Peter Luger Steakhouse

Peter Luger ligger bakom kameramannen, utsikten åt det här hållet är mycket bättre.

Förra gången jag var i New York kunde jag se skylten hos Peter Luger från fönstret. Jag konstaterade snabbt att det här är något för mig, men besöket fick vänta. Nu, två år senare, hade jag äntligen framförhållning nog att boka bord innan avresa, och besöket är nu avklarat. Så här var det.

Vi äntrade Hr Lugers etablissemang vid kvart i fem. Det var nämligen så dags man fick nöja sig med att äta middag om man bokat bord så sent som en vecka i förväg. En mustaschprydd och purken man visade oss till vårt bord. Här satt alla tänkbara sorters sällskap, från affärsmän till barnfamiljer. Vi visste att restaurangen skulle vara dyr, men det fanns inget elegant över den.

På menyn fanns i stort sett bara en huvudrätt: porterhouse steak. När man valt att det var det man ville ha fick man välja storlek efter antal deltagare i sällskapet. En steak for two gick loss på saftiga 90 dollar, och då ingick ingenting, inte skatt, inte dricks, inte potatis och definitivt inga grönsaker. Som förrätt kunde man få räkcocktail eller canadian bacon, men visa som vi var hoppade vi över det och gick rakt på huvudnumret.

Kyparen fortsatte vara riktigt sur. Att inte veta hur det fungerade på den restaurangen var en ignorans han inte uppskattade, och det visade han med all önskvärd tydlighet. Han fnös, spillde och skällde på oss. Till slut kom köttet, och det var tramsigt mört. Man hade kunnat skära genom det med smörkniv. Vi åt mer kött än vi någonsin gjort innan, och vi fnös högaktningsfullt åt potatisen vi så onödigt beställt till. Det är så här kött smakar i himlen!

Men allt gott har ett slut, och i det här fallet var det magens storlek som satte gränsen. När vi lämnat en bit kött på tallriken fick vi en åthutning av kyparen. Jag sa att vi borde istället fått beröm som kommit så långt på den enorma t-bensteken. Då skällde han ännu mer på oss och sa att vi hade ju inte ens gnagt av det sista från benet, det hade han minsann sett folk göra. Men här började vi ändå ana ett svagt leende bakom den barska mustaschen, och kanske var det hela bar ett skådespel ändå.

I efterhand, så var den här måltiden inte värd pengarna. Det var kanske det godaste köttet jag ätit i hela mitt liv, och det var en upplevelse som jag inte ångrar, men värt pengarna är det svårt att hävda. I linje med sin snorkiga ton accepterade Peter Luger inte kreditkort, så plånböckerna var svävande lätta när vi vinglade därifrån, berusade på kött i ett kvällsljummet Brooklyn.

 

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad , , , , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Trackbacks är avstängda.

One Response to Peter Luger Steakhouse

  1. Gunnar säger:

    ”Go’ mad, e möe mad”! Eller?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.