Bavaria Holland 0.0% Wit

Från nederländska familjebryggeriet Swinkels kommer denna wit från deras rakt igenom logiskt namngivna ölmärke Bavaria. Att dricka den är att återuppleva minnen av Hoegaarden, denna infernaliska wit som ofta var det enda drickbara på såna ställen man hamnar på mitt i natten, ja om man inte vill ha sockersöt mörk lager eller stor stark alltså. Ja, det hade varit en Hoegaarden, men med alkoholsmaken är utbytt mot någon slags spetsig kemisk eftersmak, som beska sega råttor, det påminner mig om när jag städade tidigare idag, jag tror på en metod som bygger mer på korrekt applicerade starka kemikalier snarare än gnuggande. Det är inte en association som är bra i ölsammanhang, sådär generellt sett. Det känns som söt belgisk öl ofta lutar sig hårt på sin alkoholsmak för balansens skull, och det är min fromma, ack så fromma förhoppning att någon gång hitta en belgisk-ish öl där man, likt Mikkeller eller Sigtuna eller Värmdö, löst problemet med eftersmaken. Det här är inte den ölen. Det här är tyvärr ett magplask. Men när man letar efter något svårfångat, som den bästa alkoholfria ölen, eller den bästa ölen i Italien, så får man vända på varje sten. Ibland blir man överraskad. Det är värt det, i varje fall om man är skapt som Avd Bromma är. Och den här kemiska ölen är ändå något slags belgiskt/holländskt i varje fall. Den tar slut i glaset, och den är bättre än Hoegaardens 0.0. Som alla 0.0 är det inte en bryggd öl – egentligen ingen öl alls – helt utan jäst. Liksom Punk AF kör den med mjölksyra för att justera upp. Kanske är det en del av vägen framåt.

Två steg framåt av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Tsarina Esra

En stabbig Tsarina

Den här flaskan köpte jag i Amsterdam en gång för länge sedan. Bryggarna på De Molen är kända för sina nattsvarta högoktaniga brygder med en alkoholhalt på 10% och uppåt.

Tsarina Esra är inget undantag, och med sitt namn utstrålar portern en viss pondus. Bör konsumeras inom 25 år, står det nonchalant på framsidan.

Doften av lägereld sprider sig när jag öppnat flaskan. Det är tjära, gamla bänkar i skogen, bildäck och jord. Ganska rökigt, men med bra balans. Vätskan är tunn snarare än krämig, men ändå med de hästkrafter som en imperial porter brukar uppvisa. Smaken är alkoholstark utan att vara spritig. Asfalt. Skogsbrand. Kaffe direkt ur kopparkittel. Man får hår på tungan av den här ölen.

Jag kan rekommendera Tsarina Esra om man är sugen på en riktigt rejäl omgång av tuff sibirisk verklighet. Är man bara sugen på öl kanske man ska dricka något annat. Fyra lägereldar av fem möjliga.

Verkar faktiskt gå att få tag i via monopolet, om man bor i Kongeliga Hufvudstaden altså.

 

Dominus Tripel

Det var kanske ingen tillfällighet att det här inte var den första ölen i belgisk stil man testade – det är förvisso vare sig rättvisande eller helt pålitligt, men ja, flaskan ingav inte precis förtroende. Detta visade sig stämma blott alltför väl – Dominus Tripel är en påträngade söt, yxigt fruktig öl av belgisk klostertyp. Liksom flera av sina olycksbröder är den också bryggd i Nederländerna. Men visst, det är kanske ingen påfallande usel öl.

Två gäspningar av fem möjliga. Finns tack och lov inte på systembolaget.

Grisar flyger igen

När jag skriver detta är allt soligt och varmt. Jag dricker en kopp blaskigt kaffe som troligen bryggdes i en dansk avkrok någon gång under den gångna veckan. Jag blickar ut över en fantastisk utsikt och ett ännu bättre väder.

Att ta morgonflyget är en fantastisk känsla. Visserligen är det en fasansfull plåga att gå upp innan det ens blivit morgon, äta en unken frukost på Kastrup för en ohemul summa pengar och trängas med semestrande skidfamiljer vid bagagesläppet. Särskilt detta flyget, försenat och skulle egentligen avgått igår, har varit något av en pärs att ta sig till. Men när man väl lyft så förbyts känslan till ett vackert lugn.

Oavsett årstid, och vart man än ska är det vackert väder ovan molnen. “Det sägs att ovan molnen, är himlen alltid blå” sjöng en gång en av Sveriges mest överskattade artister, och det är sant.  Han tillade också melankoliskt “men det kan vara svårt att tro när man inte ser den”, men nu ser jag ju den. Ombord kan man inte göra så mycket, utan man tvingas hålla sig lugn, läsa och filosofera. Så länge det är en kort resa är det alldeles lagom tid för att hinna slappna av, utan att hinna få långtråkigt. På väg bort har man alltid något roligt att se fram emot. När man kommer fram är man någon annanstans och någon annanstans är nästan alltid kul.

Någon annanstans är i det här fallet Amsterdam. Tack vare uselt väder och allt det innebär för flygförmågan förkortades min helg i Nederländerna till oigenkännlighet, men det kommer att bli roligt ändå. Jag är dessutom lyckligt ovetandes om det kaos som väntar mig när jag kommer fram, i form av ett land som helt kapitulerat inför de tre centimeter snö som lagt sig.

Efter helgen följer några dagars arbete i låglandet, och det kommer också bli bra. Sedan flyger jag hem, med ett nytt morgonflyg och nytt risigt kaffe.

Bat out of hell

Tidigare i somras fick jag med mig en liten liten flaska fatlagrad Bat out of hell från Holland. Det är en sammarbetsbrygd mellan amerikanska Flying Dog och holländska De Molen, som jag skrivit om tidigare.

De Molen är kungar på tunga imperial stouts och porters, och detta är en av de senare. Den är dessutom ekfatslagrad, något som i ärlighetens namn inte brukar tillföra något positivt till öl. Namnet lovar dock en hel del, så jag sätter på Bat out of hell, häller upp de få dropparna (flaskan är nog inte större än 2dl), skrålar högljutt med i den fantastiska och precis lagom långa låten och smakar.

Den segt rinnande brunsvarta drycken har alla de kännetecken man lärt sig lita på från amerikanska bryggerier. Det är hårt och torrt. Alla smakerna är maxade, och i början påminner det om en Yeti. Brinnande kaffeodlingar, krutrök och vattenkvalitén i mexikanska gulfen är bilder som målas upp för mitt inre. Men efter bara några sekunder skiner holländarnas elegans igenom. Det smakar aningen vinöst, med en söt och fyllig avrundning. Jag anar en vagt passerande portvinsfylla. Allra sist känner man en hint av fatlagringen, men bara som om en ektunna rullat förbi sakta i vinden. En minut efter senaste klunken dröjer en diskret smak av torrt trä kvar sig i munnen. Det smakar skrinda.

Den här ölen var helt fantastisk. Fem köttfärslimpor av fem möjliga är det enda rimliga betyget. Köp den här om ni hittar den! Och dela den inte med någon!

Brouwerij’t Ij

Det är en lång väg från Amsterdam centrum till Brouwerij’t Ij, men som jag tidigare nämnt kan man stanna och pausa på Burgermeester om man håller på att försmäkta under expeditionen.

Det är ett litet bryggeri med en skitig attityd. Inredningen i puben är spartansk. Bryggarna går runt i gummistövlar och svär. Alla kompisarna hänger i baren.

Fyra öl finns på kran, och vill man prova alla kan man köpa en liten provbricka. Ölen är bra och det mesta går i Belgisk stil. Det finns en viss ruffhet i det här bryggeriet som är riktigt uppfriskande. Inget puttinuttande, bara bra öl.

Brouwerij’t Ij är värt en utflykt om du är intresserad av öl. Är du inte det kan det vara värt det ändå, för det är ett rätt trevligt ställe, om än inte i lika vacker omgivning som Amsterdams centrum. Glöm inte att pausa på Burgermeester! Har jag redan sagt det?

Bitterballen

De få tider på dygnet holländarna inte äter pommes dränkta i majonnäs äter de bitterballar. Jag kan tänka mig att många turister aldrig provar denna delikatess då “bitter” inte alltid är vad man är sugen på. Men ballarna smakar inte alls bittert. De är friterade, med ett mjukt men inte flytande innandöme. Innehållet är till största delen animaliskt, men jag antar att det inte är de delarna av djuret man skulle kalla kött. De serveras vanligtvis med senap.

Fega inte för det här tilltugget, det är en perfekt kompanjon till din öl. Jag tror till och med att de finns i vegetarisk variant för de som föredrar det.

Balthazars keuken

Namnet låter farligt nära en knepig trollkarls genitalier. Skylten utåt gatan verkar föreställa en tjernobylmuterad hummer. Och det finns inte ens en meny. Ändå är detta en utmärkt restauang.

På inrådan av bloggen Dutchgrub sökte jag under mitt Amsterdambesök upp restaurangen Balthazars Keuken. Den ligger i hippa stadsdelen Jordaan. Det är trångt, stökigt och mysigt, precis som det ska vara på en hipp finkrog.

Samma trerättersmeny serverades till alla i lokalen. Det enda som skiljde sig var huvudrätten där man kunde välja kött eller fisk. Förrätten var ett två våningar högt kakfat med ett urval av delikatesser. Sniglarna, som annars ofta bara smakar av vitlöken de är tillagade i, var utsökta i sin mer köttiga och jordnära smak. Sardinerna direkt ut konserv var också mycket bra. Russin förespråkar jag sällan i mat, men i hummusen vi åt var de ett välkommet sött tillskott.

Både fisken och grisen som serverades därefter var utmärkt tillagade. Visserligen var det inte så speciellt, men väldigt gott.

Efter en sådan matbomb behöver man en söt och/eller frisk efterrätt, men det fick vi tyvärr inte. Klicken mascarpone med nötter i var lite för mycket. Där var ett tillbehör som smakade väldigt gott också, men det har jag ärligt talat glömt då jag väntat lite för länge med att skriva ner detta.

Sammantaget, fyra pommes av fem möjliga.

Balthazars Keukens hemsida.

Brouwerij de Molen

Om du råkar befinna dig i Bodegraven i mellersta Nederländerna så har du antingen kommit fel eller blivit ölnörd. Vilket det än är kan jag bara gratulera, för i Bodegraven ligger nämligen ett av världens mest hajpade bryggerier just nu: de Molen.

Molen betyder något i stil med väderkvarn, och i just en sådan ligger bryggeriet. Det är visserligen inget speciellt, vi stötte på fler bryggerier under vår resa som var inhysta i gamla väderkvarnar, men de Molen var kanske de första som tänkte på att ta det som namn. Själva bryggeriet rymdes i ett litet rum bakom baren, bara marginellt större än mitt gamla korridorrum. För en liten avgift fick vi en guidning av en entusiastisk yngling med väldigt krulligt hår. Det blev ingen fysiskt krävande rundvandring på 28 kvadratmeter bryggeri, men det var ändå en väldigt bra tur med smakprov och frågestunder. Och för de av oss som inte själva kan ölbryggandets ädla konst på våra fem fingrar så gavs här också en allmän genomgång i hur öl tillverkas som var ytterst pedagogisk.

Vi stannade för att dricka mer öl efter visningen, och för att äta en bit. Puben var trevlig, och när eftermiddagen övergick i dimmig kväll var det ganska mycket folk där. Ölsortimentet var naturligtvis utmärkt, och ingen bör behöva gå törstig därifrån. Matmenyn var även den ganska lång, men överraskande spretig. Ska man vara riktigt ärlig var inte maten riktigt värt pengarna. Det var inget fel på den, men inte heller något speciellt. Så här i efterhand skulle jag nog koncentrerat mig på ölen, kanske med några delikata bitterballar som tilltugg.

Med utmärkta tågförbindelser är det lätt att ta sig till de Molen. Det kan vara svårt att komma därifrån, men det är inte tågens fel.

De Molens hemsida.

Frukost på Greenwoods

Eggs benedict

Är man i centrala Amsterdam och sugen på frukost kan man lika gärna gå till Greenwoods. Eggs benedict, alltså bröd, skinka och pocherade ägg dränkta i hollandaisesås är ett syndigt bra sätt att börja dagen på. Eller avsluta för den delen, Greenwoods slutar inte servera frukost bara för att morgonen är över. Äggen var härligt krämiga och såsen var frisk och fin. De korslagda gräslökarna fyllde ingen gastronomisk funktion, men var dekorativa och väldigt korslagda.

Övriga rätter är olika varianter på frukostar, främst engelska sådana. Några mackor ryms också på menyn, och en hamburgare. Stället är litet och närodlat och ekologiskt och allt det där, och har till och med en liten trevlig uteservering.

Fyra korslagda prydnadsgrönsaker av fem möjliga.