Sånger om sprit: If drinking don’t kill me (her memory will)

Willie Nelson har sin Marijuana, Waylon Jennings hade sitt kokain och Johnny Cash hade sina piller. George Jones har sin alkohol. Trots ett par dussin nykterhetslöften personifierar han mer än någon annan i samma bransch det totala fylleriet. Det är är en imponerande prestation med tanke på att hans bransch är countrymusik.

Historierna om George Jones drickande är till och med fler än vad som får plats i ett inlägg av normallängd i den här bloggen. Under många år av sitt liv inledde han dagen med en screwdriver innan han drog igång ännu en lång hård dag med långa hårda bourbondrinkar. En screwdriver var hans frukost vilket gör det något ironiskt att han nu lånat ut sitt namn åt ett företag som gör frukostkorvar. ”Frukost är mitt favoritmål under dagen” förklarar han glatt på företagets hemsida.

Den kanske mest kända historien är den om hur hans dåvarande fru, inget vet vilken i ordningen eller vad hon hette, försökte hindra honom från att dricka genom att samla ihop alla bilnycklarna och själv lämna det ödsligt belägna huset i en av bilarna. Hon visste att George aldrig skulle gå över en mil till spritbutiken. Countrysångare går ingenstans. Waylon Jennings kom en gång på Kinky Friedman med att promenera vilket fick honom att stanna till med bilen och skrika genom sidorutan: ”Hoppa in du fördärvar din image”. George Jones var alltså fast i det torrlagda huset utanför Beaumont, Texas. Tills han fick syn på åkgräsklipparen ute på backen. En och en halv timme senare svänger han in på parkeringen till spritbutiken på den puttrande lilla maskinen och en countrylegend var född.

En annan historia berättar om hur George Jones blir barnsligt förtjust i Merle Haggard och framför allt dennes låt ”I threw away the rose” någon gång på 1970-talet. När Haggard en dag förbereder sig för att gå på scenen någonstans i Texas får han höra att hans nyfunna beundrare George Jones fått ett lustigt infall. Enligt uppgifterna skulle Jones ha avbrutit en föreställning, rusat av scenen och gett sig av för att höra Haggard spela ”I threw away the rose”. I Ohio, hundratals mil bort. Merle Haggard gav inte dessa rykten så mycket uppmärksamhet. Ingen trodde egentligen på dem förrän en högoktanigt packad George Jones anländer till Haggards motell mitt i natten och nära nog river stället innan han fått höra ”I threw away the rose”.

George Jones har inte skrivit ”If drinking don’t kill me (her memory will)” men för att använda en countryklyscha så har han definitivt levt den. Låten var med på den osannolikt framgångsrika skivan I am what I am från 1980. Jones hade då redan varit ett namn inom countrymusiken i åtminstone 15 år men de senaste tio hade varit en störtdykning in i missbruket. När 1970-talet närmade sig sitt slut var George Jones mycket nära botten och uträknad av alla som visste något om artister och droger. Under 1979 ställde han in över 50 föreställningar för att han var för full eller helt enkelt någon helt annanstans än där han borde vara. Han blev känd som ”No show Jones”.

Tack vare monsterhiten ”He stopped loving her today” blev I am what I am en storsäljande och kritikerhyllad återkomst, en av flera för George Jones. ”If drinking don’t kill me (her memory will)” var bara en av många låtar med en tydlig koppling till Jones privatliv på den skivan. Den börjar så här:

The bars are all closed
It’s four in the morning
Must have shut ‘em all down
By the shape that I’m in
I lay my head on the wheel
And the horn begins honking
The whole neighborhood knows
That I’m home drunk again

Den första versen är som en scen ur Jones vardag. Full och klumpig kommer han hem till ett hus som är tomt och ödsligt sedan hon drog. När George Jones sjunger låten live byter han också ofta ut sista raden mot ”That George is home drunk again”. Titeln på sången berättar egentligen hela historien. Spriten kanske dödar men utan den mördar minnena vilket inte ger någon anledning till nykterhet. Det finns dock en ännu mörkare underton. Det destruktiva drickandet är en medveten handling där döden är det enda begripliga målet. Refrängen lyder:

And if drinking don’t kill me
Her memory will
I can’t hold out much longer
The way that I feel
With the blood from my body
I could start my own still
And if drinking don’t kill me
Her memory will

George Jones sjunger som en hel djupt depraverad gosskör i refrängen och det milt patetiska i fyllots klagan skänker bara det ovärdiga trovärdighet. Slutet är på samma sätt vackert och mycket tragiskt på ett vis som endast går att förena i en countrysång.

These old bones they move slow
But so sure of their footsteps
As I trip on the floor
And lightly touch down
Lord it’s been ten bottles
Since I tried to forget her
But the memory still lingers
Lying here on the ground

Jag tycker att vi lämnar George Jones liggande där på golvet med bara tio tomglas och ett minne som sällskap. Han är där han vill vara och det är en plats där stor konst skapas. Den ser ut och låter ungefär så här.

Liknande inlägg:

Publicerat i Sånger om sprit och taggad , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Lämna Trackback.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.