Wårby Stockholm extra stark (1430)

av Johan

Från min position 13 våningar ovanför Solursparken i Vällingby kan jag blicka ner på heltidsdrickarna nere på gräset. De sitter där dagarna i ända och på tryggt avstånd i mitt ointagliga örnnäste observerar jag deras vanor och ritualer. Eftersom de flesta vanor och ritualer har att göra med att dricka så har det inte undgått mig vad de dricker. De dricker Wårby Stockholm extra stark.

Kanske blev det fel redan när Spendrups döpte sin öl efter Vårby. Jag har varit i Vårby men jag vill inte prata om det.

Wårby smakar förvånadsvärt lite för en öl som håller 7,2% alkohol. Efter att ha testat Björnebrygd extra stark, och Kopparbergs Special Brew så är jag glad för detta.  Wårby smakar som grönsakssoppa och två Long John Silver vid ett köksbord i Oxie. Smaken slår dig inte som alkoholstark men Wårby har ändå sätt att tala om det för dig. Du kommer att veta.

Var det där lakrits jag kände? Nej, det var fänkol.

13,90 kronor på systembolaget, nummer 1430 i katalogen

1 solur av fem möjliga

Sodavatten

av Johan

Låt oss vara ärliga: Det här är vatten, varken mer eller mindre. Ingen vackert designad flaska, ingen sprudlande kolsyra och ingen jävla skivad lime kan ändra på det. De säger att sodavatten är bra för magen men gud vet att det inte gör ett skit för själen. Att dricka sodavatten är inte att förlora något, att dricka sodavatten är att inte försöka.

Sodavatten smakar av karbonat, salt och förlorade möjligheter. När den den första vågen av brusande tomhet lagt sig följer en eftersmak av tristess som inte vet att ta slut. Efter att ha druckit en flaska känner du ingenting och du har ingenting eftersom du uppnått ingenting. Sodavatten är ingenting.

Det är därför inte utan oro som jag konstaterar att sodavatten är allt jag har. Det är fredag och vi befinner oss bara i början på en arbetsvecka i augusti som kommer att sluta någon gång i trettonhelgen. 2013.

Egentligen hade jag redan ett heltidsjobb. Ändå har jag inlett en ny kurs idag, av skäl bäst kända av den skäggiga mannen som står och skriker efter bilar nere vid rondellen. Att undervisa kan vara storslaget men det har drivit mig till att dricka sodavatten. Detta är den smutsiga undersidan av högskolelärarens annars ärorika livsgärning.

Naturligtvis är jag inte den första som förfallit till gränsen av nykterhet på grund av en pressande arbetssituation. Sällan har dock fallet varit så hårt, så fruktansvärt eller så vanhedrande.

Nykterhet kan leda till tidigare oanade personlighetsförändringar och jag tror att jag börjar känna av dem nu. Så sent som för en liten stund sedan funderade jag på att det kanske är dags att köpa en ny mobiltelefon och det skrämmer mig. Inte för att det skulle vara så fruktansvärt att ha en mobiltelefon som man kan få kontakt med utan att riskera sträckningar i vänster vadmuskel utan för att det kanske inte slutar där. Ett par veckor till på sodavatten så kanske jag sitter där med en förbannad TV, tunn som en spelbilaga och stor som en jävla laggårdsdörr. Det får inte gå så långt och jag vet att det inte behöver det. Jag kan spola den här skiten. En dag i sänder.

4,90 kronor på konsum, ännu utan nummer i katalogen.

0 anledningar till optimism av 5 möjliga

I Rocheforts namn

av Jonas
Sean Connery

När Rosens namn går på tv’n i bakgrunden känns det helt rätt att plocka fram en gammal trappistöl ur kylen. Trappistes Rochefort 8 har väntat på mig där en längre tid. Jag har ett tag nu försökt lära mig uppskatta de belgiska trappisterna, med blandad framgång. Eller tja, utan framgång ska det egentligen vara, trots att jag försöker hålla mitt sinne öppet.

Den handfull munkar som jobbar med att brygga ölet i klostret Notre Dame de St Remy brygger bara för husbehov, och för att kunna sälja nog för att finansiera klostret och ett par välgörande ändamål. I mina öron låter det som vilket företag som helst, och ska man vara celibat någonstans hade jag nog föredragit ett sånt här ställe. Man får ju i alla fall dricka öl.

Rochefort 8 med sina 9,2% alkohol, är mitt mest positiva möte hittills med Belgiens religiösa. Det första som slår en är att den är mörk, nästan svart, med en beige ton. Det andra som slår en är en kall lukt. Den luktar dragig källare, sten, mörker och senhöst. Inga fylliga toner når mig. Smaken är till en början väldigt spritig, men blir efter ett tag angenäm och man börjar känna något bakom alkoholen om man tar små klunkar. Det påminner om en lättare stout, men utan fyllighet. Smaken är subtil men elegant. Återigen smakar det kallt (kan bero på temperaturen i kylskåpet) och tomt som i mörkret i en stenkällare. Lite brödigt som många andra belgare. Aningen söt också kanske, men här är alkoholen i vägen. Stundom känner jag också viss beska. Ölen skiftar med varje scen.

Nej inte var väl den här heller fantastisk, tänker jag när Christian Slaters rollfigur förlorar oskulden med en vacker bondflicka på ett stengolv. Ett stengolv inte helt olikt det som Rochefort 8 luktar och smakar av.

En flaska öl

När jag tittar upp på tv’n inser jag att min beskrivning av ölen också stämmer in på Rosens namn. Mörker och kall sten, elegans och skärpa. Har jag blandat ihop de två upplevelserna eller smittar de av sig på varandra? Har de i symbios levererat en upplevelse av medeltid i mitt vardagsrum? Hur som helst kan jag nu omöjligt ge betyg åt bara drycken utan den kontext den befinner sig i.

Trappistes Rochefort 8 tillsammans med Rosens namn, 4 puckelryggiga munkar spelade av Ron Perlman av 5 möjliga.

Notre Dame de St Remy

Kulinarisk skymning över Malmö

av Jonas

Den som läser nyheterna noggrant har säkert uppfattat att det förekommit skottlossning mot Malmös kollektivtrafik den senaste tiden. Man kan lätt tro att krutröken ligger tät som en dimma över Malmös gator när man läser domedagsartiklarna.

Och visst ligger dimman tät. Men det är inte krutrök utan grillrök som stiger i stora gråa moln från Malmös gator. Gustav Adolfs torg ångar som ett tyskt kolkraftverk, med en påträngande doft av fulimporterat griskött som letar sig in i alla gränder och vrår i centrum. Festivalen stoltserar med ett par rätt stora band, men det är maten som lockar de flesta. Skåningarna dras som flugor till exotiska höjdpunkter som vildsvinskebab, älgwok och langos, maträtter som ingen vit man tidigare sett.

Som seriös matblogg har naturligtvis Gödsvinet åtagit sig att ge ett trovärdigt reportage om maten, likt våra okritiska kollegor på lokalblaskan. Så vad finns då för läckerheter att fynda?

Langos

Detta påstådda ungerska ofog har antagligen fötts på en svensk stadsfestival och inte alls i Ungern. En förrädisk rätt, som till en början verkar lockande. Särskilt om man levt i langoscelibat sedan senaste festivalen man var på. Och visst är det gott, men i ungefär tre tuggor. Under resten av langosen, och kvällen, mår man rätt risigt. Langos är helt enkelt aldrig en bra idé.

Burgare

I alla dess former. Kön utanför tältet med texasburgare ringlar sig så lång att langoskrängaren bredvid fått ägna en stor del av sin tid åt att dirigera om konkurrentens kö så att den inte skymmer hans innovativa och unika matstånd. Burgaren är en formpressad röd biff, rå lök, ajvar och lite fefferoni i ett bröd som liknar en källarfranska. Ätbart, men underkänt. Att kön är festivalens längsta är obegripligt.

Afrikanska rätter

Det finns ett flertal afrikanska tält, och jag har ätit på det som heter African Queen. Stället hade fått fina omdömen i de extrabilagor som frodas i festivalens kölvatten så mina förväntningar var höga. Friterad sötpotatis med etniskt kryddad (?) oxgryta blev det. Den friterade sötpotatisen gick nätt och jämnt att skilja från papptallriken hela kalaset ligger på. Tallriken såg intakt ut när jag var klar, men känslan av att ha ätit kartong fanns kvar. Oxgrytan liknar ganska mycket det vi kallar chili con carne i Sverige, det vill säga blandfärs i krossade tomater med bönor och utan chili och utan smak. För 60 kronor är detta i det närmsta kriminellt. Tur att man fick jättelite.

Minimunkar

Detta kan man lita på. Man mår fruktansvärt illa efter att ha ätit lite för många, men det är väldigt gott strax innan man kommit dit. Onödigt, oexotiskt, men godkänt. Finns överallt.

Det övriga utbudet är jag inte ens sugen på att prova. Den internationella (inter)nationalrätten grillspett finns i ett syndigt överflöd, och korvar likaså. Allt från samma köttfabrik i södra Slovakien om jag får tro min cyniska instinkt. De olika kebaberna är inte så olika som de låter påskina. Och jepparna som lagar oxgryta med choklad har fortfarande inte fattat att choklad i matlagning var en väldigt snabbt övergående trend i början av millenniet. Det ryktas alltid i tidningarna om nya fräscha matentreprenörer, men de hittar man aldrig i verkligheten. Troligen är de bara ett marknadsföringstrick.

Jag är ledsen om jag regnar på någons parad. Maten på malmöfestivalen är inte en anledning att ta sig dit, det är en anledning att hålla sig därifrån. Och mitt personliga statistiska underlag: tre dåliga maträtter och inga beskjutningar, visar tydligt att det är viktigare att akta sig för maten än för krypskyttarna.

Så lämna kevlarvästen hemma, men glöm inte att äta innan du åker in till stan.

Valréas 2009 (12815)

av Johan

Jag köpte en liten fransk dessertost på Konsum i Vällingby. Den såldes till halva priset för att den var gammal. Min filosofi är att ädelost inte blir gammal, den blir intressant. Min ost från Konsum är mycket intressant.

Konsistensen påminner lite som vältuggat tuggummi och den får mig att tänka på när John Cleese (”Mousebender”) försöker köpa en bit camembert från Michael Palin (”Wensleydale”) i en känd sketch:

Wensleydale It’s a bit runny, sir.
Mousebender Oh, I like it runny.
Wensleydale Well as a matter of fact it’s very runny, sir.
Mousebender No matter. No matter. Hand over le fromage de la Belle France qui s’apelle Camembert, s’il vous plaît.
Wensleydale I think it’s runnier than you like it, sir.
Mousebender (smiling grimley) I don’t care how excrementally runny it is. Hand it over with all speed.
Wensleydale Yes, sir. (bends below counter and reappears) Oh…
Mousebender What?
Wensleydale The cat’s eaten it.
Mousebender Has he?
Wensleydale She, sir.

Min poäng här är att min ost är ”runny”. Nu skulle ju detta inte alls handla om ost. Har man en väldigt rinnande ost från la Belle France så ligger det dock nära till hands att öppna upp en flaska vin från samma land.

Valréas är ett fylligt vin som har en rad smaker som avlöser varandra i ordningsam succesion från den första klunken. En period av fat följd av en annan med lite syrliga bär efter en kort periodvila. Till sist följer en kraftfull arom av fotsvett men oss emellan kan den komma från osten.

Egentligen är detta nog inget typiskt ostvin, det är alldeles för smakrikt och sammansatt. Även om syran är kraftfull så saknas dock helt beskhet vilket nog har att göra med att detta vin, i likhet med de flesta från södra Rhonedalen, är ungt. Jag har en känsla av att inte heller denna flaska kommer att bli gammal.

99 kronor på systembolaget, nummer 12815 i katalogen

4 frankofiler av 5 möjliga

Restaurang Gödsvinet

av Johan

Ibland funderar jag på vad jag skulle ha gjort om jag inte jobbade med forskning. Det kan vara värt att fundera på i denna branschen. I forskarvärlden är man bara så bra som sin senaste publikation och inget vet när forskningspengarna slutar rulla in.

Jag behöver dock inte oroa mig för jag har en idé. En affärsidé. Om jag inte längre kunde jobba som forskare eller högskolelärare så hade jag startat upp Stockholms första vegetariska sportbar. Det skulle vara ett ställe dit man kunde gå för att dricka stora glas med lager och äta fenomenalt onyttig mat som bara råkar vara vegetarisk. Grunden i konceptet är att man här får samma ölfisiga atmosfär som på vilken sportbar som helst. Dit skulle after work gängen gå för att äta buffé, vi skulle ge små förmåner till tipsgänget som ser på tipsextra med sina kuponger vid samma bord varje lördagseftermiddag och ingen skulle ens märka de döda djurens frånvaro.

Jag vet att det finns vegetariska grillrestauranger av det mer syltiga slaget men jag har personligen aldrig sett någon restaurang som förenat hela sportbarskonceptet med en helvegetarisk meny.

Jag är förstås inte vegetarian. I själva verket tuggar jag på en bit halalslaktad salami från Bosnien medan jag skriver detta. Den helvegetariska sportbaren skulle delvis vara ett experiment. Bara för att man inte kan vara samhällsvetenskaplig forskare längre så betyder inte det att man måste sluta experimentera med normer och kollektiva identiteter. Att se hela Hammarbyklacken gå lös på ett tråg med kikärtsbullar skulle vara värt alla omkostnader för reparationer.

Framför allt tror jag dock att det verkligen finns en marknad. Gillar vegetarianer att dricka öl, äta onyttig mat och skrika på TV-skärmar? Gillar vegetarianer att andas? Det klart att vegetarianer gillar öl, onyttig mat och att skrika på TV-skärmar.

Varför inte ta steget fullt ut och göra sportbaren vegansk? Jag tror att en stor del av menyn skulle kunna vara vegansk. Ifall man ska nå upp till samma lättjefullt syndiga nivåer av onyttighet som transfettbuffén på O’Learys så krävs dock vissa animaliska produkter. Den onyttiga matens hemland är förstås USA och en sak som jag lärt mig i Amerika är att om man täcker något med ost så kommer någon att äta det. I USA kan man köpa precis vad som helst täckt med smält ost.

Stockholms första vegetariska sportbar skulle verkligen behöva jobba med menyn. Sallader skulle vara helt uteslutna, inte för att de inte kan vara goda utan för att det sänder fel signaler. Processad mat är förmodligen vägen framåt. Livsmedel så behandlade och djupt friterade att ingen längre riktigt vet om den innehåller kött eller inte. Tänk falafel. Mexikansk mat eller Tex-Mex kan säkert vara en lösning. Vem kan någonsin vara helt säker på om ens burrito innehöll något kött eller bara bönor, majs och listeria? Den friterade delen av den kinesiska kostcirkeln är också fylld av kolesterolhaltiga vegetabilier.  Jag tror verkligen att detta går att göra, matrelaterade hjärtinfarkter skall inte längre vara begränsade till köttätare.

Låt oss ändå hoppas att jag inte behöver ta tag i detta, jag trivs med det jag gör. Jag har dock mer än en idé. Jag har ett namn på restaurangen.

Number of the Beast Metal Edition (16666)

av Johan

Satan har den bästa musiken, inget tvivel om den saken. Låt vara att ”kristen rock” i det närmaste definierat ut sig själv till en självmotsägelse. På det skotska bryggeriet Harviestoun har man för länge sedan insett att djävulen kommer i en flaska men det är först nu som man gjort gemensam sak med ett rockband. ”Number of the beast” syftar förstås på Iron Maidens låt med samma namn. Ölen släpptes i Sverige den 6:e augusti, dagen innan Iron Maiden spelade för 47 000 människor på en vattensjuk åker bakom Stockholms Universitet.

Ölen är vad man kan förvänta sig av en öl som kallas ”full” på de brittiska öarna. Den relativt höga alkoholhalten (6,66%) ger en kraftfull smak som är lite brödig och en aning söt. ”Number of the beast” är en ale som har mycket smalare register än en genomsnittlig IPA och en fyllighet som är något mindre fyllig än hos en standardale så som Newcastle. Den är inte alls dålig.

Iron Maiden är väl egentligen inte det band som lekt mest med referenser till djävulen. En av mina absoluta favoritskivor är Mercyful Fates Melissa med låtar som ”Into the Coven” på.  Den ansågs omoralisk av en grupp religiösa senatorsfruar med häxdrottningen Tipper Gore i spetsen och den var nära att bli helt förbjuden för sitt ”okulta” innehåll innan ett osannolikt triumvirat bestående av Frank Zappa, John Denver och Dee Snider räddade den och många andra låtar från en svart lista under en mycket känd utfrågning i den amerikanska senaten 1985.

Det är också svårt att inte komma att tänka på Nikki Sixx från Motley Crue och hans beskrivningar från ”The Dirt” om hur bandets flirt med satan orsakade en lång rad övernaturliga fenomen som skrämde till och med en hårding som honom. Det mest övernaturliga fenomenet att drabba Motley Crue är i min mening att de fick ge ut New Tattoo.

Bör man vara orolig efter att ha köpt och druckit en brygd med hin håles nummer skrivet på flaskan? Som ateist är jag förstås böjd att svara nej. Ändå är jag inte säker. När jag åkte hem på tunnelbanan med min mina flaskor delade jag vagn med en massa unga människor. Jag var djupt försjunken i min bok och noterade inte vad de höll på med eller vilka de var. Någonstans mellan Råcksta och Vällingby stoppade jag ner boken i min väska och tittade upp. Mitt emot mig satt en mycket liten och klen pojke, kanske 11-12 år gammal. Han log på ett underligt sätt. På det insjunkna bröstet hängde en medaljong i metall formad som ett pentagram, stor som en vuxen mans knytnäve. Jag backade mot utgången, sprang upp för trapporna och vidare mot mitt hus. Väl framme låste jag dörren och gick och satte mig vid datorn för att skriva detta.

24,90 kronor på systembolaget, nummer 16666 i katalogen

3 ärkeängeln Lucifer av 5 möjliga

Att fiska i grumliga vatten

av Johan

Det är surströmmingstider igen och jag vet att många har sett fram emot det. Själv väljer jag att blicka tillbaka. Senast jag åt surströmming var under min drygt femåriga asyl i Norrland och det är redan ett par år sedan. Jag skrev om det på en helt annan blogg under väldigt annorlunda omständigheter. Vem lurar jag? Inget har förändrats utom adressen. Detta är berättelsen om när jag var på en mycket liten surströmmingsskiva hos min doktorandkollega i Östersund i september 2006.

”Jag har lagrat några burkar” utbrast min handledare entusiastiskt redan i farstun medan han höll på att hänga av sig den vinterjacka som klimatet i Östersund insisterat på i veckor redan.

”Vad bra” sa jag platt utan att veta exakt vad det betydde.

Värden för kvällen höll som bäst på att hacka upp rödlök när jag fyllde upp en spann med vatten och ställde ut den på balkongen. Rödlöken var mitt bidrag till festen, tillsammans med en kasse öl. Jag var instruerad att köpa folköl vilket tvingade mig till ursäkten ”det är Mariestad så det är nästan folköl” när jag kom tillbaka med ölen som håller 5,3%.

Spannen med vatten var på sätt och vis också mitt bidrag men på ett sätt jag inte kände till när jag placerade den på balkongen. Tanken var att vi skulle öppna surströmmingsburkarna i den. Tanken var att någon annan, exempelvis min handledare, skulle öppna dem. Det var därför lite av en överraskning när jag snart fann mig själv stående hukandes över en spann vatten med en stor blå och nästan helt rund konservburk i mina händer.

”Håller du den under vattenytan så luktar det inget” sa de glada tillropen inne i lägenheten, ett uttalande som ifrågasattes av att de noggrant drog igen balkongdörren bakom mig.

”Ingen mening med att dra ut på det” tänkte jag och perforerade locket på burken. Effekten var omedelbar och skoningslös. En tjock, grå vätska sprutade som en fontän upp från vattenytan trots att jag höll ner den som ett svärmorshuvud en dryg decimeter i spannen. Lukten av surströmming har liknats vid mycket men den enda hållbara liknelsen är avloppsbrunn. Alltså sådana tankar där allt man spolar ner i toaletten samlas och ruttnar tills Jonas Inde kommer och tömmer den. Denna lukt var allt som existerade i min värld i ett par minuter. Burken var nästan omöjlig att öppna eftersom den deformerats så av det inre trycket och valet mellan att hålla den osynlig under det grumliga vattnet eller synlig och än värre stinkande ovan ytan tillhör inte de lättaste jag ställts inför.

När jag var färdig vände jag mig om och såg två väldeliga grin i balkongfönstret. Det var värden och handledaren och de hade uppenbarligen väldigt roligt åt själva konceptet med att stänga ute en sörlänning på balkongen med yttre omständigheter bara obetydligt trevligare än på Titans yta.

En liten tallrik stacks ut genom en springa i dörren och jag fick ordern att ställa burken på den. Jag var fullständigt vimmelkantig och det berodde inte på att jag undlåtit att köpa folkis.

”Du, vi får nog testa den andra burken” hördes det dovt inifrån lägenheten. Burken jag öppnat visade sig ha innehållit en tredjedel kompakt massa i botten och två tredjedelar grå gröt. Jag hade sett detta men tänkt att det kanske skulle se ut så. I Blekinge äter vi färsk sill, vi är konstiga på det sättet.

Att öppna en andra burk i samma vatten var inte en möjlighet av flera anledningar som i de flesta fall mynnade ut i att det som puttrade i spannen inte lockade mig längre. I ett djärvt grepp som kommer att tas upp med egen bilaga på bostadsrättsföreningens nästa medlemsmöte kastade jag ut sörjan på gatan utanför. Värden muttrade något om att det inte gjorts sedan medeltiden på det sättet men med en blick förklarade jag att det inte var ett samtalsämne att utveckla vidare vid just det tillfället.

En ny spann dök upp och jag gick lös på burk nummer två. Den omedelbara effekten var ungefär samma som för burk ett fast med tillägget att en stor rosa gelétarm sköts ut ur burken som ett inflammerat pungbråck. Snart var den nya burken öppen och tallriken stacks ut genom springan i dörren igen.

Jag andades våldsamt men det var bara skönt att veta att man andades alls, även om den luft man andades lämnade en del övrigt att önska. Som syreinnehåll exempelvis.

”Du, den här ser inte heller bra ut” ljuder en röst dör inifrån nästan direkt. Nej, den såg verkligen inte så bra ut men vad fan förväntar man sig av rutten fisk? En jävla Picasso?

”Vi får nog testa den tredje” hörde jag genom de allt tätare ångorna. Utan att säga ett ord dumpade jag spann nummer två över räcket och tog emot en lite mindre, gul burk som fortfarande var i sin ursprungliga form.

Ifall man tror att surströmmingsburkar i sin ursprungliga form saknar sprutförmåga så är man i behov av akut fortbildning. Jag hade dock slutat reagera på vad för skit som sprutades på mig vid det laget.

Någonstans efter burk tre började själva skivan, det återstod med andra ord att äta stinkhärden.

Det var utsökt. Faktiskt inte alls illa. Med mandelpotatis, gräddfil, rödlök och västerbottenost på mjukt tunnbröd var fiskens sälta och funkighet som en välsmakande berättelse från kryptan. Naturligtvis hjälpte den icke folkliga ölen och en hel del OP till att lyfta upplevelsen men på något sätt måste jag tro att det var den inledande sessionen på balkongen som gjorde måltiden möjlig.

Vi tog kaffet i salongen, värden skar upp vetelängd och jag skickade en tredje tiolitersspann med stinkande fisksaft över balkongräcket.

Det var på det stora hela en ganska angenäm afton i Norrland

Välkommen, herr Berntson

av Jonas

En midsommarafton för några år sedan berättade en god vän att hon skulle dricka små glas med pressad citron till maten. Hon var gravid, men vad har det med citron att göra tänkte jag. Hon förklarade att hon inte ville missa traditionen att efter snapsvisan blunda och hälla ner ner en mindre mängd stark och genomvidrig vätska i halsen.

Jag förstod fortfarande inte. Vem gör det? Vi brukar ju dricka god och livgivande snaps efter snapsvisorna.

Efter ytterligare ett förtydligande insåg jag motvilligt att hon tyckte att snaps var äckligt. Det var den hon ersatte med citron. Jag var förstummad. Och med åren har jag tvingats inse att ganska många tycker att snaps är ett nödvändigt ont till våra två främsta högtider: midsommar och kräftskivan.

Så är det naturligtvis inte. Snaps är väldigt gott. Dessutom är det ytterligare en kulinarisk detalj att nörda ner sig fullständigt i. Likt allt man fördjupar sig onödigt mycket i blir man mer och mer kräsen, och man får större och större smak för det obskyra. Till slut gillar man besk.

Länge har man kunnat välja i systembolagets nästan oändliga sortiment mellan Bäska droppar och Piratens besk. Den förra smakar tvål och vansinne, och den senare finns bara i Skåne, där man är bildad och läser Piraten. Men den är å andra sidan otroligt god.

Till kräftskivan, och min stora glädje, i år hittade jag ett litet paket med snapsar från skånska Snälleröd på systemet. I det paketet bodde Herr Berntsons Besk. Troligen har Snälleröds funnits länge i beställningssortimentet, men för mig har utbudet av drickbar besk precis utökats med inte mindre än 100%, och det firade jag såklart med en provsmakning att skölja ner skaldjuren med.

Den klara drycken hade en aningen klen smak av malört. Nästan lite söt, men åtminstone utan andra smaktillsatser. Eftersmaken var lång och behagligt besk. En fin malörtssmak vältrade sig omkring i munnen under någon minut likt en katt som mornar sig.

Herr Berntsons Besk når inte upp till Piratens dito som smakar mer oförlåtande och brutal natur, men det är ändå en klart godkänd besk. Äntligen kan även folk uppåt landet få tag i en besk som inte smakar tvål, och med detta slipper unga män och kvinnor växa upp i villfarelsen att snaps i allmänhet och besk i synnerhet inte är gott.

Ännu enklare hade det förstås varit om systemet serverade piratens besk i hela landet från början. Då hade jag sluppit stå som en fågelholk och undra över stolligheterna med pressad citron inför min stockholmska vän.

Systembolagets sortiment av Snälleröds, bara ett klick bort.