För några år sedan var jag på malmöfestivalen och såg Front line assembly. De kanadensiska electrorockarnas storhetstid var onekligen förbi, och konserten var sådär. Men i publiken såg jag något väldigt fint. En tjej i trettonårsåldern stod och såg på konserten, med pappa tålmodigt väntande i oväsendet två meter bakom. Det här var inte hans musik. Hon tyckte det var ytterst pinsamt att pappa var med, det syntes, men innerst inne var hon nog tacksam för att få ett “ja du får gå, om pappa följer med” istället för det enklare och tråkigare “nej”.
Som sagt, konserten var sådär. Men några timmar senare var det dags för Laibach, och de var desto bättre. En glimrande technoparad i Laibachs typiska marschtakt. Helt plötsligt såg jag samma scen igen. Den tonåriga tjejen stod och diggade coolt och nonchalant. Hon låtsades som att hon inte kände mannen som stod två meter bakom och undrade varför hans dotter lyssnade på mullret från en skäggig sloven i uniform. Han hade alltså stått ut med två konserter av det värsta oljud man kan utsätta en vuxen människa för, och ett antal timmars väntande, för att dottern skulle kunna få sin konsertupplevelse. Han njöt verkligen inte av detta, men inte heller led han. Han väntade med ett stoiskt lugn, väl medveten om att detta var viktigt för dottern. Helt plötsligt insåg han att det vansinniga oväsendet var en version av Rolling Stones Sympathy for the devil, en av Laibachs sedvanliga covers. Han började studsa upp och ner med ett fånigt leende på läpparna, och lutade sig fram och berättade för sin dotter att detta var gammal bra musik.
Det var så vackert att jag fick torka en tår.
Flera år senare, nämligen igår, spelade dödsrullarna Entombed på nämnda festival. Entombed var bra som de alltid är. Till och med lite tajtare än vad de brukar vara. Jag var inte helt överens med deras låtval men när de avslutade spelningen med den underbara Night of the Vampire var allt förlåtet.
Mitt under spelningen såg jag samma scen igen, men med nya aktörer. Pappan hörde inte hemma där, i sin polotröja och sandaler smälte han rätt dåligt in. Och Entombed är inte lätta att uppskatta om man annars lyssnar på musik med sång och/eller melodi. Men tålmodigt stod han där med sina två söner. Inte ens när polisen fick börja delta i det stökiga firandet framför scenen avbröt han expeditionen.
Entombed på malmöfestivalen, en sedvanligt stabil fyra av fem.
De två självuppoffrande papporna, fem av fem. Hatten av!