Tidigare har jag skrivit om Chinotto, svulsten i den ädla San pellegrinokroppen. Som del två i min läskodysse tänkte jag gå vidare till en annan svårsmält camparisläkting, San Bitter.
Med ett nätt välsvarvat yttre och blodrött innehåll lockar den sitt byte. När den väl tagit sig in i värdkroppen nästlar den sig snabbt ut i lukt- och smakorgan. Effekten är omedelbar, giftet härsket. Tungan vrider sig i plågor några varv innan den med ett förvånat, klandrande ”varför?” faller död ner i svalget.
Gillar du att svalka dig med en fyra bäsk efter joggingturen? Då är San Bitter något för dig.
Flaska: 5
Smak: 2
Känsla av exklusivitet/gödighet: 4
Nils subjektiva drickupplevelse: 3
Tur att flaskan inte är så stor, då svider det mindre att hälla ut det som inte slinker ner. Hade det inte varit för de förutsättningar som råder när man bor två stycken i en etta hade jag kanske sparat flaskan, för fin är den.
Haha härlig beskrivning!
Kul ätt den fick rätt bra betyg efter vad som lät marginellt behagligare än ebola.
Tvi vale!
Man undrar ju genast hur stor årsproduktionen är för en så vidrig dryck.
Det är inte så man ska blanda drycken med något, typ en flaska i en skål med fruktbål eller liknande?
“Serveras kyld som aperitif eller som drinkingridiens.” (sic!)
Högt betyg i förhållande till smak helt klart. Initialt var den mkt väl kyld. Smaken gick då nästan att fördra. Sen gick det snabbt utför. Drinkmässigt kan jag tänka mig att den är användbar, men se till att ha mycket annat i!