Kanske är det en udda vana, men jag har börjat lukta på telöven, före men framförallt efter bryggning. Alla de dofter man hittar i sitt te, hittar man från de våta löven i koncentrat. Svaga aromer som är svåra att riktigt identifiera från teet blir lättare att placera i en rejäl dos, och det blir på köpet lättare att skilja på närliggande tesorter. Man hittar doften av historiskt museum i sina pu-erh-löv, från Tian mu tips ångar dragon, äppelkart från min oolong, kanel och grönmögelost från Keemun Hao Ya, och Sir John Blend sprider en elegant arom av… ja, öh, olagliga rökverk.

Det är ju vid det här laget en vedertagen sanning att smaken påverkas av lukten, men det är nog också så att bådadera påverkas av vad man får höra om dem. Säger någon att din grönmögelost luktar som buskarna bakom en pub med underdimensionerade toalettfaciliteter, så tenderar hjärnan att hitta just denna nyans. Det verkar också fullt möjligt att göra detta genom själv-suggestion: så fort jag hittade den udda tonen av grönmögelost i doften från Keemun Hao Ya, så kunde jag inte glömma bort den. När man står där och funderar på vad teet egentligen doftar och försöker sätta ord på dem, blir det alltså en mycket användbar genväg att dofta på löven, låt vara sen att man kanske känner sig aningen excentrisk när man gör det i sällskap. Jag har hittills inte riktigt vågat ta steget att fråga efter telöven på café, men det borde väl bara vara en tidsfråga innan Gödsvinet startar denna nya te-finsmakar-trend genom att göra det på lokal.

Bilden visar resultatet av en veckas räder mot Stockholms tehandlare. Huruvida detta tyder på ett hälsosamt förhållande till te låter vi nog helst vara osagt, men det står i varje fall klart att den tidigare planen, där kontorsjobb skulle ge en tydlig och positiv förskjutning mellan antalet tillfällen man har att dricka te, och antalet tillfällen man hinner köpa te, inte verkar ha fungerat.

Hittills har jag haft nån slags ursäkt inför mig själv om att det är bra att dricka ett te både två och tre gånger innan man recenserar det, för att bli bättre bekant med det, men jag börjar se det för det självbedrägeri det är. Mängden orecenserat te bara ökar, och ofta är det mest tre-fyra tesorter jag dricker om dagen.

Just idag har backloggen dessutom ökat, efter ett trevligt paket från en hemlig beundrare (vi kan kalla honom Robin) med ett flertal påsteer från schweiziska Sirocco. Vi får se om dessa sveper fram genom vårt telandskap som den vilda ökenvind de är döpta efter. Med i paketet kom även några påsar franskt Earl Grey från temakarna Mariage Freres. En del te har ju onekligen passerat koppen sen senast vi drack ett bättre påste, så det ska bli intressant att pröva dessa rariteter. Låt vara att det ser än mer avlägset ut att lyckas recensera de där två-tre sista sorternas Pu-erh som står och jäser till sig i teskåpet. Det finns en tid för allt, och Pu-erh blir ju faktiskt bättre med tiden, i varje fall i teorin.

Efter en tids tedrickande börjar man märka hur ens prioriteringar skiftar. Man smyger lite med det, hymlar inför sig själv, låtsas som inget, men man börjar välja tesorter efter hur mycket skjuts det är i dem, hur många milligram av sprittande piggt koffein man får i sig, helt enkelt. Men man börjar också fiffla med bryggandet. Nog kan man låta det dra något lite extra? Kanske brygga det aningen varmare, visst ligger vi i underänden av det korrekta temperaturspannet? Man läser om de andra trevliga små stödämnen som moder natur så vist försett koffeinet med i tebladet, och man förundras över hur bra det fungerar i kroppen, när det nog egentligen är avsett som repellent för våra små sexbenta vänner. Likt huvudpersonen i Naked Lunch sitter man alltså och mår alldeles utmärkt på en dos insektsgift, och tro tusan att det inte är första gången en mänska gör det, det är en sysselsättning med lång och fin tradition. Man kan tydligen till och med se en del av våra fyrfota vänner söka sig till vad vetenskapen i utsökt aningslöshet kallar “medicinalväxter”, och vi har ju förstås våra bevingade vänner att tacka för uttrycket “full som en alika”. En alika är alltså en typ av fågel, som tydligen inte tackade nej till ytterligare ett eller ett par jästa bär, trots att det egentligen kanske började bli dags att tänka på refrängen.

Efter en del laborerande med hetare bryggning märker man även vissa andra bieffekter, och det är att det verkar bli solkigare i koppen ju hetare vattnet är. Här får vi alltså ge vår läsare Ola rätt, som tidigare misstänkt just detta. Vi kan även meddela att detta inte är något som bara hänt med Lipton, utan även med Twinings Earl Grey. Så det verkar heller inte reserverat enbart för det absolut billigaste pås-teet. Det är hittills oklart om det går att brygga te i lösvikt såpass hett att solken kommer fram. Med all sannolikhet är det dock bara en tidsfråga innan vi får veta.

Problemet med att köpa te i högre takt än man dricker det har en enkel lösning, och det är att börja jobba. Min tekonsumtion har raskt ökat med flera hundra procent och visar inga tecken på att avmattas, och på fritiden är det alltför lätt att inta horisontalläge, långt borta från allt vad teaffärer heter. Huruvida det här är en långsiktig lösning på något sätt är svårt att sia om, det känns inte så, men det är väl ofta just sådana situationer som tenderar att permanentas, hur tillfälliga de än ska vara. Påsken riskerar dock välta allt över ända, en plötslig myckenhet ledighet – fem dagar, ett sant överdåd – kan lätt skapa obalans i teköpar-vs-tedrickar-ration. Det återstår att se hur mycket horisontallägets lockelse kan vara motvikt till detta.