av en cyklande operasångerska. På väg ner för Katarinavägen mot Slussen hör jag ett märkligt ljud närma sig i hög hastighet. Det lät lite som Valkyriakörerna i ”Apocalypse Now”. Innan jag hunnit vända mig om susade en kvinna i min egen ålder förbi ute på gatan på en cykel och hon sjöng för vad jag förmodar var toppen av hennes förmåga. Det var första gången som jag blivit omkörd av ett högt C. På vilket sätt det hjälpte kvinnan vet jag inte men själv kände jag mig stärkt på något sätt.

Förmodligen var den cyklande sångerskan ute efter att fördriva någon sorts demoner. Det är viktigt att få avreagera sig men också att utöva behärskning. Behärskning går att öva upp. Jag brukar ge mig själv små belöningar när jag lyckats behärska mig. Vid en tidigare arbetsplats drog jag ett streck på ett papper för varje dag som jag kunde kväva impulsen att ta med ett skarpladdat skjutvapen till jobbet. Ibland blev det flera streck i rad. Nu skämtar jag förstås. Det ska också vara hälsosamt.