Ü.nn IPA (1978)

Ü.nn IPA är en ofiltrerad, disig bekantskap att sitta och bli dimmig med, kan man först tro, det är mycket superhumlade DIPA-vibbar för ett ögonblick innan man kommer ihåg att man dricker alkoholfritt. Eftersmaken är faktiskt inte tokig heller, den breda karamelliga maltigheten ihop med den efterhängsna beskan blir nått att sitta och fnula på medans man väntar på att ta nästa klunk. Det är en tung, plåtig humlighet, fjärran all tropisk frukt, man sitter kvar med den fem minuter senare, det är trevligt, ger flashbacks till tungt humlade dagar i forntiden. Men visst är det aningen sött, det finns en liten konstig eftersmak av honung, det är lite apart och obalanserat. Men hellre det än alkofri tråklager, som det blott finns alltför gott om.

3.78 töcken av fem möjliga, Nr 1978 på bolagt, 21:90 kr.

Omnipollo Konx (1948)

Man är ju van vid diverse smärre storverk från Omnipollo, så det är med viss förväntan man korkar upp deras Konx, utan att närmre ha kollat upp den. Den ser väldigt dimmig och väldigt gul ut i glaset, och en citrusaktig arom hänger diskret omkring den. Smaken är citronig, med lång eftersmak av grapefrukt. Ja, det är väldigt citronigt, och en aning sött, tankarna går till limoncello, kanske med någon slags vagt belgisk känsla, det är lite som en wit som fullständigt kantrat över i citron. Det är något öligt med den, men även nåt lemonadigt, en juste drink-känsla, typ. Just som drink betraktat är det avgjort väldigt trevligt för att vara alkoholfritt. För ett ögonblick går tanken till nån slags lite vuxnare alkoläsk, alkoholfri alkoläsk är onekligen ett koncept att fundera några varv på, fast möjligen med något starkare i glaset.

Ändå är jag inte missnöjd. Någonstans, lite oklart var, är det ändå öligt. Jag hade aldrig druckit Konx till maten, speciellt inte svensk husmanskost, men det funkar fint på egen hand, speciellt på kvällen, jag hade aldrig druckit den när det är soligt. Jag undrade ju härförleden om det gick att göra något ens aningen belgiskt i alkoholfri variant, och det här är nog svaret – det här är vad man skulle kunna göra med en Hoegaarden utan alkohol. Fast jag dricker nog hellre Konx där, även om den har viss slagsida mot citrus.

Tre och en halv rund gul frukt av fem möjliga. Börjar säljas på systemet 2:e september 2019, då i burk, nr 1948, 19:50 kr.

Carlsberg alkoholfri pilsner

Nöden har ingen lag, och den alkoholfria ölsektionen är väldigt kort på många restauranger, speciellt de där hälften av öllistan upptas av Mariestads på flaska och d:o öl. Så sitter man med en Carlsberg alkoholfri pilsner framför sig och lever på hoppet, ett hopp som dalar så fort man smakar på ölen. Sötsyrlig, märkligt dävet humlig, och vagt unken, påminner Carlsbergs alkoholfria pilsner en del om Clausthaler, och det är inte en glad överraskning. Smaken är lite spetsig, och känns på något absurt sätt lite som smaken av en alkoholstinn fulöl, även om eftersmaken är påfallande vattnig. Det smakar lite som ölen gått ut, även om bäst före-datum är 5:e februari 2020, ja, antagligen hade den överlevt apokalypsen.

En och en halv man med en navkapsel på magen av fem möjliga. Inte värd priset.

Melleruds alkoholfria pilsner

Med Melleruds alkoholfria (0,5%) pilsner får man precis vad man förväntar sig: det är en väldigt  typisk alkoholfri ljus öl, ja, påfallande ljusgul i färgen, som smakar just typisk pilsner, med en trevlig initial beska o kropp, lite brödig, lite maltig, rätt syrlig och frisk. Sen faller den där gammeldags alkofri öl gör, den blir strax tunn, för tunn, och eftersmaken är påfallande med sin frånvaro. Man kan snacka om alkohol och smak, men efter att ha druckit diverse riktigt justa alkofria, köper jag inte längre att det inte går att få till en variant på eftersmak trots allt.

Till skillnad från, säg, Clausthaler, är Melleruds alkoholfria pilsner bryggd enligt reinheitsgebot, på humle, malt, jäst, och vatten. Den känns också retro, sånt här eller liknande drack man när man var yngre, billig folköl och sedan d:o starköl. Tanken går osökt till en öl jag och några inte alltför nogräknade kumpaner drack i Kanada. Den var bryggd av Molson men hade en väderkvarn i grälla färger på utsidan och kallade sig Dutch pilsner, och var en urtypen för en såndär öl som man köpte för att få variation till den andra fulölen, i vårt fall även den från Molson, eller än värre, Bowen Islands billigaste. Inget hjärta kan ju undvika att röras av sådana fina minnen, så jag vill hellre fria än fälla, visst är Melleruds alkofria pilsner lite tunn, men det som finns är bra, jag gillar den, jag dricker upp den, om inget annat finns tar jag den gärna, jag hoppar inte hellre över som med Clausthaler. Och det är inte så tokigt när det gäller alkoholfri öl, även om saker håller på att ändras.

Tre väderkvarnar av fem möjliga. En spottstyver hos din lokale hökare.

Clausthaler

Om man dricker alkoholfri öl är det inte lika lätt att vara en ölsnobb som om man dricker vanlig öl. Urvalet är ofta begränsat, och man får vara glad för det lilla, låt vara att man oftast i varje fall inte får sneda blickar. Likväl finns det öl man tvekar inför. Öl som ser så förbaskat tråkiga ut att man är beredd att kolla en affär till, eller smågnabba med bartendern. För mig är det mest utpräglade av dessa öl Clausthaler. Det var det första alkoholfria öl jag hörde talas om, alltid som ett skämt, om någon som plockat på sig en flaska i misshugg, och sedan konfunderat druckit av något som smakat påfallande vattnigt. Clausthaler har inte imagen med sig heller. Varje detalj i etiketten, kombinerat med den ljusgröna flaskan, skriker vattnig wife beater-öl av värsta sort i mina öron, låt vara att jag ibland misstagit mig.

Men nu när svinet är mitt i en odyssé av alkoholfri öl, måste man ju ta tag i anfadern. Det tar emot, men man försöker ju tänka positivt. Bland alkoholfria öl är Clausthaler säkert helt ok, en tråkig men gedigen lager, det finns en plats för dem med. Men Clausthaler är en stor industriöl, och de stora industriölens smak är inne i en aldrig stillnande evolution, en slags den dåliga smakens Brownska rörelse, där ena kvartalet sötman ökar lite, nästa brödigheten, därefter den dävna humligheten, för att jaga de där sista marknadsandelarna bland de som verkligen inte vill ha något annorlunda när de dricker öl. Clausthaler har hängt med länge här, och utan alkoholen att luta sig på har den trillat bort från ölens gamla vanliga jämviktsläge, ut i evolutionens bisarra tassemarker, där saker får sex fingrar eller kluven överläpp.

Clausthaler smakar helt enkelt väldigt märkligt. Precis när man får första klunken i munnen tycker man det är ganska friskt, precis som det står på flaskan, men sen faller smaken sönder i en märklig dissonans mellan en vagt söt brödig maltighet, och en påfallande märklig syrlig ton. Det står bortom varje tvivel att det är en ytterst svår väg att komponera en alkofri öls smaker helt på klassiskt maner, för det finns ju ingen alkohol att luta sig mot, men Clausthaler har tagit steget från välfiltrerad tråkpilsner till någon slags funky fulöl, man får vibbar av tomma ölburkar i parken en varm dag. Den är gjord med malt, vatten, jäsningskolsyra och humleextrakt, och nånstans bortom den normala bryggningen har det blivit en syrlig smak av… ja va tusan smakar det? Syrligheten är påfallande och konfunderande, och man märker inte av humlen förrän man andas ut, med distinkta vibbar av sexpacks-andedräkt. Som all platt öl hoppas vi att den ska göra bättre ifrån sig till maten, men efter att ha druckit ytterligare några klunkar till stadig svensk husmanskost (spaghetti med välstekta frysköttbullar, det kändes lämpligt), inser man att inte heller här finns det någon räddning. Att hälla ut öl är alkoholmissbruk men dessbättre är det ju i princip ingen alkohol (max 0,49%) i en Clausthaler, så jag tar de modstulna stegen ut till köket, bort till vasken.

En besvikelse av fem möjliga. Finns i mer illa sorterade livsmedelsbutiker, billigt, men ändå dyrt med tanke på vad man får.

Easy Rider Bulldog (1973)

Det tar emot att skriva om Spendrups. Kanske tar det emot lite extra när man fallit för ett av deras chimär-mikro-bryggerier, och i oförstånd plockat på sig en öl med tanken att den ser lite småtråkig men åtminstone inte industribryggd ut. Image är ett helvete och det värsta är när fina små subkulturer blir uppsugna i storbolagens maskineri. Ja, vem lurar man egentligen, jag kikade på flaskan till en av mina (alkoholfria) favoritöl, Brooklyn Special Effects, och det framkom att den var licensbryggd i Falkenberg av Carlsberg. Falcon Special Effects, någon? Jag vet inte om Brooklyn Breweries längre brygger all sin öl med vatten från Hudsonfloden men nu kommer jag ju garanterat aldrig få ta del av dess helt unika smakpalett av fina patinerade gamla föroreningar, polyklorerade kolväten och andra genuina smaksättare. Inte för att jag för en sekund tror att jag skulle kunna skilja på Falcon Special Effects och dess anfader från Brooklyn i ett blindtest, men det här är ju fel. Det är ju inte rätt öl. Varje gång du låter Carlsberg brygga åt dig, kommer Moby hem till dig och spelar tills du förstår vad du gjort. Amerikansk öl är inte amerikansk om den kommer från svenska västkustens kanske mest överskattade stad.

Så hur smakar den sataniska ölen som maskerar sig som något slags mikrobryggd öl från Sveriges största ö? Ja, jo, det är en ofiltrerad pale ale, den smakar ofiltrerad antikrist med lite hintar av tropiska demoner och en sådär lagom demogorgonisk beska. Som vanligt, för en halvanonym inferno pentagram ale, med andra ord. Fullt drickbart, funkar till en välstekt belzebub-burgare.

Tre onda ting av fem möjliga. Sprider ondskap på Systembolaget under nr 1973, för 15:90.

 

Sigtuna Non Alco Pale Ale (1975)

Det var med viss tvekan ett tag innan jag testade Sigtuna Brygghus alkoholfria pale ale, det ska erkännas. Helt orättvist triggade bryggerinamnet och etiketten min sensor för skalbolag (skalbryggerier?) i tjänst hos industriella storbryggerier, och det är ju något lite oärligt och trist över sådan öl, hur den än må smaka. Det tar emot att ge Spendrups pengar för att de låtsas vara ett mikrobryggeri och hittar på skojiga bryggerinamn, d:o namn på öl, etiketter, osv. Min bullshit-mätare tjongar till direkt och jag blir vrång och motvillig. Kanske är det orättvist, kanske inte. Kanske har de rätt, de som säger att det är konstigt att Moby kom undan med att sälja i princip varenda låt på sitt album Play till reklam, medan folk klagar omedelbart om någon gitarr-svingande indiepopare skulle göra detsamma. Eller så säger det mer om Moby, jag ska låta det vara osagt, eller i varje fall göra ett halvhjärtat försök.

Sigtuna brygghus verkar dock, såvitt jag kan se, ännu ha undvikt trälskap under bryggerijättarna, och jag får säga att deras alkofria pale ale är ruskigt trevlig. Bland alkoholhaltig öl kan man kanske tycka att den bleka alen är gjord, klar, tagen om hand och väl utbyggd, men för oss alkoholfria är det en annan femma. Visst finns det trevligt humlig alkoholfri öl, men det finns definitivt plats för fler. Nu är Sigtuna NAPA på inget sätt en humlebomb, men den är helt klart både krutigare och bredare i beskan än din vanliga alkoholfria öl. Den drar inte riktigt iväg åt de tropiska frukternas land, håller sig hitom den plåtiga beskan – men det är behagfullt. En välbalanserad pale ale är ett måste, en ypperlig hållpunkt att återvända till, en grundbult i ölutbudet. Så nu när jag hittat en, kommer jag hålla hårt i den.

Fyra nav av fem möjliga. 18:90 kr, 0,5% alkohol, nr 1975 på Systemet. Finns även hos välsorterade livsmedelshandlare.

Att dricka alkoholfritt

Som drickare av alkoholfri öl känns det ofta som man får vara nöjd med det lilla. Att det ens finns en enda sorts alkoholfri stout på systemet känns som ett smärre mirakel; att hoppas på en ordentlig sour, än mindre lambic, är nog för mycket. Nya butiker och handlare undersöks noga och alla varianter testas, även de som ser ut som typisk standardlager (och som ofta visar sig smaka precis så). Bättre ölhandlare kan ibland ha saker man alls inte hittar på systemet, och som gammal monopolkramare är det som att man blir lika förvånad varje gång. Något som kanske inte är förvånande, men desto tristare, är den attityd man ibland råkar ut för. När jag härförleden hittade Juodas alkoholfria stout hos en specialist på icke-stark öl, muttrade handlaren något surt när jag gladde mig åt det ökade utbudet alkoholfri öl, och härom dagen på Wirströms i Gamla sstan fick bartendern något mörkt i blicken när jag frågade efter en alkoholfri öl. Det krävdes en del dividerande innan han kunde göra sig omaket att kolla vilka alkoholfria öl de faktiskt hade, och fiskade fram en Brooklyn Special Effects istället för den Budvar han först halat fram. Det var som att de alkoholfria ölen inte riktigt existerade för honom, att de inte borde finnas, och att vi som drack dem helst borde skärpa oss och dricka alkoholstinn, ”riktig” öl – eller kanske lika gärna inte dyka upp. Det ska sägas att det på inget sätt är sura miner överallt eller ens ofta – förra gången på samma pub var bartendern bara alltför glad att rekommendera mig den första öl jag drack på många år, även den alkoholfri. Men det ligger nog något där, ibland bakom ett överslätande leende, ibland bakom en sur grimas eller en mörk blick, en irritation över den som inte dricker, som inte tar del i fyllans gemenskap. I en artikel i Slate som jag läste härom dagen pratades det om hur välkomnande den amerikanska cannabis-kulturen kunde vara, och det är förstås trevligt. Jag tvivlar inte på att öldrickare kan frammana något liknande. Det finns dock en annan sida, och det är irritationen mot de som ställer sig bredvid. Här känns det som en alkoholfri öl nästan är mer provokativ än att bara be om ett glas vatten, på något sätt verkar det skära mer i öldrickarens själ. Ja, i vissa av dem, i varje fall – de verkar helt ärligt vara i minoritet. På det hela taget har jag blivit glatt överraskad över hur sällan jag råkat ut för sura miner. Nu hoppas jag bara på lite bättre sortiment när man är på lokal, och gärna personal som är beredd att faktiskt berätta om det, istället för att bara knalla iväg och ta första bästa, och försöka stoppa den i näven på en. Men skam den som ger sig. Jag tror vi är på god väg – de senaste årens allt bredare utbud alkoholfri öl är ett tecken så gott som något.

Juodas Nealkoholinis

Vid första anblicken är Juodas alkoholfria på burk förvillande lik Murphy’s stout, och det är kanske inte en slump, för smaken är inte helt olik; de kan båda tas för den lite knäckigare, porter-aktigare brorsan till Guinness. Juodas har ju dock till skillnad från Murphy’s Irish ingen widget, så man får inte till det där underbart krämiga skummet, och det är stor synd – i övrigt är det en mycket habil stout. Nattsvart, besk, med en distinkt mörk maltighet, hittar vi dock nyanser av kakao och kaffe som vi inte precis kommer ihåg från dess irländske kusin, även om sötman och Carnegie-halten är i stort sett detsamma. Enligt uppgift från litauiska bryggarna Svyturys tas alkoholen bort via dialys efter bryggning, annars är bryggprocessen densamma som för den icke alkoholfria varianten av samma öl, och det är alltså inte fråga om någon öl som specifikt komponerats för att vara alkoholfri. Trots detta blir det en riktigt balanserad stout, och det är den hittills bästa vi hittat, i hård konkurrens med Big Drops variant. Vi kan bara hålla tummarna att den kommer dyka upp i systembolagets sortiment, så den blir lite lättare att få tag på – vår burk upphittades av en slump, när vi ramlade förbi en välsorterad handlare.

4,1 svåruttalade öl av 5 möjliga. Typ 20 kr burken, om minnet inte sviker.

Big Drop Stout (11966)

Jakten på en schysst alkoholfri stout har börjat, och först ut är Big Drop Stout, från engelska bryggarna Big Drop Brewery. Big Drops syfte, enligt dem själva, är att skapa ett sortiment schyssta alkofria mikrobrygg-öl. På systembolaget finns hittills bara deras stout och deras pale ale, men de gör även en sour, en citra IPA, m.fl. På avd Bromma när vi en from förhoppning om att bolaget snart tar in fler av deras öl, kanske speciellt deras sour – vi har fortfarande inte gett upp hoppet om en trevlig alkofri sådan. Vem vet, det kanske kan finnas något som nästan kan fungera som substitut för en Oud Beersels Oude Geuze Vielle. Man kan hoppas. Kanske får man börja leta i det alkoholfria cider-sortimentet, efter något nästan outhärdligt torrt, rentav asturiskt? Ja, man kan ju hoppas på något annat än den typiskt sliskiga svenska låtsas-cidern, i varje fall.

Nåväl. Åter till vår stout. Big Drop levererar en habil stout, rik och fyllig, och man får en riklig munfull av knäckiga, knapriga toner, av mörkt bröd, kaffe och malt. Det är möjligen aningen sötare än man hade velat, även om beskan är trevlig och distinkt. Det drar lite åt Carnegie, utan att ta steget helt och fullt till att smaka porter. Själv har jag ju länge varit ett stort fan av Guinness, som ju är en något torrare och stramare stout, och framförallt annorlunda kolsyrad, med sitt läckra skum, och någon ersättare till denna kan man inte säga att Big Drop har skapat. Det är såklart en helt annan sak att laborera fram en alkoholfri variant av en öl – det behövs andra sätt att leverera en eftersmak, och det är på inget sätt säkert att en Guinness minus alkoholen skulle vara särskilt smaklig. Likväl hoppas jag att någon försöker, och än hellre lyckas. Tills dess är Big Drop Stout en ypperligt trevlig släkting, och det är ett stort nöje att åter få läppja ett glas nattsvart, besk och underbar stout.

Tre komma nittionio svärtor av fem möjliga. 19:90 kr på systembolaget, nr 11966.