Tagg-arkiv för: barcelona

Ge bläckfisken en chans

I början av året var jag i Barcelona. Jag har redan skrivit om ett par kuinariska upplevelser där, och jag har inte ens nämnt hur jag blev pålurad en turistpaella för en halv förmögenhet.

Mitt i en promenad till något turistmål en dag blev jag hungrig. Inte konstigt, det blir jag ofta vid lunchtid. Tyvärr befann jag mig på ett ställe där det mest fanns KFC, och jag har sedan länge svurit en ohelig ed om att aldrig äta där igen. Istället slank jag in på ett skabbigt litet lunchställe. Det var ärligt talat riktigt sunkigt, inte alls så där pittoreskt som det ska vara när man hittar ett genuint hak att skryta om där hemma.

De serverade bläckfisk till förrätt. Jag hyser ett ambivalent förhållande till bläckfisk, som man kan sammanfatta med att jag skulle vilja tycka att det är godare än vad jag egentligen tycker att det är. Men med en dåres envishet beställde jag den. Bläckfisken kom serverad skivad på grillspett, med gröna paprikor. Köttet var saftigt, fast och väldigt mört. I konsistens påminde det mer om en köttig pilgrimsmussla. Inget slemmigt, inget segt. Oljan som använts vid grillningen, tillsammans med salt och den grillade ytan gjorde den slemmige molusken till en fantastiskt delikat aptitretare. Bitterheten och sötman från den grillade paprikan var pricken över i’et.

Den undre bilden visar en av huvudrätterna, vilket ger en ledtråd till den sparsmakade lunchmiljön.

Vad jag vill säga med detta är att om du blivit rädd för sega bläckfiskar på en sushirestaurang eller en turistfälla på Kreta, ge inte upp!

Bläckfisk, åtta armar av åtta möjliga. Den bläckfisken jag åt av har dock max sju kvar.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Art Cervesers

Jag har redan nämnt att öl inte är Spaniens starka sida. Men när man är på resande fot vill man ju gärna vara sådär turistigt genuin och då får man hålla till godo med vad som bjuds. Därför spreds ett nöjt leende på mina läppar då vi sprang in i någon form av ”bondens marknad” vid nio-hugget en kväll i Barcelona (det är helt normala öppettider för spanjorerna). Där stod en slyngel och sålde öl som han påstod att hans farbror bryggde någon fjärdingsväg norr om stan. Jag köpte på mig en ale, en starkare ale och en stout att utvärdera.

Flama Ale

Den här smakade bra, men var något av en generisk ale. Eventuellt aningen tråkig, men inte dålig.

Coure Ale

Detta är den starkare alen, och är bryggd för att värma de huttrande spanjorerna under mörka vintrar där dagstempen kryper under 15-strecket minst ett par gånger per säsong. Den är en starkare storebror till Flama Ale, och smakar också lite för vanligt. Men alkoholen ger en tung sötma, och kombinationen gör denna mer spännande. Det är mer hugg, men ändå är den balanserad. Inte tung som svenska vinterölar kan vara, men med sina 8,3% värmer den bra.

Fosca Stout

Detta känns amerikanskt. Den där skarpa känslan som kombinationen av kaffe, humle och stålindustri ger är tongivande. För sina blyga 5% alkohol har den en imponerande tyngd. Detta var den bästa hittills.

Du hittar bryggeriet här, eller på närmsta spanskspråkiga bondens marknad efter mörkrets inbrott.

Spanien, fyra knasiga dygnsrytmer av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

La Cervesera Artesana

Spanien är sannerligen inte ett land känt för sin goda öl. Estrella dominerar i Barcelona, något man förstår när man på vägen från flygplatsen passerar deras enorma fabrik. Men skam den som ger sig tänkte jag under mitt besök i Barcelona. Och tro det eller ej, men jag lyckades leta reda på en bryggpub, alltså en pub som också brygger sitt eget öl.

Som de svennar vi är tog vi tunnelbanan dit när det var läge för en eftermiddagsöl, men då hade de inte ens öppnat. Enligt gängse spansk dygnsrytm öppnar de först klockan åtta, vilket vi alltså fick reda på den hårda vägen. Men efter några varv till i tunnelbanan och en middag var vi där igen framåt kvällen.

Bryggeriet serverar ett antal hembrygder under samlingsnamnet Iberian. Ägargubben själv förklarar gärna allt om dem, men inte på något begripligare språk än spanska. Vid vårt besök verkade han aningen barsk, men han mjuknade betänkligt efter att jag berömt hans öl med två av det tiotalet spanska ord jag behärskar. De flesta kranarna var tomma när vi var där, men vi smakade på en ganska god stout, som var frisk och skarp, och smakade mycket kaffe. Vi smakade även på en ljus rököl som var förvånansvärt ren och trevlig i smaken. Den var ljus och frisk men med en naturlig röksmak. Rököl är svårt att uppskatta, men detta var en av de bättre jag smakat. Vi hoppade över honungsölen, för det kan jag inte föreställa mig hur det kan bli drickbart.

Ta en titt på deras hemsida, om inte annat så för att få se en av de allra jobbigaste sidorna på hela internet. Bryggpuben var inte alls så jobbig, snarare riktigt trevlig. Med den här kartan hittar du dit utan att behöva besöka deras hemsida.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

La Plata och sardellerna

Ansjovis är en komplicerad fisk. Det är i vardagligt tal egentligen inte alls en fisk, utan en speciell inläggning av skarpsill. Det finns även en fisk som heter ansjovis, och den brukar serveras inlagd. Då kallar vi svenskar den konsekvent nog för sardell, men i övriga världen är det detta som heter ansjovis. Jag tror att det är så här det hänger ihop. Virrigt är bara förnamnet. Hädanefter pratar jag om fisken ansjovis.

På La Plata i Barcelona kan man äta utmärkt friterad ansjovis. Det är ett litet hak med ett fåtal bord, på en hörna i en gränd nära hamnen i gamla staden. Spanjorerna äter på de allra konstigaste tider, men råkar man av en slump äta samtidigt som de går kön ut på gatan. Eller ja, det är inte någon egentlig kö eftersom man blir serverad även om man inte lyckades tränga sig in i lokalen. Tallrikarna med friterade ansjovisar åker fram och tillbaka, och folk slukar dem på stående fot. Någon har rensat dem på inälvor, men i övrigt är de friterade med huvud, ben, fenor och allt, och det är så man äter dem. Utan tillbehör.

Personalen pratade inte ett ord engelska, men med lite signalering kunde vi få fram att vi ville äta och dricka. De hade tre olika tapas, de redan nämnda ansjovisarna, korv och inlagd ansjovis (sardeller alltså). Han fortsatte duka fram saker tills vi signalerade stopp.

Stämningen var hög, och ljudvolymen likaså. Var tionde minut hyschade barmannen åt det mest högljudda sällskapet och de lydde. Man fick intrycket av att han hyschat var tionde minut de senaste femtio åren.

Detta är påträngande genuint, och smakar ytterst gott. Ta dig dit om du kan. La Plata, fyra rejält inlagda sillfiskar av fem möjliga.

Karta.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.