När jag skulle börja skriva här så hade jag (jag har det fortfarande) ett inlägg om vad man bör ha i sitt barskåp. Problemet är bara att det förändrats i takt med att jag lärt mig mer, blivit mer sofistikerad men sedan slutligen återgått till att bli ganska enkel igen. En Blue Collar Cocktail exempelvis, som jag skrev om häromsistens (för länge sen märker jag nu), kräver mängder med ingredienser som vanligtvis inte bara är ovanliga, utan nästintill omöjliga för de flesta att få tag i. Förutom de lite spretigare, bittra drinkarna som jag alltid gillat (som Negroni eller dess kusin, Boulvardier) så har jag numera återgått till att i allt högre grad dricka varianter på White Lady (gin, cointreau, citron), Sidecar (konjak, cointreau, citron) och Moscow Mule (vodka, ingefära, citron). En sådan är klassiska men lite bortglömda Pendennis. Jag gör den så här:
4 cl gin (Beefeater 24)
3 cl citron
2 cl sockerlag
1 cl apricot brandy, gärna Cartron eller Giffard. Om man använder Cartron kan man använda något mindre sockerlag eftersom den är lite sötare
1 dash peychaud’s bitter (den är lite svårare att få tag i, men annars kan man pröva en halv tesked absint – peychaud’s smakar mycket anis)
citrontwist
Hade ingen bild på aktuell drink, men här är en Jynnan Tonnix på Svartengrens – en Gin & Tonic med rödbetssockerlag!
Skaka den med mycket is ganska kraftigt och häll upp i frusen coupette, pressa citronzesten över glaset. En Pendennis görs egentligen på lime men jag gillar den bättre så här. En fulpendennis. Persikolikör istället för apricot brandy är f.ö. också en garanterad succé! (men den kräver en del vatten så skaka som sagt kraftigt!)
En annan vansinnigt god variant av den här typen fick jag på Svartengrens, där man f.ö. genomgått regimskifte. Madeleine Rapp återfinns numera på Frantzén/Lindebergs pubsatsning Flying Elk (baren heter Corner Club – pröva den!) och Josephine Sondlo öppnar upp i Roxys gamla lokaler på Nytorget 6. På Svartengrens står istället Johan Borg från Marie Laveu och hör och häpna: han är lika bra som Madde och Jossan! Han kanske har något färre stiffa drinkar på listan dock. Av Johan fick jag en Mother of a Mover, och det är ett mästerverk:
4 cl gin
3 cl citron
2 cl sockerlag
äggvita
1 tesked absint
citrontwist
Skaka väl och servera som longdrink på rikligt med is – sjukt god!
Jag satt och såg Skavlan på SVT Play — avsnittet med Richard Dawkins — och något Bernard Williams sagt kom tillbaka till mig:
The people I really do dislike are the morally unimaginative kind of evolutionary reductionists who in the name of science think they can explain everything in terms of our early hominid ancestors or our genes, with their combination of high-handed tone and disregard for history. Such reductive speculation encourages a really empty scientism.
På senare år har jag blivit mer positivt inställd till religion. Det kan tyckas något märkligt med tanke på hur världen har förändrats just på senare år, och inte minst de senaste tio åren sedan attacken på World Trade Center 2001. Icke desto mindre är det så. Min personliga vändpunkt kom inte vid något specifikt tillfälle, utan kom gradvis allteftersom jag vid olika engelska universitet genomlevde politiska och filosofiska texter från Exodus till senaste utgåvan av Mind eller Philosophy & Public Affairs. Den första, gryende förståelsen för varför människor är religiösa och hur det kan liknas vid andra typer av kulturella Weltanschauung kom när jag läste den konservative filosofen Michael Oakeshotts “Rationalism in Politics”. Den förståelsen cementerades dock inte förrän jag också satt mig in i en mängd klassisk sociologi (Marx och Weber, framförallt) och aristoteliansk filosofi, först, och mest minnesvärt, i Alasdair MacIntyres After Virtue.
Poängen är att en religiös persons utgångspunkt i första hand inte är att man med religionens hjälp förklarar biologiska eller fysiska fenomen — hur världen är uppbyggd — utan man börjar istället i något som liknar den Sokratiska frågan: hur bör jag leva mitt liv för att det ska gå väl för mig? Man ska inte underskatta tron på en Gud, men det kan vara värt att reflektera över hur en religion också ur sekulär synpunkt är en uppsättning regler och dygder som sammantaget ska leda till ett mer njutbart liv och ett mer harmoniskt samhälle. Jag förstår egentligen inte Dawkins korståg mot religion, eller snarare, vem han strider mot. Vad uppfattar han att religion är? Han slår mig som en person som själv hängt sin förståelse av den naturliga världen på en gudstro, men sedan kommit fram till att naturliga fenomen förklaras bättre med modern vetenskap — Eureka! Vilken upptäckt! Att alla dessa religiösa människor inte förstått detta? Jag måste omedelbart ut och rädda alla dessa stackare. Tror han att personer som idag är djupt troende och, får man förmoda, därför att det är djupt troende, och i värsta fall därför kan begå stora brott mot mänskligheten likt “9/11”, tror han att dessa personer på grund av Dawkins högljudda och arroganta argument skulle överge sin tro? Och varför ge denna särskilda plats till religion men inte andra former av fundamentalism? Var ska vi placera de välmenande ateistiska bolsjevikerna? Pol Pot? Hitler? När Charles Taylor, dvs inte diktatorn utan Oxfords förrförra Chichele Professor of Social and Political Theory, tog emot Templeton-priset så gjorde han indirekt en jämförelse mellan den här sortens argument mot religion och ett ramverk inom vilket vad man än argumenterar mot kan passas in. Ungefär som personer som argumenterar att även altruism är egoism, eftersom “om det får en att känna sig bra att göra något för någon annan så gör man det av själviska skäl”. Om vi bortser ifrån den bisarra logiken i just det argumentet (det argumentet = definitionen av altruism. Egoism = det känns bra att göra något enbart för sig själv) så kan vi använda den typen av argument för att rättfärdiga nästan vad som helst som vi på förhand bestämt är rätt. Det är en form av “question begging” som man ser alltför ofta idag hos människor som kallar sig upplysta, som kallar sig humanister. Jag ska villigt erkänna att jag själv tillhört den skaran. Charles Taylor:
“Religion” is being defined as the murderously irrational. Pretty sloppy thinking. But it is also crippling. What the speaker is really expressing is something like this: the terrible violence of the 20th Century has nothing to do with right-thinking, rational, enlightened people like me. The argument is then joined on the other side by certain believers who point out that Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot, etc., were all enemies of religion, and feel that good Christians like me have no part in such horrors. This conveniently forgets the Crusades, the Inquisition, and much else. Both sides need to be wrenched out of their complacent dream, and see that no-one, just in virtue of having the right beliefs, is immune from being recruited to group violence: from the temptation to target another group which is made responsible for all our ills, from the illusion of our own purity which comes from our readiness to combat this evil force with all our might. We urgently need to understand what makes whole groups of people ready to be swept up into this kind of project.’
Vill man attackera religion som fenomen så bör man först förstå vad det är för något, sedan sätta sig in i substansen, sedan kritisera de dygder eller levnadsmönster man inte håller med om, alternativt förkasta religion helt. Men den typ av argument man hör idag, från Dawkins och andra, visar bara på en fullkomlig brist på förståelse och en arrogant tro på det samhälle man tar för givet, och de levnadsmönster man tar för givna, dag ut och dag in. Först föds man, sedan leker man några år, går på dagis. Sen givetvis skolan. Sen väljer man sitt liv, dvs man tar ett jobb man kan överleva på. Har man tur får man lite pension. Sen dör man. (Och man kommer fan inte till himlen, för den finns inte!!!)
Efter att ha slängt ut den provokativa texten på en svensk blogg — i Sverige! Där alla ser allt genom fullkomligt värdeneutrala och objektiva glasögon, alla vet att Gud inte finns och alla vet att meningen med livet är en våning i Vasastan med vita väggar, fiskbensparkett, parmiddagar och möbler från Svenskt Tenn — så bjuder jag på en Blue Collar Cocktail som de senaste två dygnen blivit en favorit:
Till tonerna av The New Division Italo Mix av Phoenix Armistice undrade jag denna tidiga lördagsmorgon kl 12.41 vart jag skulle börja. Sen kom jag på det, och nu fyra-fem dagar senare har jag det i princip klart för mig. Sprit, kött och Svartengrens. Jag får erkänna att jag de senaste veckorna har samlat på mig mer cocktailmaterial att bibringa er än vad som kan vara anständigt. The Dukes Bar i London har testats noggrant och det sedvanliga vakuum som brukar uppstå i plånboken så fort man stiger av flyget på Heathrow var mer av svart hål än dammsugarvarianten den här gången. Jag har gjort otaliga varianter av Mint Julep, en drink som i Stockholm — kanske i Sverige — bara kan drickas på Nobis hotell. Ingen annan har de erforderliga tennglasen. Men kan även dricka den hemma hos mig, förvisso. Jag har skrivit en längre utläggning om vad man bör ha i sin bar. Den artikeln blir dock längre och längre hela tiden så jag får se över deadline på den. Men låt mig börja med Sveriges bästa bar, Svartengrens. Jag måste förvarna, det här är en hyllning. Jag besökte Svartengrens första gången någon gång i Januari i år (2012). Jag gick dit med en vän, och vi prövade en drink eller två. Man kunde få en korv i baren då för 59kr och en stor sallad till korven för ytterligare 60kr (menyn ändras dagligen baserat på vad som finns att tillgå, allt är närproducerat). Man kan också ta bara ett bartillbehör om man vill. Vi talade om världens undergång, nära förestående, en drink till kom förbi, och vi svepte den. Det var en lugn kväll, inte menad att vara sensationell, bara väldigt trevlig. Drinkarna var sensationella.
Svartengrens Old Fashioned
När man kommer in på Svartengrens i Mårdens gamla lokaler på Tulegatan, hörnet Surbrunnsgatan i Vasastans Sibirien, så möts man av vit träputs, kakel, danskt trä, mässing, leenden och bartenders som tar sitt hantverk på yttersta allvar. Man sätter sig och vatten och menyer står framför en. De spelar nästan alltid någon form av hiphop i baren, men man har överseende med det. Svartengrens serverar cocktails och kött. Efter tre-fyra cocktails (vi drack en sida av dåvarande cocktailmenyn, en ‘Fitchette’, en variation av Old Fashioned som de kallade Franco’s Fashioned och något mer som jag inte kommer ihåg i rödaste rappet. Allt gott, spritigt, bittert, kommer inte ihåg ens i närheten av vad som var i. Det var sprit i, bourbon. Och bitters. Men beställ den nu borttagna Fitchette någon gång, fantastisk) – ah – efter tre-fyra cocktails gjorde vi misstaget att gå till Olsons Skor där man istället fick dålig öl och pole dancing. Nåväl. Ytterligt imponerad återvände jag någon vecka senare och åt mig igenom alla förrätter som tapas med en kvinnlig bekant. Vi prövade några drinkar men drack annars champagne rakt igenom (rekommenderas). En sådan måltid gick loss på ca 800kr per person (inkl någon hundring dricks!), vilket måste ses som ett fynd i sammanhanget (sammanhanget är Stockholms pengavakuum som om möjligt är större än Londons). Veckan efter skulle en vän komma upp från Göteborg och hälsa på. Jag hade beställt bord på Svartengrens. Min vän ställde in, han skulle komma på lördagen istället. Givetvis utnyttjade jag bokningen och en annan vän kunde som väl vara smita undan barnpassning och följa med. Dagen efter gick jag dit igen med min Göteborgsvän. Det är nog ingen bra idé att räkna på hur stor procent av mina senaste två-tre löner jag lagt på Svartengrens.
Tillbehör "Hasselbackspotatis" (borttagen från menyn!)
När Gödsvinets Stockholmsavdelning på en kväll skulle pröva sig igenom Stockholms bästa barer, en Manhattan och en (eller två) ‘husets bästa’ på varje ställe, var Svartengrens det självklara stället att börja, och barens Madeleine Rapp den självklara personen att fråga om vilka övriga barer som borde ingå i vår runda. Det blev Kåken, Guldbaren och Little Quarter. But I digress, jag får återkomma till den dimmiga kvällen.
Dazzle med Siouxsie and the Banshees har avverkats och The Glimmers version av Roxy Musics Same Old Scene har börjat spela hör jag nu, randomlistan är bra idag.
Specialdrink av något slag. En variation på Manhattan Perfect har jag för mig. Dvs både torr och söt vermouth. Notera den klara isen!
Helgen efter Gödsvinets testrunda var jag i London (och gick på Dukes). Helgen efter var jag iväg med jobbet. Sen kom påskhelgen. Jag tog med mig några arbetskompisar på spontan after work. Vi gick till Svartengrens. Dagen efter var jag på Svartengrens. Helgen efter, förra helgen, åt jag en snabb middag där, drack en Backyard Dawg (och recept på den ingår i nästa inlägg, den episkt dimmiga kvällen) och en specialdrink av något slag, innan vi såg på en film. I fredags var jag där igen. Första drinken var en Lacrimosa, för den hade Madeleine och “Jossan” (Lonlo, det andra bargeniet) fått första gången de var i New York. Jag bad om en lista på ställen man borde gå till i New York och fick tio-elva namn. Efter en del googlande så kan jag konstatera att Svartengrens är en New York-bar i Stockholm. Men vad gör det? Det är sällan man hittar sådan dedicerad passion någonstans. En imponerande vilja att göra något bra. Sista drinken den kvällen var en variation på Dry Martini på Navy Strength Plymouth Gin, Lillet och Orange Bitters – faaantastic! You get the idea. Svartengrens, Sveriges bästa bar.
tio-elva ställen man kan gå till i New York
Lacrimosa
2 delar Rye Whisky
3/4 delar Amaro Luxardo Bitter
3/4 delar Amaro CioCiaro
Apelsinzest
Rör, sila ner i kylt old fashioned glas med en stor isbit, garnera.
Take a tall thin water tumbler and fill it with finely cracked ice. Lace this broken debris with 4 good purple dashes of Angostura, add the juice and crushed peel of 1 green lime, and fill glass almost full with Holland gin. . . . No sugar, no fancying. It’s strong, it’s bitter – but so is English ale strong and bitter, in many cases. We don’t add sugar to ale, and we don’t need sugar in a Death in the Gulf Stream – or at least not more than 1 tsp. It’s tartness and its bitterness are its chief charm. It is reviving and refreshing; cools the blood and inspires renewed interest in food, companions and life.
Hemingway på Cuba
Det var lite för länge sedan Gödsvinet skrev om ren sprit. För några veckor sedan grävde jag ner mig i TV-serien Brideshead Revisited från 1981 och föll ner i en behaglig form av dekadens under period. Hade alla alltid ett glas cognac i handen förr? Det verkade vara en mycket bra idé. Anthony Blanche undviker Bullingdon Boys och beställer Brandy Alexander, “two for you and two for me”. Klädkontot växte, Chelsea Boots från Crocket & Jones införskaffades, kristallkarafferna fylldes. I samband med denna nya positiva anda så ökade, som alltid under dessa perioder, intresset för två personer: Bergman, och Hemingway. Egentligen hade jag tänkt skriva om Green Isaac’s Special som den gode Thomas Hudson får sig till livs i Islands in the Stream. Främst eftersom avsnittet är så fint när den gode Eddy, som tillreder drinken, beskrivs av en irriterad Hudson som en “back island whore” i sin mercurochrome-kräm som skyddar så fint mot solen. Eddy tröstar med en Green Isaac’s Special och Hudson är glad. Gröne Isak består av gin, kokosnötsvatten, lime, is och Angostura. Tyvärr är den lika fruktansvärt äcklig som den låter. Kanske använde jag fel kokosnötsvatten, kanske fungerar den bara i tropisk värme. Lyckligtvis har Hemingway en hel arsenal högst kompetenta drycker på sitt samvete, där “Hemingway Daiquiri” (En frozen Floridita med färsk grapefruktjuice) bara är en. Hemingwayklassikern ovan stötte jag på för några år sedan och jag återkommer till den då och då. Bols Genèver fungerar bra som Holland Gin, men pröva med fördel Sloe Gin till den här (vilket för all del är något helt annat). Jag tvingade bartendern på 1900 (inte Kåken) att göra drinken exakt enligt det här receptet, på Sloe Gin – med mycket gott resultat!
Hur man än gör så har man en ganska ful, rostig, bitter, stark, isande kall dryck som förnyar intresset för mat, vänner och livet.
Cocktailen har inte den plats den förtjänar i Krogsverige. Visst har den blivit allt viktigare på senare år – i Stockholm har Kåken, Le Bar Rouge, Köttbaren, Marie Laveau m.fl. ett tydligt fokus på bra cocktails – men cocktailen har knappast uppnått den status den har på barer i London eller New York. Och kanske är det orättvist att jämföra någon stad i Sverige med världsmetropoler. Men å andra sidan -why not? Mitt intresse för välblandade drinkar började med ett besök på Hakkasan i London 2001. En kompis till en kompis uppfattade mitt uppriktiga intresse då han pratade om sitt jobb som bartender där, och han och jag gick dit för att pröva lite riktiga drinkar.
Hakkasan.
Hakkasan skapades av Alan Yau kanske något år innan jag först kom dit. Han är mest känd för att ha skapat ‘asian fusion’-kedjan Wagamama, som han sedermera sålde och skapade Hakkasan, Yauatcha, Busaba Eathai med fler restauranger. Den riktiga, dvs första, Hakkasan ligger på Hanway Place, en bakgata – gränd är kanske mer korrekt – bakom Tottenham Court Road, ungefär mittemot Queenmusikalen. Om man går in i den gränden ser man en tegelvägg, en välklädd vakt, en snygg tjej och vanligtvis en limousin av något slag, samt en liten skylt där det står ‘Hakkasan’. Restaurangen sägs vara den första kinesiska restaurangen med en stjärna i Guide Michelin. Om det stämmer vet jag inte, men jag gillar att säga att det är så.
Om man tar sig förbi vakten så kommer man ner i en svart, spatiös källare som lite grand ser ut att vara uthuggen ur granit, samtidigt som det finns något distinkt occidentalt över lokalen. Där dansar det omkring modeller som tar rocken, visar en till baren, öppnar dörren till den gigantiska toaletten (med plats för en), samt förväntar sig dricks på runt 20 pund eller så. Jag lämnar aldrig dricks. Hakkasan hade då 40 st egenkomponerade drinkar, från Champagnecocktails till Long Drinks, och alla kostade 9 pund. Idag kostar de något fler drinkarna 11 pund, vilket till dagens växelkurs måste ses som rena vrakpriset. Drinkarna blandas på den mängd alkohol som är optimal för att det ska smaka bra men det är mellan 5-10 cl sprit och/eller likör i en drink. Det vore naturligtvis fint om vi kunde anamma den andan – smak över centiliterpris – men jag gissar att vi kommer att mäta våra centiliter på guldvåg ett bra tag framöver, tyvärr.
Jag hittade ingen bild på en Green Destiny, men här är en Hakka (vänster) och en jordgubbsdrink som jag glömt vad den heter
På baren radades nio drinkar upp, och bland dem jag kommer ihåg återfanns den Sake och Ginger Ale-baserade Long Dragon, Lychee och Rosbladsbaserade Rose Petal Martini, Nashi Tom Collins (en genialisk Tom Collins med färska Nashipäron) och den gudomliga Hakka – en helt vit drink bestående av vodka, sake, lime, lychee, passion och kokos, i olika former. Hakkasan står för den typ av drinkar som jag fortfarande tycker om, men ändå lämnat bakom mig. Exotiska, fruktiga drinkar med oväntade inslag. Numera beställer/blandar jag nästan alltid spritstarka, bittra shortdrinks och cocktails. Nåväl, den drink som följt med längst och blivit till en klassiker är Green Destiny (GD), och GD får därför inleda mina cocktailartiklar på den här bloggen. En GD har också fördelen att den är mycket lätt att göra. Först dock lite grundkunskaper.
För att göra cocktails (cocktails får stå för alla blandade drinkar här, även om det formellt används för vad som också kallas Martinis, dvs kylda drinkar utan is i höga glas på fot, sk Martini- eller cocktailglas. Lite cirkulärt det där – cocktails är sånt som serveras i cocktailglas! – men ni förstår säkert). Alltså, för att göra cocktails så krävs mängder med is. För varje sats ska shakern fyllas hela vägen upp med is, och serveras drinken med is i glaset ska även glaset fyllas hela vägen upp. Hela vägen upp. Annars blandas drinken ut för mycket, blir varm, tappar sin karaktär – blir kass, helt enkelt. Den ska visserligen blandas ut lite, men helst bara när man skakar/rör, och bara så mycket som den ska blandas ut. En Old Fashioned, exempelvis, ska röras i ca 5 minuter, och man fyller på med färsk is allteftersom den gamla smälter. Dvs, den ska blandas ut rejält! I en del drinkar, t.ex. Green Destiny, ska vissa ingredienser ‘muddlas’. Ta ett trubbigt träredskap, gärna en muddler, och mosa med den, betyder det. Jag är ledsen om jag är övertydlig. Det fina med GD är att drinken görs och skakas i shakern, men att hela innehållet i shakern sedan töms i glaset, dvs med is och allt. Den blir då en grön, skummig historia. Om man blandar hemma ‘tjänar’ man sålunda lite is.
Rose Petal Martini
Green Destiny:
1/8 gurka, strimlad
1/2 kiwi, urgröpt
5 cl Zubrowka vodka (kallas Grasovka i Tyskland; Zubrowka kan beställas på systemet)
20cl färskpressad äppeljuice (Tropicanas fungerar bra) – obs att man kan använda mindre. Kolla hur stort glaset är (man bör använda ett rätt stort glas för den här)
1 msk gomme
Gomme betyder sockerlag på franska, 50-50% vatten-socker gör en bra sockerlag till drinkar.* Använder man Tropicanajuice så behövs dock knappt sockret eftersom juicen är söt i sig. Originalreceptet har 3 msk gomme har jag för mig – vilket är löjligt. Smaka av!
Muddla gurkan, kiwin och ev. sockerlagen i botten på en shaker. Fyll shakern med is. Fyll först vodkan, sedan juicen. Jag föredrar att börja med isen, sen fylla ‘lagom’ med juice. Vill man vara korrekt har man i isen sist (i den här drinken), men det är en smaksak. Skaka. Häll upp hela innehållet i ett stort glas. Servera med sugrör. Garnera med färsk gurka. Voilà – Green Destiny! Den smakar inte alkohol och den är farligt god, så ni kan dricka dussintals!
*En uppmärksam läsare, låt oss kalla honom Philip, har redan uppmärksammat att detta inte är 100% korrekt. “petitess: gomme är inte riktigt samma som vanlig 1:1 sockerlag ‘simple syrup’, utan en del sötare och innehåller gummi som förtjockningsmedel vilket gör den så fin att använda.” Dock vill jag påpeka att meningen hade varit 100% korrekt om det stått “betyder ungefär sockerlag”. Principle of Charity borde givetvis applicerats!
Pretty sloppy thinking. But it is also crippling. What the speaker is really expressing is something like this: the terrible violence of the 20th Century has nothing to do with right-thinking, rational, enlightened people like me. The argument is then joined on the other side by certain believers who point out that Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot, etc., were all enemies of religion, and feel that good Christians like me have no part in such horrors. This conveniently forgets the Crusades, the Inquisition, and much else.
