New Dogtown Pale Ale

Systembolaget ler just nu ovanligt stort mot oss. Ett par varianter ur kalifornska Lagunitas sortiment har letat sig in bland hyllorna, och då är Gödsvinet Malmö snabbt där och provianterar.

Lagunitas har många brygder på sitt samvete, och naturligtvis är de alla inte perfekta. Men är man i en amerikansk livsmedelsaffär och ser några sexpack med de karakteristiska etiketterna blicka ut ur kylen så vet man att kvällen är räddad. Nu har systembolaget varken sexpack eller kylskåp, men de har ju tillfälligt fått in en uppsättning amerikansk vardagsbärs för finsmakarhipsters, och det räcker riktigt långt i min bok.

New Dogtown Pale Ale har en underbart fyllig humledoft. Det luktar karameller, blommor,  och allt annat som är vackert. Smaken stryker över gommen med en söt parfymerad humlesmekning. De amerikanska mikrobryggerierna är fortfarande ljusår framför de svenska, i alla fall när det gäller amerikanska ales. Och konstigt vore det ju annars.

Kroppen lyser med sin frånvaro, det finns ingen tyngd. Bara en lång och härlig eftersmaksvåg av humle.

Det här är inte en öl enbart för finsmakare. Inte heller är det en öl som passar till allt eller uppfyller alla smakkrav. Det är bara en frisk och härlig pale ale för folk som gillar smaken av humle. Den här ölen fyller bara det syftet. Avnjutes i ensamt majestät. Jag tar i från tårna och slänger ur mig fem amerikanska flaggor av fem möjliga. Tack systembolaget!

Älgdreggel, vi möts igen

Under en två veckor lång bilresa genom USAs mindre befolkade delar för några år sedan bestod min diet huvudsakligen av tre saker: Bulleit bourbon, hamburgare och Moose drool brown ale.

Bulleit bourbon är en utmärkt dryck, och den finns på systemet. Hamburgare är inte så unikt. Men Moose drool har jag inte fått smaka sedan 2007, och mina minnen av den är således mest av nostalgisk art. Men nu, på besök på västkusten har jag återigen fått tag på ett par flaskor, och ska snart smaka på drycken som mina glada minnen höjt till skyarna som en dryck för gudar.

[slurk]

Doften är brun, maltig och lite bränd. Jag känner läder, kaffe och bistra män till häst. Smaken är mild, en typisk amerikansk brown ale med sina brända toner och markerad beska. Fyllig, men väldigt frisk. Kolsyrehalten är låg. Hinkabiliteten är hög, och eftersmaken lyser med sin frånvaro, utöver en svag bris av torrt cederträ som dröjer sig kvar.

Jodå, den håller. Om det är på grund av sin smak eller på grund av nostalgin låter jag vara osagt. Fyra tvivelaktigt objektiva poäng av fem möjliga.

 

Zeunerts portello

Zeunerts portello på ett köttbord i Norrland.Norrland är till yttermera visshet inte bara barrskog. Mitt i skogen står en stad. Mitt i staden stod vi, satte oss ner på “Nya Konditoriet” och drack Zeunerts portello.

Den kom inte till mig direkt, istället var det den fryntliga konditorn som missuppfattade min tvekan mellan hallonsoda och Trocadero. Konditorn verkade nöjd över att jag valde Zeunerts. Kanske ville hon visa vad Norrland har att erbjuda. En stor bit tårta fick kompensera för den magert tilltagna pastalunchen tidigare under dagen.

Med milt socialrealistisk utsikt mot en parkering och armbågarna mot ett köttliknande rött marmorbord läppjade jag så på min läsk. Jävla fin läsk faktiskt. Andrea hade överrumplats av min beslutsamhet i kassan och spontanshoppat en tantkaka. Smörkräm med en obestämbar men omisskänlig smak av åldring. Kanske av förklarliga skäl snart lika utrotningshotad som Zeunerts portello.

Flaska: 4 (gillar zätat och känslan av att etiketten antagligen sett likadan ut ett tag)
Smak: 4 (välbalanserad, ganska söt)
Känsla av exklusivitet/gödighet: 4 (en lokal delikatess)
Nils subjektiva drickupplevelse: 4

Malakias

Rökig öl. Det är den näst svåraste öltypen att lyckas med. Svårast är den underkategori där man försökt uppnå rökigheten genom lagring på whiskeyfat. Jag satt här och var sugen på något och kunde inte bestämma mig för bourbon eller öl, och när Malakias från Strömsholms brygghus blickade ner på mig från kylskåpshyllan med ett löfte om att kunna kombinera de två konstarterna var valet lätt. Även om jag vet att det är en svår öltyp. Vad fan, jag är ju också en svår öltyp.

Malakias är lagrad på fat från Islay och lägger således rabarber på de rökigaste av rökiga fat man kan få för pengar. Att dricka oamerikansk whiskey är att vara emot frihet, men tvingas jag så väljer jag whiskey från Islay. Men jag är tveksam till om den bör korsas med öl.

Doften av rökig whiskey är påtaglig. Smaken är sur, rökig och utspädd. Ingen tyngd, bara våt rök. Lite som en unken gammal blöt handduk som torkat halvvägs i en skogsbrand. Som en brasa som slocknade i regnet igår. Det kan inte vara meningen att det ska smaka såhär, jag måste ha fått ett måndagsexemplar. Den här kan jag faktiskt inte ens avsluta, den kommer att få möta sin skapare i vasken.

Castelar Brut Reserve (99128)

Vintageskumpaglas i Marie antoinetteutförande från Baccarat fick jag nyligen i present av min gode vän Johan N. Vad vore då inte lämpligare än att nyinviga dessa i samband med en spontanmiddag där den generöse givaren närvarade?

Alltid pigg på att testa ny skumpa hade jag en flaska kylt bubbel (Castelar Brut Reserve) från Uruguay. Måste säga att det blev en besvikelse, Pommac med alkotouch är nog en rättvis sammanfattning. Glasen gjorde dock en del och lyfte upplevelsen några snäpp.

Undvik!

Med Alexander Keith över Toronto

För omväxlings skulle tänkte jag hålla mig kort. Bara ett fåtal observationser:

Första observationen: 350 meter upp i luften är ganska högt.Väldigt högt.

Andra observationen: Att äta på en restaurang 350 meter upp i luften är sällan prisvärt, och den regeln gäller även i CN Tower i Toronto. Men inte heller är det speciellt dåligt, och lite får det ju vara värt att äta middag med en sådan utsikt. Där finns de vanliga hamburgarna och klubbmackorna, serverade i amerikanska storlekar. På det hela klart godkänt.

Sist, men inte minst: Alexander Keith har aldrig någonsin smakat på en India Pale Ale.

Restaurangen i CN Tower, tre skyskrapor av fem möjliga.

Allmänna reklamationssvinet

För en dryg vecka sedan skickade jag tillbaks en måltid på en restaurang med orden “I’m sorry, but this is inedible”. Jag är inte den som brukar klaga på maten på restauranger, jag är en av de vanliga fegisarna som nickar och mumlar något ohörbart som slutar på “gott”. Visserligen var den här måltiden oätligare än något jag ätit på väldigt länge, men det är ändå inte likt mig. Jag har helt enkelt kommit in i en reklamationsfas.

Från min sida finns inget högre syfte med detta. Jag vill inte vara studentikost lustig eller sätta dit storföretagen. Jag är bara djupt trött på att köpa en massa saker som sedan inte fungerar, och förväntas vara nöjd så. Maten på restaurangen fungerade inte. En portion med friterad kyckling och pommes är inte fungerande om den enda tillagning den utsatts för på den här sidan om kycklingfabriken är uppvärmning i mikrovågsugn. Bacardi Bar & Grill är inte en fungerande Bar & Grill om den saknar grill.

Insikten om min nuvarande fas kom när jag fick en plötslig lust att reklamera tv-spel. Alla andra varor köper man, packar upp, använder, och om varan inte fungerar så som man rimligt kan förvänta sig av den, då går man tillbaka och reklamerar den. Men kulturell konsumtion förväntas man bara svälja.

Jag har velat reklamera flera tv-spel för att de helt enkelt varit riktigt dåliga. Men hur skulle man få igenom det när alla andra helt okritiskt och obegripligt hyllar spel som LA Noire och Red Dead Redemption?

Jag misstänker att man alltid kommer få slängt i ansiktet att man lika lite kan reklamera en usel film som man kan reklamera en tom sillburk. Varan är ju redan konsumerad. Men tänk om man kan visa på att man inte har konsumerat varan, eller i alla fall att man inte njöt av den. Till exempel borde man kunna lämna en biosalong efter halva filmen och få pengarna tillbaka. Jag hade nog kunnat tänka mig att lämna Bob Dylan-konserten för några år sedan i Malmö, den uppfyllde definitivt inte några rimliga förväntningar.

Konsumentköpslagen säger att varan skall “stämma överens med den beskrivning som säljaren har lämnat och ha de egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell […]”. Kan jag tolka detta som att om en film verkar otroligt spännande i sin trailer, men sedan inte alls är spännande, bryter mot detta? Och Bob Dylan, han låter ju otroligt bra i de prov och modeller som finns tillgängliga i form av skivor, medan konserten var som att värma de gamla låtarna i mikron och servera dem med en sked sötsur sås.

Vi får se hur länge min reklamationsfas varar, och om jag hinner reklamera någon kulturprodukt innan den går över. Restaurangen Bacardi Bar & Grill låg i utrikeshallen på Torontos flygplats. Vad ni än gör, ät aldrig där.

Bat out of hell

Tidigare i somras fick jag med mig en liten liten flaska fatlagrad Bat out of hell från Holland. Det är en sammarbetsbrygd mellan amerikanska Flying Dog och holländska De Molen, som jag skrivit om tidigare.

De Molen är kungar på tunga imperial stouts och porters, och detta är en av de senare. Den är dessutom ekfatslagrad, något som i ärlighetens namn inte brukar tillföra något positivt till öl. Namnet lovar dock en hel del, så jag sätter på Bat out of hell, häller upp de få dropparna (flaskan är nog inte större än 2dl), skrålar högljutt med i den fantastiska och precis lagom långa låten och smakar.

Den segt rinnande brunsvarta drycken har alla de kännetecken man lärt sig lita på från amerikanska bryggerier. Det är hårt och torrt. Alla smakerna är maxade, och i början påminner det om en Yeti. Brinnande kaffeodlingar, krutrök och vattenkvalitén i mexikanska gulfen är bilder som målas upp för mitt inre. Men efter bara några sekunder skiner holländarnas elegans igenom. Det smakar aningen vinöst, med en söt och fyllig avrundning. Jag anar en vagt passerande portvinsfylla. Allra sist känner man en hint av fatlagringen, men bara som om en ektunna rullat förbi sakta i vinden. En minut efter senaste klunken dröjer en diskret smak av torrt trä kvar sig i munnen. Det smakar skrinda.

Den här ölen var helt fantastisk. Fem köttfärslimpor av fem möjliga är det enda rimliga betyget. Köp den här om ni hittar den! Och dela den inte med någon!