Mariestads Alkoholfri Påskbrygd (11940)

Mariestads. Det är inte ett namn som uppfordrar, eller ens uppmuntrar, men det är ändå inte så tokigt i de sammanhang där det är ett alternativ. Hur är då deras alkoholfria påskbrygd? Tja, det är i vart fall ingen humleraket som Nils Oscars d:o, men istället verkar det som att de valt att luta sig på syran. Jag vet inte om det är ett vist val, men jag är likaledes lite osäker på vem den här drycken är till för, och likaledes vem som köper den och varför, utöver då samhällsinformatörer som Gödsvinet, som tagit sig an något slags projekt att dricka all alkoholfri öl som det går att få tag på utan alltför stor ansträngning. Men jag misstänker att den köps av de som annars skulle köpt Mariestads, men som behöver något lite alkoholsvagare, och som ska hålla en liten påsksupé. Kanske kan den passa till mat, jag är osäker, syran viker efter hand och i den hittar man diverse smaker från bordet, bröd och sillinläggning ligger inte långt bort. Enligt förfädernas visdom ska man ju till sådant dricka ljus lager, evt något mer humlad än den var i urminnes tid, men därom kan man ju tvista. Att svara Mariestads alkoholfria påskbrygd på den frågan känns dock något långsökt. Men det är något slags öl och det är en variation till den förra, och det är väl inte så dåligt, även om det nog inte borde vara såhär syrligt.

Två och ett halvt rönnbär av fem möjliga. 11940 på systembolaget, 13:90 kr.

Nils Oscar alkoholfri Påsköl (11998)

Den kom plötsligt, insikten om att det fanns alkoholfria påsköl och att tiden för att recensera dem var knapp. Att bege sig ut i trafiken en skärtorsdagseftermiddag för att besöka ett systembolag när i princip alla gator är uppgrävda och ens medtrafikanter behandlar det på för orten sedvanligt sätt, med ett lite mer kärnfullt och livligt sätt att köra, kändes också som något minnande om påskens ursprungliga syfte, som jag bestämt har för mig inte var något om lättsinne eller njutning. Att stega in på systembolaget var en märklig känsla i dessa tider, det var tyst sånär som ett ständigt klirrande av flaskor, likt änglasång och trumpeter, och det var uppenbart att vi som var här inte tänkte genomlida långfredagen utan något att döva sig lite med. Helt ensam var man väl inte med att plocka på sig alkoholfritt, men en korg utan annat fick en uppmuntrande kommentar från personalen, som sig bör på vår ädlaste institution för att motverka alkoholens skadeverkningar genom att endast sälja den sex av veckans sju dagar, och inte mitt i natten. Som ett välsmort maskineri och under hovsam stillsamhet utdelades således denna dags dryck till en hord av behövande, och snart var man på väg ut med kassar stinna med prövad och oprövad alkoholfri öl.

Men det var ju påskölen vi kom hit för, och först bland dessa blir Nils Oscars variant, detta bryggeri kanske mest känt för sin gedigna ogedigenhet, med höga toppar motsvarade av minst lika djupa dalar. Hur är då deras påsköl, anno 2020? Ja. Enligt flaskan är det ju en brown ale, vilket ju inte precis är en öltyp som fyller en med förhoppningar, och det är alltså med viss överraskning vi finner en relativt njutbar öl. Humlighet av den här plåtighetskalibern hade nog kunnat få de flesta exempel i genren att kantra och visst övermannar den fullständigt den sirapsaktiga maltigheten man först förnimmer, skeppet lutar fort och rätt snart sitter man med någon slags DIPA-känsla och undrar om tungan är felkalibrerad, och det är tur att man dagen innan tagit sig en NAPA för att säkerställa att smaklökarna är på rätt kaluv. Humlighet är ju i allmänhet behagfullt men här tar man kanske det goda ett par tre steg för långt, och det blir just inte mycket annat med ölen. Likväl är det inte dåligt, men huruvida det just är en påsköl vet jag inte.

Tre och ett tredjedels obalanserat ägg av fem möjliga. Nr 11998 på systemet, 15:90 kr.

Falcon Alkoholfri

Handen upp, alla de som förväntar sig stordåd av Falcon alkoholfri. Ok, då var det avklarat. Inte jag heller. Men utöver någon slags konstig bismak är det helt klart öligt och inte påfallande tunt. Hade det inte varit för den där bismaken hade jag velat kalla det en habil lager, men nu är det inte det. Samtidigt är jag inte på väg till vasken för att missbruka vår moder jords resurser, nej, jag fyllde just på i glaset, det var nästan så jag började undra om den hade kunnat passa till mat. Men man kan ju inte ha mat stående hela tiden heller, bara för att man blir sugen på en öl. De flesta bismaker blir ju också mer påträngande med tiden men den här liksom slätar ut sig och det blir mest någon slags folkölskänsla av gammalt snitt, enkel lager, kanske lite söt eller lite brödig och sådär gammaldags humlig. Och det är väl allt sammantaget inte så illa pinkat om vi pratar alkoholfri öl, gudarna ska veta att vi på Gödsvinet utsatt oss för ett flertal saker i den vägen som vi helst inte tänker på. Ändå vill jag inte kalla det en juste öl, för det finns avgjort bättre alkofri lager. Men att inte vara sämst är ju alltid nåt?

2 öliga upplevelser av 5 möjliga. Finns där alkoholfri öl finns, men förhoppningsvis finns det även nåt bättre.

Weihenstephaner Vitus (89824)

Jag fann mig tidigt denna morgon sittandes med tankar om München. I tankarna utforskade jag den vidsträckta Englischer Garten, från doftande leråkrar till det kinesiska tornet och tillbaka ner till de täta buskage som skänkt skydd och glädje åt homosexuella män i århundranden. Jag tänkte på slottet Nymphenburg och mina gamla kvarter nära Schellingstraße, nya och gamla Pinakothek och sex industriella bryggerier innanför innerstadsgränsen.

Det var stora och vackra tankar men de hade på det stora hela väldigt lite att göra med det arbete jag sagt mig jag stanna hemma för att utföra. Likväl gick de inte att ignorera så jag fann mig strax på strövtåg mot systembolaget vid Gullmarsplan.

Om du någonsin har varit på systembolaget vid Gullmarsplan så vet du att det har endast ett par saker gemensamt med München och de står på hyllan för veteöl längst ner i den bortersta hörnan. Detta visade sig dock vara en dag bland dagar i Johanneshov, då en mer sällsynt form av Weihenstephaner där framträtt på en svart hylla för tillfälliga varor.

Weihenstephaner Vitus är en weizenbock och jag förstod omedelbart att det var den som jag letat efter, det var den som kallat. Weizenbock är en bayersk uppfinning som inte så mycket är en uppfinning som en kombination av två av de mest bayerska saker som finns, bock och veteöl.

Bocken kommer om våren och förenas av veteölen med höstens Märzen. Om det alls är möjligt att vara ortodox med en hybrid som denna så skulle jag säga att det är mer av en bocköl gjord av vete än en veteöl gjord av vad för slags svart magi man nu gör bocköl av. Därför dricker jag den nu och känner att det är rätt.

Weihenstephaner Vitus är på många sätt rätt. Den porlar skummande som en veteöl och om du tvekar på att ölen du precis druckit är en bocköl så behöver du bara försöka stava till Weihenstephaner. Den har den bayerska veteölens alla finaste, fylligaste sötma av frukt och bröd och den har i samma utsträckning bockens bittra bett. Det är faktiskt en fantastiskt lyckad kombination och en som är ovanlig nästan var som helst utanför Bayern. Det var detta jag tänkte på hela tiden.

Jag vet vad du tänker. Weihenstephaner kommer inte alls från München. Weihenstephaner kommer från Freising. Jag vet, jag har varit där. Freising är inom räckvidd för Münchens S-bahn och även om dess läge utanför stadsgränsen gör att den inte får serveras vid oktoberfestivalen så vill jag kalla den för en München-öl. Bland mina bevismaterial finns det faktum att den stora internationella flygplats som ligger i Freising heter Münchens och inte Freisings flygplats.    

Weihenstephaner Vitus är en fin öl från en plats jag vill tro är München eller tillräckligt nära.

Friskt som Isarvatten!

28:90 kronor på systembolaget, nummer 89824 i katalogen

4 Sendlinger Tor av 5 möjliga  

En bra dag

Det kändes aningen löjligt att gå förbi ölhyllan på City Gross Bromma och återigen titta på den besviket, sucka och rycka på axlarna. Likväl kunde jag inte låta bli, någonstans grodde ett hopp, solen sken ute och kan Sverige växla från sin vintertida snålblåst och gråhet till en antydan om sol och varmare årstider, så kan allehanda andra mirakel hända. Ändå kändes det aningen löjligt, aningen gubbigt och framförallt en smula onödigt. Men skam den som ger sig, för vad såg vi i hyllan om inte en syn så vacker som rena himmelriket: rader och rader av Sigtuna NAPA, den förlorade sonen var åter, den så länge saknade alkoholfria ölen här igen. Säkerligen har ledningen tagit djupt intryckt av de propåer angående detta som vi på Avd Bromma framfört, och det är vist av dem. För Sigtuna NAPA är en synnerligen utmärkt alkoholfri öl, ja, antagligen den bästa vi smakat. För att fira dess återtåg vill vi därför framhålla den och de andra fina alkoholfria öl som numera finns att få tag på, och hur gör man det bättre än med en topplista?

1. Sigtuna NAPA. Okrönt konung över de alkoholfria ölen är denna IPA underbart och ljuvt humlig, kraftig och med en fin efterbeska. Det är en utmärkt öl som egentligen täcker in hela ens ölbehov, och endast lusten efter variation får mig egentligen att köpa annat. Det, och tillfälliga brister i omdömet hos de som avgör sortimentet på City Gross Bromma. Tyvärr verkar det ofta vara en svår öl att hitta i dagligvaruhandeln, även om den dessbättre finns på systemet.

2. Brooklyn Breweries Special Effects. Precis som i alkoholrikare fall är för mig Brooklyn mest en schysst öl, aldrig riktigt lysande, och deras alkoholfria är inget undantag. Det är en lite rundare och mer lättsam öl, men fortfarande ordentligt smakrik och humlig, utan att bli sådär utmärkt som vår vän NAPA. Samtidigt är den lätt att få tag på, finns mest överallt, och passar bra till det mesta, såväl mat som samkväm. Den är ett lätt val, och ett bra val.

3. Mikkeller Weird Weather. Rivig, fräsch, frisk som fan, ja det är nästan wit men det är piggt så in i helvete, drag direkt från första smutten, en fantastisk öl, så märklig och perfekt. Samtidigt är det inte en öl för alla tillfällen, och det är det som drar ner den till tredjeplats. Visst kan den funka till mat, den är utmärkt till samkväm, men jag tror jag hade behövt något annat efter ett par burkar. Ändå är den omistlig och ett helt eget tillägg till de alkoholfria ölen.

4. Ja om det inte vore för Omnipollo Konx, en fullständigt obalanserad citronbomb som ändå är förbaskat trevlig att dricka på något speciellt, lite belgiskt sätt. Ja, jag dricker nog inte fem på raken, men jag är glad att den finns, och när jag ser den köper jag en, eller ett par. Möjligen borde den hamnat något längre ner i listan men det kändes omöjligt att följa upp tredjeplatsen med något annat.

5. Annars är det ju trevligt att förlora sig i de obalanserade och humliga dimmorna med en lika obalanserat döpt Û.nn IPA, som grumlar sinnet på ett sätt man annars förknippar med alkoholstarkare öl. Lite ojämn men inte oäven har den ändå starka sidor som övermannar oss.

6. Mikkellers Drink’in the Sun är inte alls vad man skulle kunna tro, någon slags tunn öl som ska tillfredsställa en öl-klimat-teori, utan tvärtom en ordentlig och rätt .. ja, humlig, sak, som passar bra till maten. Det finns ett otal alkoholfria lager och egentligen är de nästan aldrig bra. Till dessa tillfällen anbefaller vi istället just denna öl från Mikkeller.

7. Urvalet stout är inte lika stort, men det finns bra grejer. Bäst är utan tvekan den något svårstavade litauiska Juodas Nealkoholinis (försök säga det efter ett halvdussin alkoholfria öl!), men får man inte tag på den (och det får man inte) så finns det alltid Big Drop Stout, som ju faktiskt är en stout, och att alls finnas är att vinna, i det här fallet. Stout är ett måste.

8. Även en vettig alkoholfri red ale finns faktiskt, hur absurt det än kan låta – red ale är ju annars inte precis en ölsort som man tycker utmärker sig genom utmärkthet, utan snarare det motsatta. Mikkeller Ambler visar dock var skåpet ska stå och gör det med besked, och är ett trevligt tillskott till den alkoholfria floran.

Få hade väl trott att underskriven skulle sitta och skriva en topplista med alkoholfri öl, och ingen blev mer överraskad än jag över att det faktiskt fanns åtta (eller nio) öl värda att nämna. Flera av de största och viktigaste delarna av ölens kostcirkel är representerade och det är en vacker bild att skåda. Det finns ett liv för öldrickaren även bortom den seriöst alkoholhaltiga ölen, och det är inte så tokigt, faktiskt. Gott så!

Nils Oscar alkoholfri lager

Nils Oscar alkoholfri lager är en trevlig, lite humligare öl med en plötslig sötma nånstans i mitten raskt följd av en desto längre efterbeska. Den doftar tropiskt och fruktigt men i munnen är det en rätt plåtig beska, bastant och grovhuggen, tanken går åt tallbar och gräsklipp, ja, det blir en såndär IPA-kick som jag inte insett att jag saknat. Man går och får munnen sådär väl inhumlad och tycker det känns som en såndär fin grön dag som man så gärna har, sådär framåt eftermiddagen, kanske med lite mer sol än man får såhär års på våra breddgrader, ok, men i brist på sol får man vila i det gröna. Vad är det egentligen som avgör att detta är en lager, frågar jag mig. Släktskapen med det man i dagligt tal för 30 år sen kallade lager är högst begränsad, och även om vi inte vill tvinga ner denna stöttepelare bland öltyper i en sån trång tröja har jag lite svårt att känna att Nils Oscar lager passar in. Den påstår sig vara en modern lager men jag hade sagt pale ale. Nåja. Om etiketter kan man tvista men det är otvetydigt att det här är en högst njutbar öl, jag hade faktiskt sagt att min favoritduo (Special effects och NAPA) just blivit en trio. Häll upp och njut!

Tre komma fyrtiotre gröna ting av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Heineken 0.0

En märklig odör sprider sig när man öppnar flaskan, vagt kemiskt fisig.. men i glaset luktar det.. jo, det luktar väl öl-aktigt. Det luktar fel, men jag kan inte säga exakt hur. Men man kan kalla det öl. Smaken är halvhyfsad och jag får en omedelbar flashback till någon sunkig nattklubb i Prag med ganska begränsat ölutbud men med vodka redbull som kvällens special, två för en. Mina minnen är i övrigt något begränsade. Jag kallade en kvinna oansvarig när hon senare på McDonalds oblygt försökte få oss att smuggla henne över gränsen till Tyskland dagen efter, vi körde bil och hon sa att hon varit på konsert och inte hade någon biljett tillbaka. Fullständigt oansvarigt. Hur kan vuxna människor göra så, satt jag där och tänkte, med en inte föraktlig alkoholkoncentration i blodet och med en halväten industriköttprodukt i handen vars inverkan på den mänskliga fysionomin man nog gör bäst i att inte fundera för mycket över. Ja. Jag ska inte vara lika skenhelig med min Heineken. Det är en konstig lite fruktig eller skum bismak på den men som alkoholfri lager är den fullständigt passabel. Att det står Heineken på flaskan är inget plus i min bok, jag dricker hellre något från en bryggare som inte är fullt så gigantisk, men det är hyfsat drickbart, en enögd kung helt enkelt. Och det är bättre än en del alternativ som man allt som oftast fortfarande är hänvisad till om man vill ha alkoholfri öl. Det får man minnas. Att det är 0.0% alkohol beror för övrigt såklart på att det inte är en bryggd öl, ja egentligen ingen öl alls för ingen jäst har varit involverad, men slutresultatet måste ändå betraktas som drickbart och högst påminnande om en öl. I can’t belieive it isn’t beer! Jo, det kan jag, men det är hyfsat. Det är väl ändå bra att veta, tänker jag mig.

Nästan tre nästan-öl av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Freeze alkoholfritt øl

Med en flaska som den här, känner man sig som en självplågare när man lägger ner den i korgen. Men vad gör man när barbarerna på City Gross Bromma fortsätter vägra ha Sigtuna NAPA i hyllan? Man måste ju fortsätta söka, även på de platser där det inte verkar så lovande. Inte ens den beryktade NAPA såg ju ursprungligen så lockande ut. Det finns ju dock öl som ser mer lovande ut, och öl som ser mindre lovande ut, och jag tror inte jag behöver förklara i vilken kategori en flaska titulerad FREEZE och med en glad norsk flagga som enda prydnad hamnar.

Det är alltså med rätt lågt ställda förväntningar som vi korkar upp denna öl från norska bryggarna Mack. Desto trevligare då att den är en god överraskning: en förvisso något söt men i övrigt trevlig och beskt rivig lager av gott standard-snitt, som sitter utmärkt till en något kaloritung och fet måltid (om inte den bästa så i varje fall en väldigt trevlig sorts måltid, enligt underskriven). Det är en bruksöl och den har sin plats att fylla, lagern är ju numera om inte ölvärldens zenit så i varje fall fortfarande en grundpelare, en schysst öl till maten behövs och i Freeze har vi en typisk sådan. Sen hade jag valt något annat för att bara dricka till samspråk, men med ett visst urval på den fronten även bland alkoholfri öl är det lättare att förlåta Freeze för att inte vara just den ölen.

Tre raka puckar av fem möjliga. Finns att tillgå hos mer eller mindre välsorterade livsmedelshandlare.

Innis & None (1997)

Missförstå mig inte. Innis & None, liksom sin anfader Innis & Gunn, är ingen lysande öl, nej, inte ens en speciellt bra öl. None är i varje fall konsekvent i det att den, liksom Gunn, är ett väldigt löst sammanhållet sammelsurium av smaker som påminner om, men inte riktigt blir, en öl. Likväl, likväl. Den är åtminstone egen, och den är absolut drickbar. Med ett relativt begränsat sortiment alkoholfria öl (City Gross Bromma har slutat sälja Sigtuna NAPA, de drumlarna) kan den alltså lite vagt betraktas som drickbar och som variation. Detta är att sträcka begreppen något men det är icke desto mindre sant. Det är inget storverk men det är betydligt bättre än blott alltför många alkoholfria öl, även om det är en bra bit kvar till högstanivån (nu tar ni och tänker om och tar in NAPA i sortimentet igen!)

Allt sammantaget alltså inte alls så tokigt, i varje fall med väldigt lågt ställda förväntningar.

Tre axelryckningar av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln, annars nr 1997 på bolaget, 14:90 kr.

Burgenfels non alcoholic beer

Det har sina sidor att recensera all alkoholfri öl som kommer i ens väg. En av sidorna är Burgenfels alkoholfri öl. Egentligen borde man ju inte döma ölen efter burken, men jag är inte optimistisk när jag öppnar denna lågbudget-teutoniska aluminiumbehållare från danska Harboe, nej, det ser ut som något som hellre borde ha stannat på hyllan. Men skam den som ger sig, friskt vågat hälften drucket, osv, och så sitter jag där med en kvalmigt söt och meningslös öl. Min bisittare tar en munfull och gör en grimasch, och menar att såhär smakade alkoholfri öl för tjugo år sen. En koll på ingredienslistan ger vad som kanske är en ledtråd: ingredienserna följer den äldsta tyska reinheitsgebot, dvs inkluderar inte jäst. Har det här aldrig fått jäsa? Ja det hade ju kunnat förklara varför det smakar mer som en alkoholfri maltdryck än som öl. Jag tar en till klunk och ryser. Kanske kan det bli bättre till maten? Ett par tuggor mat senare inser jag att så inte är fallet, och det får bli en återgång till kretsloppet i rakaste led för Burgenfels.

En och en tiondels vask av fem möjliga. Finns hos mindre nogräknade livsmedelshandlare.