Sommaren vältrar sig redan i dödsplågor men Gödsvinet har ännu inte talat om för dig vad du bör göra med den. Tidigare aktiviteter som besök i parkeringshus och färder i Stockholms bergbanor fortsätter förstås att vara starka kandidater bland semesteraktiviteterna men det räcker inte. Det förväntas mer av Gödsvinet.

Det är därför jag nu med stoltheten som kommer av att ha fullgjort sina plikter kan berätta vad du bör ägna sommaren – eller åtminstone en vecka av den -åt.

Samtida tjeckisk litteratur. Du bör ägna sommaren åt samtida tjeckisk litteratur.

Samtida tjeckisk litteratur är rätt mycket som äldre tjeckisk litteratur fast nyare. En anledning till detta är att det finns en rätt säregen litterär tradition i Tjeckien och en annan anledning är att mycket av den tjeckiska litteratur som getts ut sedan 1990-talet skrevs långt tidigare, under perioden då allt utom dockteater om den långa marschen var förbjudet.

Ett bra exempel på den senare är Květa Legátová (född 1919) som debuterade vid 70 års ålder. En av de böcker som hon skrev under 1990-talet var Hanza och Joza, en roman om en ung kvinnlig läkare som tvingas gömma sig på landet under skyddad identitet då den tyska ockupationsmakten kommit på att hon levererar brev åt motståndsrörelsen.

Boken handlar förhållandevis mycket om lantliv i Mähren och förhållande lite om motståndsrörelsen. Språket är återhållet och kontrollerat som en strävsam timmerarbetare i en liten by på gränsen till Slovakien. Om du är någon som letar efter en poäng eller rent av en sensmoral i en bok så kommer du i denna inte att hitta något bättre än att folk på landet inte är så dumma som de ser ut.

Jaroslav Rudiš representerar en betydligt yngre generation tjeckiska författare och hans Himmel under Berlin berättar om den unga tjeckiska musikläraren Petr och dennes musikaliska irrfärder i Berlins underjord. Det är en medryckande och rätt underhållande bok som en gång fick mig att spendera alldeles för lång tid med att försöka hitta en ölservering på  Friedrichstraßes tunnelbanestation som visade sig inte existera utanför pärmarna av Himmel under Berlin.

En annan stad av Michal Ajvaz är ett samtida bidrag till den tjeckiska surrealismen som kräver visst tålamod. Femtio sidor in i boken gav jag upp och läsningen blev både lättare och mer njutbar efter det.

Handlingen utgår från en bok skriven med främmande bokstäver som berättarjaget finner i ett antikvariat i Prag. Genom texten dras han in i en parallell verklighet, en annan stad som existerar parallellt med det Prag som svenska pensionärer köper bussresor till.

Denna stad hallucinatoriskt centraleuropeisk, tänk dig Stefan Zweig på dålig brun syra. Svenska pensionärer skulle inte köpa några biljetter till ett ställe där man tvingades brottas med hajar på taket till en katedral.

Någon skrev att Ajvaz nog druckit ur samma kopp som Kafka smuttade ur då han skrev Förvandlingen och visst är det sant att Ajvaz inte kan låta bli att låta folk förvandlas till insekter. I ett lite vidare perspektiv påminner han också lite om det polska geniet Witold Gombrowicz även om denna har ett högre tempo och, framför allt, långt mer humor.  

Jan Balabáns Fråga pappa beskrivs på omslaget som fylld av ”smärtsamma reflektioner, förtätade dialoger och mättade tystnader”. Personligen hade jag föredragit om han hållit sig till de senare.

Föräldrar och barn av Emil Hakl har allt man förväntar sig av en bra tjeckisk roman, dialoger, alkohol och planlösa vandringar genom Prag. Hakl låter gatorna och ölsjappen bli en del i ett samtal mellan en far och en son och det blir bättre av det.

Pilsnerpratet i Föräldrar och barn kan sorteras till den tjeckiska traditionen av sådant gjord känd av Jaroslav Hašek men en jämförelse som ligger närmare till hands är Bohumil Hrabal vilket borde säga dig allt du behöver veta.

Föräldrar och barn är en sådan där bok som får en att tvångsmässigt boka en biljett till Prag redan någonstans kring sida 43. Jag reser på fredag.