Faran med att köpa te

Det är lätt att köpa te i en betydligt högre takt än man dricker upp det, speciellt om man dricker nånstans mellan noll och två koppar om dagen. Hittills har jag bara gjort slut på en omgång gunpowder-te, och jag köpte snabbt dubbelt så mycket. För säkerhets skull, sådär, man vill ju inte stå utan sitt favorit-te. Kanske är det alla teers öde: att antingen drickas upp snabbt och nyinförskaffas i dubbla mängden, eller att långsamt samla damm i något skåp, och bli för gamla. Isåfall kommer ens antal teer bara att öka, allt eftersom man testar nya sorter. Mitt liv har då en given riktning: jag kommer sluta som en tokig te-gubbe, med hundratals teer gömda i skåp och hörn, utan överblick eller mått eller vett eller sans.

En typisk effekt av att ha råkat passera en tebutik.

Frågan är dock om det är något att begråta. Te är hälsosamt, te är billigt, te är (oftast) gott – att ansamla stora mängder te i bättre kvalitet, i akt och mening att smaka och dricka det, är väl isåfall ett av livets goda, ett ädelt ting? Om det sedan kanske är något av en ersatz för andra typer av drickande man ägnat sig åt men lämnat till historien, må det väl vara hänt, bättre för plånbok och hälsa, om än kanske inte för stundens ibland vackra galenskap. Så kan man väl i varje fall unna sig att ge sig ut på en (förhoppningsvis lång) jakt efter det bästa teet, att dricka ur sin heliga graal. Även om det blir en del billigt påste på vägen, kan det inte sägas vara målet.

Vissa lågpris-tesorter blir man också extra skeptisk mot. Den som druckit enklare påste i vit kopp kanske har blivit varse det, liksom jag: den där tjocka hinnan på insidan av koppen, som på nåt sätt knappt alls är noterbar med bättre te. Det är svårt att inte fråga sig om en motsvarande reaktion sker inne i ens mun, och då mer specifikt på tänderna. Tokig te-gubbe är en sak, men bruna te-tänder hoppar jag helst över. Kanske är det en omkostnad man helt enkelt får acceptera som te-tok, att bege sig till tandläkaren någon extra gång om året, för att inte skrämma små barn och djur. Det är isåfall ett pris jag är fullt beredd att betala.

Den temporära matgalenskapen

Ibland står man där vid spisen och så plötsligen är det nåt som brister, man orkar inte riktigt längre, och det som började så rationellt och vettigt spårar diskret men tydligt och fullständigt ur. Man har drabbats av den temporära matgalenskapen. När den väl har börjat står man snart framför ett kaotiskt sammelsurium och kan svårligen känna igen ens en sådan klok och modern rätt som säg, t.ex., ugnsbakad falukorv.

Det vet ju alla att man måste peta ner osten MELLAN falukorvsskivorna!

Har man tur blir resultatet ätbart utan större leda eller värk, eller åtminstone om man håller för näsan och ögonen. Framtiden får utvisa om det går att förtära ovanstående kulinariska kollaps, eller om det blir en snabb tur till pizzerian för Gödsvinet Bromma ikväll.

Flashbacks

När man spenderat några år borta från vanlig mat kan man bli lite nyfiken. Ibland leder nyfikenhet en ner på vägar till ädelost, kebabpizza, potatisgratäng och andra ädla ting. Ibland hamnar man inte precis där man tänkt sig. Grandiosa capriciosa micro-pizza är kanske inget man saknat sådär intensivt, men det dök liksom upp ett sug, en dag. Skräpmat lockar kanske den som ätit en myckenhet ris och mycket lite annat i ett par år? Likt en bilolycka, kanske man inte kan låta bli att undra, att ta en närmare titt? Hursomhelst blev micropizzan en madeleinekaka av sällan skådat slag. Det är något med smaken på tomatsåsen, den lite kufiska kryddningen som drar åt.. basilika? dragon? nån slags ospecad medelhavs-örtkrydda? Något med det aningen sladdriga brödet, den lite för varma osten, den trötta skinkan? Det tar sinnet omedelbart tillbaka till sleten bakfylla, flottiga korridorkök, dataspels-käk, b-rullar på VHS, eftermiddagsslappande i väl insuttna/insunkade soffor, bryggkaffe, jordnötsringar.. det är som en fläkt av gångna tider. Var sak har dock sin tid och micropizzans är nog dåtiden. Jämfört med i princip vad som helst har den inga större meriter, och det kan nog få gå fem år till innan nästa skyfflas in i munnen.

Två flashbacks av fem möjliga. Finns överallt och du borde antagligen köpa något nyttigare, godare, eller billigare.

Standard och variation

Behöver man sin standard för att ha nån slags ribba att hoppa över, när man testar nåt mer udda? Återkommer man av lathet, gammal vana? Är det tungtrötthet som botas med något inte alltför spännande? Vill man ta något som funkar, utan att behöva undra över resultatet? Jag vet inte riktigt vilket resonemang jag ska gömma mig bakom, om jag är risk averse eller bara lat, men liksom jag hade ett antal standard-öl som jag ofta återkom till på den tiden när öl var återkommande, har jag märkt att mellan te i regnbågens alla gröna, röda och svarta nyanser, så blir det en hel del te av enklare slag, i påse. Det är nog det enklaste man kan dricka utöver vatten direkt från kranen, det ligger hemma i all evighet i hundrapåsars-förpackningar, vattnet ska inte knyckas från sin kokare runt 75, inget knussel, bara häll på och drick, ibland efter 20 sekunders blötning, ibland efter ett par minuters. Det har ännu inte gått så långt att jag bara lämnar kvar påsen i muggen och dricker allt eftersom, men den dagen är nog snart här. Jag blir slappare och mitt te med mig. Det är varmt och även om antioxidanterna lämnats kvar i andra änden Eurasien så är teinet här i tropp, och man tillfredsställer behovet av att göra nåt med sin mun, istället för godis, sprit eller cigg. Det är så man kan övertyga sig om att det är nyttigt, något man inte får missa, och man får sina kickar lagom utspädda, utan skuld får man sina centralstimulerande xantinalkaloider, man är en del av en tusenårig tradition, bara obetydligt yngre än stolta yrken som stråtrövare och slavhandlare.

Likväl är jag inte missnöjd. Jag dricker mitt te och det dricker mig, jag blir varm inombords och utombords ser inget konstigt ut. Noll kalorier, ingen skuld, inget smutsigt beroende. Och fan om det inte är gott också.

Lipton påste, Yellow label. Tre bägare av fem möjliga. Billigt och finns överallt.

Bakgalenskapen

Först har man bara lite mjöl hemma för att man skulle ha det till pajskal eller fläskpannkaka. Sen får man på nåt sätt med sig ett paket jäst i varukorgen. Ett par limpor hade man väl kunnat baka? Snart kånkar man hem rågsikt, hittar anis och fänkål längst in bland kryddorna. Börjar undra hur man får till en bra skorpa, är det gräddningen, eller kanske lite sirap? Sen sitter man där vid en 10 år gammal brödblogg och läser om olika sorters surdeg och inser att det slutligen har hänt, man har drabbats av bakgalenskapen, det oförnuftiga och irrationella suget efter än knaprigare skorpor, än syrligare degar, än grannare limpor. När man egentligen borde göra som i det rationella och moderna Sverige, och lämna detta åt en fackman, vill man själv börja kleta, knåda, välja mjölsorter, vaka över surdegar, och lägga ohemult med tid åt något man kan köpa på ett bättre bageri för en spottstyver. Men det är en stark drift hos den nutida människan, kanske rentav en vi alltid haft, att göra det svårt för sig själv helt i onödan, för att därmed bevisa något om inte för en själv så kanske för omgivningen. Se bara på alla de som helt i onödan simmar över Göta eller den engelska kanalen, springer genom skogar när det finns skoter, plågar sig fram över asfalten i specialdesignade löpar-leggings när det finns buss, tåg och bil. Har man det inte svårt från början, får man fantamej se till att göra det svårt för sig på egen hand. Själv är bäste dräng, försten att göra något väldigt enkelt väldigt komplicerat vinner, kanske speciellt om det gör sig på bild och bevis därpå således kan uppvisas för omvärlden. Jag har en sån telefon själv, en full med bilder på min egen matlagning, låt vara att det i ett flertal år mest hade blivit bilder på ris och kokt fisk, instinkten är densamma. Det som syns, finns, och vi vill alla synas och därmed finnas lite extra.

Helt oavsett allt det där har jag stort behag av att baka och äta mitt eget bröd, i varje fall såhär tre-fyra limpor in. Möjligen blir det kanske lite enahanda i längden, utöver det oekonomiska i att investera i bakstenar, matberedare med degkrok, specialmjöl, tolvliterstråg för synnerligen expansiva degar, ekologiska brödkryddor, med mycket mera. Jag har redan inspekterat bloggar som har billigare lösningar istället för bakstenar: singel i en långpanna, med en vanlig plåt på, ska fungera lika bra, eller rentav en betongplatta snabbt tillskuren på Bauhaus. Men egentligen är det logiska steget att gå tillbaka, till det rationella, bort från hembakt surdeg och hemma-espresso. Snart kommer vi sitta där och doppa vår välsmörade skogaholmslimpa i kok-kaffet. Tro mig, nya sätt att göra livet omständligt kommer ta dess plats, vi kommer hitta tillbaka till våra rötter, och istället börja fundera hur man kan rationalisera tillvaron med betong, plast och stordrift, istället för dessa sidospår med hembakt bröd och liknande självpåtaget trassel.

En ny utmanare!

Klår den kungen? Nej, det gör den inte, men det är en värdig utmanare, och det är inte så illa pinkat. Kebabpizzan från Pizzeria Ruccola i Vällingby använder förvisso hyvelkebab, men den är saftig, med topping i ett lager så tjockt att hjärtat hoppar över ett slag, eller i varje fall gör rejält ont, och såserna är vitlöksosande och starka. Möjligen hade vi önskat oss ett halvdussin feferoni till. Allt som allt dock en av de bättre vi avätit norr om Hallandsåsen, och vi kan varmt rekommendera den. Enligt ryktet ska Ruccola även kunna servera annan mat av god kvalitet, men det är osäkert om det kommer bli tillfälle att utforska det.

Fyra hjärtinfarkter av fem möjliga. 110 kr, endast avhämtning.

Den bästa kebabpizzan

Det har ju tidigare konstaterats att svenskar är stora lokalpatrioter vad gäller just kebab. Jag tänkte här vidga tesen till att detta även gäller kebabpizzan, denna kulinariska storhet. Med stöd av ett data-set där vi gjort stickprov i såväl rikets största stad som Lund, vill vi här presentera den okrönta konungen, kebabpizza med stark- och vitlöksås, från pizzeria Avesta i Lund. Som kan anas på bilden har redan en enda slice ett kaloriinnehåll värdigt en polarutforskares diet, och de övriga smakerna gör vackert detta en aning mindre påfallande, så att både den goda smaken och reptilhjärnan får sitt. Precis som en kebabpizza ska vara, med andra ord.

Fem perfektioner av fem möjliga. Detta är kebabpizze-zenit, acceptera inga substitut.

En överdos 80-tal

housefoyer

När 90-talet var ungt var många rörande ense om hur förskräckligt det föregående årtiondet hade varit, i varje fall stil- och modemässigt. Fördömandet var i stort sett enhälligt. Det var någon enstaka själ som såg ljuset, dock, och höjde ett varningens finger: ju kraftfullare man puttade från sig åttitals-pendeln, desto kraftigare skulle den komma tillbaka och fördöma någon oklar framtid. Om något hade kunnat hindra den veritabla flodvåg av nostalgi, retro och vurm för 80-talet som på senare år sköljt över oss är dock oklart. Kanske var det lika ofrånkomligt som årtiondet självt?

Med detta sagt vill vi dela med oss av en riktig godbit från detta bjärt färgade årtionde – ett hus som stått som en tidskapsel sen det byggdes, 1988:

http://galleries.buffalonews.com/default.aspx?id=4577

Som soundtrack till denna upplevelse föreslår vi en recent synthwave-dänga som kan få fungera som fond till en riktig 80-talsöverdos:

Proxy-recension: Taras Boulba

taras-boulbaInte ens när man slutat dricka öl, kan man sluta prata och skriva om den. Är detta en ny typ av sekundärberoende? Vi lämnar dessa djupa frågor åt dem som är bättre skickade att avhandla sådant, och går istället på en andra proxy-recension, återigen med vår vän Dr. J, denna gång av en belgisk öl vid namn Taras Boulba. Enligt flaskan ska det vara en “Extra hoppy ale”, men Dr J var föga imponerad. Noterna från tillfället är både gamla och gulnade, men efter vad jag kan uttyda så är frånvaro av smak det genomgående temat, den enda noteringen om någon form av gustatoriskt intryck är att eftersmaken var något citronbesk. Att den var ganska tom är däremot antecknat inte mindre än två gånger, och till yttermera visso att den var tunn i munnen (jag läste först “tvar i munnen”, vilket lät mer spännande) och saknade kropp. Utöver eftersmaken tycks det alltså inte ha varit mycket som skiljde denna öl från intigheten, och med den högst beskedliga alkoholhalten på 4.5% gör den knappt ens ett gott jobb som metod att snabbt sudda ut de skarpa kanterna, vilket ju belgisk öl annars ofta sätter en ära i.

Betyg ej antecknat, men man kan nog med stor säkerhet utgå från att det var lågt. Pris och nummer okänt, då den utgått från systembolagets sortiment.

Proxy-recension: Le Merle Saison

Vad gör den som när en svårartad faiblesse för att recensera öl när hen slutar dricka öl? På grund av problem med gluten och en kvardröjande känsla av att det var bäst att låta bli har ju nämligen undertecknad helt slutat dricka öl. Den där kvardröjande känslan satte även P för övriga alkoholhaltiga drycker, så ja. Vad gör man? Det finns förstås många svar på den frågan, men på Gödsvinet sätter vi lite av en heder i att inte välja de alltför lätta valen. Efter en myckenhet eftertanke stod valet klart: det var dags att anamma proxy-recensionen.

Således tog vi tillfället i akt när en bekant, vi kan kalla honom Dr. J (känd från en pastasås vi tidigare skrivit om), hade vägarna förbi, och lät honom korka upp ett par öl och säga vad han tyckte om dessa. Det första resultatet av detta experiment följer här nedan.

le-merleLe Merle Saison (okänt nummer)

Denna från systembolagets sortiment numera utgångna Saison framlockade endast begränsade reaktioner från proxy-recensenten. Den beskrevs som lätt ölig. Vidare smaker väntade en smula på sig, men efter lite skruvande i stolen lade Dr. J till att den var en aning jästig, att man kände av alkoholen (7.7%) rätt väl, och att den var en smula söt. Till detta kunde adderas en viss syrlighet, dock snarare minnande om fanta än nån slags citrusfrukt. Allt sammantaget är det väl ungefär som man skulle kunna vänta sig från en Saison, kanske den mest utpräglat osärpräglade ölsorten på vår vackra gröna planet. Denna recension presenteras i samarbete med Avd. Vällingby, som glömde ovanstående öl i min kyl.

Tre Dr. J av fem möjliga. Inget nr på systembolaget, ety den har utgått. Med tanke på den fina flaskan kostade den säkert en bra slant när det begav sig.