Floreffe är en belgisk klosteröl som på inte helt ovanligt manér bryggs åt Floreffe-klostret av ett bryggeri på annan ort, Brasserie Lefebvre. Det här är inget ovanligt – i takt med den att belgisk klosteröl blivit alltmer populär har det dykt upp ett flertal sådana här licensbryggda öl vars relation till det kloster vars namn de bär, utöver namnet, i bästa fall kanske kan vara att en munk någon gång tittat i bryggeriets riktning, och skänkt det en varmt tanke. Men resultatet behöver ingalunda bli dåligt för det – Gödsv. syd kan inte annat att rekommendera t.ex. Affligem Blond & Tripel.

Nåväl. Floreffe ska i vart fall vara både bryggd och buteljerad i Belgien. Den kallar sig trippel såväl som dubbelmalt, strong ale, strong beer, bière forte, med mera, men med belgiska mått mätt är den en lättviktare – bara 7.5 volymprocent och med en relativt rund & söt smak. Men det är ingen dålig öl, och man kan definitivt inte påstå att man är nyktrare efter en 75cl-flaska Floreffe än före, så man ska ju inte klaga.

Tre och ett halvt luddigt omdöme av fem möjliga.

I ett land av blinda är de enögda enligt uppgift kungar, och det är väl i princip varför man blir glad över en rätt så medelmåttig pale ale som denna. Den har allt den borde, humle, maltighet, alkohol, men det är inte nån riktig balans: humlen är rätt skarp, men gifter inte ihop sig med de söta malt-tonerna, och det hela känns aningen tjockt på tungan. Men jämfört med blekfis-lager så är det ett klart steg uppåt, även om det är svårt att hitta något i övrigt att säga om den, bra eller dåligt.

Två och en halv på oklara grunder krönt kunglighet av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men köp en Sierra Nevada Pale Ale istället, den är hursomhelst bättre.

Ja, jo, nu utgår jag återigen från att ni känner till Leffe blonde. En hel del bygger på det. Leffe 9° kan ju nämligen så enkelt och självklart beskrivas som den där lite starkare, maltigt knäckigare, aningen spritigare (fast på ett behagligt belgiskt vis) varianten av Leffe blonde. Men vad är det egentligen man gillar med en såpass lättsam öl som Leffe blonde? Ja, jo. Det är nog nåt om hur beskan och sötman och spritigheten är i en sån jämn, fin balans. Det där lät bra. Det kan eventuellt bero på att jag när detta skrivs just druckit större delen av en 75 centiliters nioprocentig öl, men det är ju bara en teori. Eftersmaken är inte dum heller. Lite fina jästiga toner, en lång beska, och såklart en fin dos alkohol – vilket våra studier av alkoholfri öl indikerat är en signifikant faktor i speciellt eftersmaken.

Fyra något luddiga omdömen av fem möjliga. Finns tyvärr inte på systemet, men Leffe blonde är en fullgod ersättning, allt sammantaget.

Med den glada överraskningen Affligem tripel (sammanfattningsvis ungefär en lite fylligare Leffe Blonde) i varmt minne hamnade en Affligem blond helt naturligt i handen. Resultatet skulle i kortet kunna sammanfattas som en lite syrligare Leffe blonde, och därmed skulle vi kunna vara klara för dagen. Tja. Varför inte?

Fyra gyllene tillfällen av fem möjliga.

Efter en dramatisk entré – p.g.a. viss ovarsamhet flög korken all världens väg med en smäll som fick öronen att ringa – var man snarast upplagd för något lugnande, något tryggt, och detta, om inget annat, levererar Augustijn Blonde från Brouwerij Van Steenberge i parti och kubik. Doften är behagligt belgisk, lätt jästig, men frisk, men smaken känns därpå ganska anonym: en fin, lätt, fruktig men ändå trevligt besk och relativt torr öl av belgisk klostertyp. De sju volymprocenten alkohol märks en aning, men inte övermåttan. Nej, Augustijn Blonde gör inget egentligt fel, men tyvärr inte något klockrent rätt heller. Utöver en lite beskare, fylligare fruktighet är det egentligen väldigt lite man kommer ihåg – om någon hade givit mig den här och säg, en annan fruktanstruken öl, hade jag antagligen inte känt igen någondera. Kanske hade jag blandat ihop båda med Hoegaarden, vilket ju knappast kan betraktas som positivt.

Två jaha av fem. Det finns ett par andra Augustijn på systemet – kanske är de mer spännande?

Vad är det egentligen som är så förbannat charmigt med belgisk öl? Är det den udda buketten jästiga, råa toner? En vag känsla av lyx, dekadens, och långa traditioner? Bådadera har säkert sin del i den stundom svårförklarliga uppskattning detta lands drycker kan röna. Esset i rockärmen är dock nog snarare att belgisk öl, med ett stort mått stil och finess, är så stark att skosulorna skrynklar sig när man dricker den. Som tidigare påpekats är det ett logiskt felslut att skilja på alkohol och smak: ett stort mått av njutningen i inmundigandet av en öl, oavsett om det är en svensk lager, en IPA, eller en belgisk klosteröl, är att sitta där och (mer eller mindre långsamt) känna hur alkoholen gör sitt bejublade segertåg genom kroppen & knoppen. Lite som en lite äldre, visare och mer välklädd variant på den jakt efter ett rus man företog som fjunläppad yngling.

Vid omläsning framstår föregående stycke på samma gång som insiktsfullt och självklart på gränsen till banalt, ett tillstånd som underlättas av intaget av en 9.6%-ig Affligem Tripel, för övrigt en utmärkt representant för dessa belgiska öl som så väl hanterar sig kraftiga alkoholhalt. Om Affligem Tripel räcker det annars att säga att det är en fylligare och framförallt starkare kusin till Leffe Blonde. Den har med stigande alkoholhalt även samlat på sig en liten, flortunn bottensats som gärna smiter med till glaset, och länar det en liten extra rå kant. Fint så!

Tre och en halv salongsfylla av fem.

För den som misströstat, gråtit i kudden, och förbannat den tillvaro där rökig malt aldrig får visa sin sanna potential för öl, utan bara dykt upp i brygder som mest påminner om färsk asfalt, eller skrikröd dansk salami, finns faktiskt en ljusglimt. Lilla men tungviktiga holländska bryggeriet De Molen ger oss i Hemel & Aarde (uttolkas Himmel & jord) något så otippat som en rustik, stentung, men perfekt balanserad bautasten till rauschbier-imperial stout-nånting. Gödsvinet förutser en ljus framtid för denna becksvarta öltyp: med sin ofantliga tyngd kommer den, när den väl fått momentum, inte gå att stoppa. Fram tills den dagen får man möjligen ha lite tur för att springa på den på puben, men vi kan inte annat än ge våra varmaste rekommendationer, i varje fall för det segment barkunder som ständigt är på jakt efter något hårdare, tyngre och jävligare i glaset. Nåväl. Trots torvtorkad malt från Bruichladdish är rökigheten absolut inte ensam herre på täppan i Hemel & Aarde, och det är nog här De Molen hittat rätt. Tvärtom så är den i fin samklang med en tjock, tung maltighet, närmast porteraktigt rik och bred, en fruktig, aromatisk och intensiv beska, och de tio procenten alkohol är i sammanhanget absolut inte framträdande, men gör kanske sitt till för den närmast narkotiska upplevelsen, fint avrundad av en vag ton romrussin. Det är ett vackert hantverk att ro en sådan överlastad slup i hamn, och vi kan inte annat än gratulera De Molen.

Fyra svarta jordar under en humlegrön sol.

Jag har ett lite komplicerat förhållande till belgisk öl. Vi var länge väldigt förtrogna, ständigt tillsammans, men numera finns liksom inte spänningen där längre. Till på köpet så är det flera bekanta som har märkbart svårt för dess sällskap, ja, förutom då några som fortfarande sätter den väldigt högt. Man känner sig lite sliten mellan två läger, ja mellan trofasthet, och att söka något nytt. Det blir rent omöjligt att bara mötas som om inget hade hänt, på neutral mark.

I det här läget är det hopplöst att säga något vettigt om belgiska bryggeriet Brasserie Lefebvres trippel, Abbaye de bonne espérance. Den är ju rätt trevlig! Maltig, hyfsat stark (7.8%), och med ett trevligt litet rått riv. Fast.. inte så spännande, eller hur? Lite som en standard-belgare, fast med påtagligt blek karaktär. Men hade jag sagt nej till ett glas? Fan heller. Ja.. det får bli tre sådär lite oklart halvbra handgester av fem. Lite sådär så man inte vet om man förolämpat italienaren bredvid eller bara verkat tillfälligt förvirrad.

Det är inte ofta man ser någon lambic saluföras, speciellt inte här i södern, så det är lätt att man blir frestad att provsmaka, även om det rör sig om en persiko-variant. Kanske är det till viss del en följd av låga förväntningar på en sådan brygd, efter många provsmakningar av andra belgiska tokerier med fruktinnehåll, men Pecheresse är faktiskt bättre än man skulle kunna tro – en riktigt hyfsad kombo av lambic och persikojuice. Den är snubblande nära det söta och saftiga, men trillar inte riktigt dit, till skillnad från mången populistisk kriek. Den är en lättviktare på endast 2.5%, men är rik i smak, både av fruktiga glada toner av såväl persika som äppelkart, som av den spontanjäsning som ligger till grund för Lambicen. De syrliga och genomträngande toner som utmärker en gueuze är här i sin linda, och är bara lätta, sprudlande och friska antydningar av cider, mousserande vin och citrus.

Sammantaget, vida över förväntningarna: fullt drickbart. Tre lättklädda art noveau-etiketter av fem. Dessvärre kunde vår fotograf pga tilltagande trötthet inte riktigt göra etiketten rättvisa med sin utrustning, men vi slipper å andra sidan flagga för att bilden kanske inte är helt barntillåten.

Denna belgiska öl har en högst respektabel alkoholhalt (11%) och det är inte något man missar – det är ölens mest framträdande karaktär, i konkurrens endast med en påträngande sötma, och en vagt jästig biton. Enligt uppgift ska den vara av belgisk strong pale ale-typ, och det finns några ansatser att få in smaker av malt, men knappast humle. De råa eller sträva toner man ofta hittar i dess landsfränder lyser även med sin frånvaro. Eftersmaken är vagt besk, med diverse ospecifikt fruktiga bismaker. Den kan ev leda till minnesförlust, tandlossning, och förlust av syn på ena ögat. Allt detta kan vi sluta oss till genom en snabb titt på etiketten, som likaledes hjälpsamt bidrar med översättningar på dryga dussinet språk, och förklarar för oss ovetande att detta är Sjörövarens öl.

Två kroksablar och en liten dolk, av fem möjliga.