Omdrick: Brewdog Nanny State (1947)

Om man nu är i farten och dricker alkoholfritt passar väl inget bättre än att man återvänder till en sådan Nestor i sammanhanget som Nanny State? Ja, det var i varje fall vad jag intalade mig efter att ha korkat upp en flaska på eftermiddagen. Bra att passa på när man just druckit en annan Brewdog, också! Då är det ju tur att man som av en händelse har en i kylen. Hur står sig då den gamle? Tja, sådär. Rent visuellt kan man ju förledas att tro att det är en helt annan öl, men smakmässigt är de varandra ganska nära, ändå, Punk AF och Nanny State. Vad det säger oss rent politiskt vet jag inte, men det är förstås frestande att dra förhastade slutsatser. Istället ska jag berätta om vad som skiljer dem, och utöver färgen är det huvudsakligen att den gamle smakar lite mer vattnigt på något svårbeskrivbart sätt. Båda håller ju 0.5% alkohol, men vad jag kan läsa bland ingredienserna innehåller den yngre även mjölk och mjölksyra. Är det detta som står för eftersmaken? Gudarna vet, men något har brygghundarna otvetydigt lärt sig sen den introducerade Nanny State. Därmed inte sagt att det överbeskyddande samhället är en dålig öl, på intet vis, men någonstans i eftersmaken är den slagen, det är inte samma riv och drag på tungan efter en klunk, även om den till en början är väl så pigg. Likväl får jag ändå hålla den för en av de bättre alkoholfria än idag, om än inte bland de absolut bästa.

Tre och trekvarts politiska analyser av fem möjliga. Nr 1947 på bolaget, 11 kr.

Brewdog Punk AF alcohol free IPA (11945)

Brygghundarna har helt klart sina bra och dåliga dagar, men med Punk AF slår de bollen ut från planen. Det smakar i korthet ungefär som en alkoholfri Punk IPA, kompromisslöst plåtigt men ändå fruktigt humligt, ett överdåd som håller jämna steg med fransk senap på vedrökt karré och västerbottenost, ja, det är helt enkelt Brewdog i högform med en mycket fin öl. Sen dricker jag den nog inte hela kvällen, och den passar knappast till något finstämt i matväg, men det behövs sådan öl för varma dagar, för grillat, och för film som gör sig bättre med öl. Fint så!

Fyra zombier och ett litet skelett av fem möjliga. Nr 11945 på bolaget, 13:90 kr.

Brewdog Raspberry Blitz (1980)

Visst har man druckit ett par gueze och ett par kriek, men de här nya mikrobrygg-surölen hände liksom under ett par år när man inte drack så mycket annat än vatten. Så trots skepsis mot frukt och bär i ölen, blir man liksom sugen på att testa. Brewdog brygger ju mestadels respektabel öl, intalar man sig också. Man ska ju testa på saker här i livet, även saker i burkar som ser ut som billig cider. Man ska ju inte döma boken efter omslaget men allt som oftast brukar ju förläggaren försöka förmedla något med typsnitt, bilder, och vad annat som kan tänkas pryda våra tryckta verk, och nog gör väl de flesta bryggarna likadant? Egentligen borde ju öl trippel-blind-testas, där vare sig den som serverar eller den som dricker har en aning om vad som hamnat i vilket glas, och noter i efterhand måste jämföras med ett dechiffreringssystem för att sätta intrycken i kontext. Men som så ofta är verkligheten ganska slarvig, och allt som oftast står man där och inser att man väljer flaskor och burkar lika mycket efter etikett eller tryck som bryggeri eller öltyp.

Det kan tyckas att den här recensionen tar en lång omväg till den punkten där vi diskuterar smaken på drycken, och det är kanske ingen slump. I korthet kan man säga att Brewdogs Raspberry Blitz smakar osötade hallon. Ska man brodera ut detta kan man försöka omtala någon slags vag bakgrunds-smak av något som med god fantasi skulle kunna kallas öligt, men det är onekligen att låta associationerna flöda fritt, att utbrodera vad som egentligen är en ganska perifer och subtil detalj. Nu är väl detta förvisso par for the course och vardagsmat i recensioner, men kanske blir det just i den här hallon-bombens fall aningen uppenbart att det inte finns särskilt mycket annat att skriva. Det är en frisk och osötad dryck med tydlig smak av hallon, och man kan kanske skönja en antydan av att drycken bryggts och inte bara pressats och hällts på flaska, med skarpa smaklökar. Det är inte dåligt men man måste nog vara ganska begiven på just hallon för att inte ganska fort bli sugen på något annat att dricka, t.ex. en öl.

Två och ett halvt hallon av fem möjliga. 14:90 kr, nr 1980 på systembolaget. 0,5% alkohol.

Brewdog bar, Hong Kong

brewdog-hong-kong

Jag var egentligen på jakt efter något annat, som man ofta är på Hollywood road i Hong Kong. Mina prioriteringar fick en ny prioritering när jag såg en skylt med ett budskap från hembygden. Brewdog har kommit till Hong Kong och det har Gödsvinet också. 

Baren på Sankt Eriksgatan är lika bekant som Brewdogs samlade sortiment är för oss, även om vi bara skrivit om baren i Edinburgh. Vi har till och med recenserat deras Tactical Nuclear Penguin, efter ett generöst bidrag från en läsare. 

Det var därför med stor tillförsikt som jag klev in från den ångande gatan, fylld av holländskt mod, redo för skotska hjältedåd.

Personalen var lika patologiskt trevlig som i alla andra Brewdog barer i världen och det berodde bara delvis på att det inte fanns så många andra gäster att konkurrera om uppmärksamheten med.

Baren öppnade för sju månader sedan och de anställda har drillats skoningslöst i ölkunskap och brittisk pubmentalitet sedan dess. En tunn, lång yngling i spretigt hakskägg rekommenderade mig en ale och jag var inte i en position att säga emot.

Det var en Dead Pony Club, kanske den bästa folkölen i världen. Inget dåligt val med 32 grader i luften och 45 grader i slagsida. Likväl förtjänar en nybörjare en andra chans att göra något riktigt bra. Han föreslog en uppföljning med en Ace of Hops Citra och det var bra. Riktigt bra.  

Personalens fortbildning fortgick framför mina ögon. Medan jag satt vid baren öppnade någon en medhavd Mikkeller Nelson Sauvin för förkovran och kompetensutveckling. Jag bjöds med i studiecirkeln och jag tror att vi alla lärde oss mycket av det.  

Brewdog bar i Hong Kong är ett lysande alternativ om man någonsin behöver en sval plats att lyssna på britpop på och det vill jag tro att vi alla behöver ibland. För min egen del var jag entydigt positiv då jag fortsatte på min väg in i SoHo, entusiastiskt nynnande på “The Drugs Don’t Work”. 

Brewdog dog har kommit till Hong Kong och Gödsvinet kommer tillbaka. 

brewdog-hong-kong-2

Tactical nuclear penguin

Suddigt, skakigt, som att ta en bild på Storsjöodjuret

Följande dialog utspelade sig i en underjordisk bunker i Lund i december 2011:

Jag: Du vet Gumae som kommenterar på svinet ibland

Kalle: Nej

Jag: Det är en som gör det i alla fall

Kalle: Ok

Jag: Som heter Gumae

Kalle (lite mer osäker): Ok

Jag: Han har beställt en Tactical nuclear penguin från Brewdog

Kalle (plötsligt mer intresserad): Ok

Jag: Han vill att jag kommer till provsmakningen och skriver om det på Gödsvinet

Kalle (reser sig och ser mig i ansiktet): Tacka. Inte. Nej

Jag: Ok

Det var så det började. Eller egentligen började det väl med att jag fick den där inbjudan. Vi på gödsvinet hade av en händelse pratat om Gumae och undrat vad för slags person som gömde sig bakom ett sådant namn. Zonk kom med en självsäker gissning om att det rörde sig om en “lätt alkad medelålders tant”. Vad han baserade det på vet jag inte. Mina egna tankebanor gick på sina egna vis mot antiken, förmodligen på grund av likheten med det romerska stadsnamnet Cumae. Kanske rörde det sig om en ölnörd med några för många a-kurser i klassiska språk? Gud vet att det finns en del av dem. Eller världens nu äldsta levande centurion? 

Det skulle visa sig att Gumae var en fullständigt normal person som egentligen heter Gustav och som bor bara ner för kullen från mitt örnnäste här i Vällingby. Hans erbjudande att få delta när hans flaska med Tactical nuclear penguin skulle provdrickas var, som Kalle i Lund hade insett, för bra för att tacka nej till. 

Tactical nuclear penguin är, förstås, det skottska bryggeriet Brewdogs ytterst potenta stout, en nattsvart dryck som frysts upprepade gånger för att avlägsna vatten och få upp alkoholhalten till otroliga 32 procent. Processen beskrivs mycket pedagogiskt av skottarna själva på Brewdogs hemsida.

Alla som får för sig att läsa ett inlägg som detta om en skotsk öl känner redan till historien om hur Brewdog kom att tävla med det tyska bryggeriet Schorschbrau om vem som gör världens starkaste öl. Tactical nuclear penguin var det första skottet i det kriget men inte det sista. Sist någon hörde hade tyskarna utvecklat ett hemligt superöl med tillräckligt mycket alkohol för att svepa in de brittiska öarna i en beständig dimma. Det hindrar dock inte att Brewdog med en churchillsk envishet hävdar att deras öl är starkast.   

Igår kom till sist dagen då jag kallades för att möta den taktiska kärnvapenpingvinen. Det var fredag eftermiddag och jag hade precis tömt en medicinsk Hofbrau för att skingra minnen från alla fasor det innebär att arbeta mot betalning i ännu en vecka. Efter månader av väntan hade äntligen den beställda flaskan anlänt till Vällingby. Jag släppte allt utom min andra Hofbrau och begav mig hem till personen som kallar sig Gumae.

Vi var fyra personer som deltog i provningen och jag tror inte att någon av oss visste vad vi skulle säga om den tjocka vätska som stod på bordet och luktade lite som en brand i ett tunnbinderi. Tactical nuclear penguin har i enlighet med alla förväntningar en intensiv smak men registret är ärligt talat inte särskilt brett. De 14 månaderna på fat har satt den dominerande smakupplevelsen. Ölen smakar av portvin eller torr madeira men utan mycket av sötman. Kanske är det helt enkelt i portvinsfat eller madeirafat som ölen spenderat all den där tiden. Med en forcerad koncentration kan man känna av lite mörkt bröd och kanske något lite körsbär men trots styrkan smakar Tactical nuclear penguin inte alkohol. Det är egentligen det mest imponerande med drycken. Den smakar som man kan förvänta sig av en mycket besynnerlig stout och den smakar så mycket att spriten inte tillåts ta över.

Men låt oss inte lura oss själva, Tactical nuclear penguin är ett brott mot naturen och i huvudsak en kuriositet eller ett experiment. Detta är inte en öl man dricker av skälen man skaffat sig för att dricka öl. Detta är en öl som är till för att testas men mycket lite mer. Därmed inte sagt att den inte är god. 

Jag är förstås mycket tacksam för att jag fick tillfälle att testa den. Gustav gjorde ett mycket moget beslut då han valde att bjuda in inte bara vänner utan också den lokala ölbloggen. Gödsvinet vill ensidigt berömma detta agerande och uppmana allmänheten att följa hans exempel. Tactical nuclear penguin visade sig vara en mycket trevlig händelse.