Jag är på god väg att läsa mig igenom den tyska författarens Clemens Meyers livsverk. Inte många kan säga det och det finns en anledning därtill. Clemens Meyer är en väldigt osympatisk bekantskap.
Tydligast framgår detta från hans dagbok för året 2009, en bok som i svensk översättning heter “Våld”. Den handlar om hur denna neurotiska alkoholist skapar en vardag av lika delar medelklasskonvention, fördomar och en infantil fascination vid vapen och prostituerade. Clemens Meyer verkar helt enkelt vara en skitstövel. Men jag fortsätter läsa.
Meyer kommer från Halle men hans böcker kommer till största delen från Leipzig där han bor sedan länge. Det gör Ritterguts gose också. Det är lätt att tänka sig att ett dåligt fyllo som Meyer druckit en och annan öl av detta märke. Ändå vågar jag dricka en.
En gose är en besynnerlig sorts sur-salt öl som är typisk för Leipzig och den är ungefär lika svår att vänja sig vid som Clemens Meyer. Flaskan beskriver smaken som “einzigartigen” och den ljuger inte.
Rittergur gose är bryggd med tillsatser av koksalt och koriander vilket är ett brott mot renhetslagarna, god smak och nästan allt som är heligt i Bayern. Det måste man trots allt ha respekt för.
Strävheten kan verka uppfriskande om man blir uppfriskad av något som smakar som en alkoholsvag (4,2%) geuze.
Det visar sig alltså att Rittergut gose lämnar en smak i munnen som påminner om den Clemens Meyer lämnar efter sig. Jag har en av hans böcker kvar. Kanske behöver jag en gose till.
35,30 kronor på systembolaget, nummer 11976 i katalogen
Tre ossi av fem möjliga
Vem är Clemens Meyer, och varför denna självspäkelse med att läsa hans livsverk? Knepig öl kan ju var och en begripa lockelsen med, den tar ju dessutom oftast relativt fort slut, i värsta fall, men beklämmande litteratur blir man ju lätt sittande med ett bra tag.
Det är en del i min litterära Öst och centraleuropasatsning, har satt mig för att de-amerikanisera mina läsvanor något. Meyers böcker har hittills inte varit något stort åtagande men hans mycket omfångsrika debutroman på originalspråk framför mig. Håller nu på med den ungerska författaren Peter Esterhazys roman “Ingen konst” i vilken han redogör för mycket långa men också fragmentariska diskussioner av offsideregler i fotboll med sin åldrade mor. Inte heller jättebra.
Ja fy för flabben, det låter lite.. ja. Jag får lite vibbar av egna projekt å filmsidan, som det där att se alla filmer som wikipedia listar som de värsta nånsin, etc. Ibland kan man liksom med de bästa av avsikter hamna i nåt som man inte helt känner att det var alltigenom bra. Sen finns det ju de plötsliga infallen med. Västern med enbart dvärgar? Visst låter det lockande? Dessvärre måste jag dock meddela att det är ett koncept som är betydligt roligare i teorin än i praktiken..
Just ungerska författare tycks blott vara lämpade för originalspråket. I översättning känns det som om språket utsätts för ett ständigt övervåld.
Jag funderade faktiskt över översättningens betydelse, tror det ligger en del i det.
Vill minnas att Imre Kertesz i “Mannen utan öde” vrängde ur sig en mening som innehöll totalt 27 parenteser. Det är möjligt att det funkar utmärkt på ungerska (fanen tro’t dock), men på svenska ger det främst ett lätt skitnödigt intryck.
Dette var jo fantastiskt! Mer litteraturkritikk i øl-recensionerna, takk. Gjerne tysk litteratur. Der er mine kunnskaper begrenset til Mann, Goethe og Nietzsche.
Tack, litteraturen och kritiken av densamma måste som bekant få ta plats. För övrigt tycker jag nog att de tre författarna som du nämner bör läsas i just den ordningen.
Detta är en av de bästa ölrecensioner jag läst! Och då har jag plöjt några stycken genom åren..
Oj, tack! Kanske bröt vi oss ur ramen för en traditionell recension med denna.