Almond 22 är tillbaka, med en IPA. Namnet kommer av att den innehåller rosa chili. Det är dock inte tal om några tydliga chili-toner – Gödsvinet syds utsände märkte faktiskt knappt av den alls, medan andra i sällskapet, kanske under suggestionens makt, tyckte sig känna ett litet chili-kittlande på tungan. Men inget ont on Pink  – det är en schysst, lätt IPA av amerikanskt snitt. Den doftar härligt beskt och humligt, där den ligger mörkgul och dimmig i glaset, lätt skummande. Humlebeskan är den första och sista smaken man känner, och den är sträv och fin, lagom fruktig utan att sväva ut i tropiska excesser, och lägger sig med behag på tungroten. Annars har ölen en trevlig ale-ig lättrostad maltighet, och en lagom nivå av kolsyrning. Den är hyfsat stark med sina 6.2%, men bland humlen är det inte något man tänker så mycket på.

Tre och en halv humlestör av fem möjliga.

Enligt etiketten ska det vara en “triplo malto” på 9%, men redan vid uppkorkning fattades misstankar: en citronig arom spred sig fort. Vid dekanteringen av denna hyfsat rikligt skummande öl späddes dessa misstankar ytterligare på – ska en trippelmaltad öl vara såhär ljusgult dimmig? En närmare olfaktorisk utforskning avslöjade svaga aromer av tropiska frukter, och ytterligare citrondoft, och vid första smutten var ölen avslöjad: det här, det är en wit! Fruktiga toner, lätt jästighet, toner av ananas och citron, och en liten vag humlebeska: det är inget tvivel om saken. En vag eftersmak dröjer sig kvar, lätt besk, och dunstar bort i en efterhängsen citronighet.

Så vad blev det av vår tripel-malt? Tja, en halvtråkig wit – den hade sannolikt kunna blandas ihop med en Hoegarden i ett blindtest. Två citrontvålar av fem. På plussidan får väl nämnas att den bär upp sina 9% alkohol väl, och inte blir övermåttan spritig.

Italienska bryggeriet Badolin från lilla Piozzo ger oss en belgisk strong ale: Elixir. Med sina 10% är den en aning tung i baken, men tar sig ändå över dansgolvet med den äran. Smaken domineras av en stor, fyllig maltighet, som kommer väl överens med den lätta kolsyrningen, men kanske kunde motas med lite mer humle, för det ser vi inte mycket av. Eftersmaken domineras av några vagt sträva, råa jästiga highlights. Som synes på bilden är drycken dimmig och mörkgul, med en lätt skumkrona. Nåja, det hade kanske synts något bättre om fotografen inte fått till en bild som var mer intressant än tydlig. Vi kan väl säga att det återspeglar den alkoholdimma man snabbt finner sig i efter ett par glas elixir – månne bättras effekten på av att man inte utan viss njutning sitter och känner på alkoholen med tungan.

Tre dimmor av fem möjliga. Vi ser fram emot att pröva fler av Badolins skapelser, som kanske inte fokuserar så utpräglat på alkoholhalten.

Den här gången har Almond 22 slagit till med en öl i bästa belgiska stil, men – sin vana trogen – så gör de en balanserad, avmätt variant, istället för att ta ut svängarna med exotiska ingredienser eller knepiga bryggsätt. Grand Cru är släkt med belgisk strong ale, men är inte så sträv eller rå, eller söt och stark, som de ofta är. Det vildaste med den är doften: en tropisk fläkt av ananas kan anas om man sniffar djupt i glaset, ner mot den dimmiga, brandgula drycken. Smaken är däremot elegant och välkomponerad, med en trevlig bred maltighet, många toner av jäsning (som sig bör, om det är belgiskt i stilen), en viss humlearom, men föga sötma – och de 7.5 procenten alkohol håller sig i bakgrunden. Belgisk öl är nästan alltid intressant, men den kantrar ofta till följd av alltför vilda eskapader (frukt, alkoholstyrka, spontanjäsning, etc). Kanske kan de lära något av ett litet italienskt bryggeri?

Tre och en halv brandgul ananas av fem. En utmärkt introduktion till belgisk öl, för de som kanske skulle trilla ur stolen om de gick direkt på något tolvprocentigt spontanjäst.

 

Pescaras Almond 22 slår till igen, den här gången med en trevligt krispig stout. Jämförelserna med Guinness låter inte vänta på sig, men Nigra (italienska för neger, nej förlåt, svart) är sin egen öl, på små men definitiva vis. Färgen är djupsvart (men kallas säkerligen rubinröd av bryggeriet), skumkronan beige och spenslig, och doften avmätt maltig. Den är len på tungan, men har ändå ett bett av alkohol, trots sina modesta 4.5%. Malten är hårt rostad, och ger ölen trevliga toner av kakao och kaffe. Den är helt klart torrare än sin irländske släkting, och saknar den där vaga tonen av laktoner och crème fraîche som utmärker Guinness.

Sammantaget är Nigra en mycket trevlig bekantskap: en habil stout som inte ger sig ut på några större äventyr. Tre och en halv skokrämstub av fem möjliga. Avnjutes lämpligen i mörk, på gränsen till skum, lokal.

Denna dubbelmaltade skapelse från Birrificio Brùton (som även gör Momus) stoltserar även med en dubblerad alkoholhalt: 10% – därav namnet, kanske? Medan Momus led något av att inte vara så fyllig i smaken, faller 10 fullständigt igenom på denna punkt. En vag maltighet och obefintlig kolsyrning gör inget för att täcka upp den höga styrkan i denna dryck, och alkoholsmaken blir påträngande. Man finner sig tittande ner på de ensamma kolsyrebubblorna i den dimmiga drycken, ja jag skulle närapå säga grumliga drycken, i en huvudräkning över hur många vanliga öl en sjuttifemma 10 motsvarar. Två? Tre? Detta till trots sniffar man lite på glasets innehåll, och det luktar inte ens som en halv.

Nej, ta något bättre. Har de 10, har de nog flera andra spännande öl på lager.

Två smaklökar av fem möjliga.

Gödsvinet syd återvänder till Cittavecchia-bryggeriet (vi har ju tidigare smakat på deras Karnera) som återigen skeppat ut en trevlig öl från Trieste: Chiara. Tro inte på de som vill kalla det en pilsner. Jag vet för den delen inte riktigt hur jag ska klassificera den, men tankarna går snarare till en belgisk wit, om än mycket friskare, mindre jästig och utan den där lätta unkenheten som oftast följer en veteöl. Chiara skummar glatt och rikligt i glaset, och en av provarna fick snabbt fånga en del som var på väg att rymma från de kanske för ändamålet inte helt välägnade highball-glas som hittills fått husera alla öl här vid avd. syd. Doften är frisk och lätt, och skvallrar om den härliga, fruktiga humlebeska som sprider sig i gommen vid första klunken. Toner av wit kommer och går medan man skådar glada kolsyrebubblor dansa genom det gyllengula, dimmiga ölet.

Allt som allt, ett mycket trevligt öl, lättdrucket men med karaktär. Här har vi något som passar för varma dagar, istället för de karaktärslösa blasköl som brukar föreslås.

Fyra glada solar av fem!

I dessa IPAns gyllene dagar, är det inte mycket uppmärksamhet som fästs vid dess farfar, pale ale, eller bitter som den ofta kallas i Storbritannien. IPAn imponerar med kraftiga, fylliga humletoner, och sprudlande beska, och en oförtjänt glömska faller runt mer balanserad och väl avrundad pale ale. Så låt oss slå ett slag för dem, och dricka en Fredric, från bryggeri Almond 22′ i Abruzzo, Italien. Denna bärnstensfärgade (bilden t.v. är dessvärre något mörk, och inte helt rättvisande) och friskt skummande bekantskap har en rikt fruktig smak, med en lätt, besk eftersmak, och slinker gärna ner efter maten. Det är ingen tung humlebomb, och kan nog passa som en inkörsport, att bjuda nyfikna på, när de knappt tidigare tagit steget bort från lager. Den fick i varje fall spela den rollen, innan kvällen gick vidare till IPA och imperial stout. Trots detta – ja, för det låter ju lite tunt, lite mesigt, eller hur – så är det inte någon dum öl. Den kommer definitivt beställas igen.

Tre friskt skummande glas av fem.

Tidigare har ju avhandlats ett öl som jag i misshugg kallat “Flavort”, men som vid närmare inspektion faktiskt även det heter Fravort. Nu är det dags för ett till: optimismen har, som vanligt, fått övertaget över erfarenheten, och min hand plockade utan närmare fundering ner den oprövade Flavort jag såg i butikshyllan. Den här gången är det inte en tunn lager, den här gången blir det dubbel-IPA, hojtade någon del av hjärtat som ständigt fyller på med nya förhoppningar. Som så ofta kom ju dessa på skam, och intrycket man får av ölet där i glaset på bilden är väl ganska rättvisande: enkel, rättfram, simpel lager. Ingen beska som sticker ut, en sparsmakad maltighet, och en hyfsad kolsyrning.

Därmed inte sagt att det är någon särskilt dålig lager. Men lite bättre än sort guld är trots allt ingen medalj.

Två läskeblask-aktiga törstsläckare av fem.

Ibland är öletiketter träffande, ibland intetsägande, men frågan är om det vanligaste inte är att de är direkt missvisande. Ta till exempel Momus från det italienska bryggeriet Birrificio Brùton, vars flaska pryds av en stor, vild, muskulös tjur i siluett. Man hade ju kunnat få för sig att det skulle vara en massiv, tung, kraftig öl, med övermåttan styrka och smak. De vaga vibbarna av muskeldyrkande manlighetskult hade kunnat tolkas vidare, men låt oss inte dröja vid detta, utan istället gå vidare till vad som kanske är mer relevant: flaskans innehåll. Här faller alla intryck av styrka och kraft omedelbart: ölen är förvisso alkoholstark (7.5%), men färgen känns lite urvattnat halvmörk, kolsyran är lite sådär halvjunket fisig, och smaken utmärker sig mest med sin frånvaro av karaktär och djup. Det är en lätt maltig ton som övergår i en lite sötaktig, vagt besk eftersmak, allt medan någon enslig kolsyrebubbla lurar på tungroten. Inte dåligt, precis.. bara lite menlöst. Enligt uppgift ska det röra sig om en mörk ale av belgisk typ, men dessa brukar, sin lenhet till trots, bita ifrån med en udd av alkohol, en härlig maltighet, och kanske en humleudd. Inga dubbel-IPA-fasoner på något vis – men betydligt kraftigare än tunnisen Momus.

Två ensamma kolsyrebubblor av fem.