Tagg-arkiv för: usa

Hoptimum (11886)

hoptimumMan kan ju inte ta ifrån Sierra Nevada att de gör trevlig öl, deras pale ale var ju en av ens tidigare exponeringar för öl med aningen mer Humulus lupulus (kanske bättre känd som humle) än det man dittills varit född & uppväxt på. Och visst är Hoptimum juste – man sitter där med en näve exotiskt blommiga, aromatiska och trevliga humleatomer i munnen, lite sött utan att dra för mycket åt torkad frukt, och tungroten vecklar sig kring en enveten beska. Men nog känns det lite som att man klonat IPA tills man undrar om det finns några telomerer kvar alls, eller om hela konkarongen ska ramponera vid nästa celldelning. Som ett tankeexperiment skulle man kunna ponera att den här ölen bryggts av ett skalbolag till Spendrups eller nån annan traditionell bryggare av blasköl, dricka ölen som vore den en produkt av konsumentpaneler och minsta motståndets väg, av medelvärden och precis lagom annorlunda design. Man kommer dock farligt nära någon slags strävan efter objektivitet där, med den typen av, tja, närmast påtvingat inverterade blindtester, kanske hade det varit bättre att föreställa sig att den var bryggt av några danskar eller möjligt norrmän, som vill ta 55 spänn flaskan för ölen? Någonstans bland allt detta finns nog en fin tanke, och medan man letar sig mot den, kan man ju trots allt ha det sämre än att dricka en Hoptimum, så blir vägen i vart fal njutbar, om nu målet förblir fjärran.

Tre komma trettiofem tillkrånglanden av trots allt fullt drickbar IPA. Nr 11886 på bolaget.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Typiskt tyskt

studentenfutter

På bilden ser du något av det mest tyska som finns. Det är inte jag som påstår det, det är en tysk vän som hävdar det. Du och jag kanske bara ser en plastförpackning med nötter och torkad frukt men han och många tyskar med honom ser studentenfutter. 

Studententfutter, eller studentfoder/föda är förstås just olika sorters nötter blandade med torkad frukt men du kommer aldrig att kunna övertyga en tysk om att det inte är något mer. Detta är något typiskt tyskt och du kommer aldrig att förstå. 

Vännen i fråga tog med sig en skål studentenfutter till ett internationellt knytkalas i en liten stad i Kalifornien, som ett tyskt bidrag till buffén. Han hade alla problem i världen med att övertyga amerikanerna där att russin är tyskt, ett påstående som inte görs lättare av att en mycket stor del av världens russin produceras i just Kalifornien.

”Jag gjorde det själv” konstaterade han med alldeles för mycket stolthet i rösten. Jag var tvungen att försöka bena ut exakt vad det var som han hade gjort. ”Du blandade paketet med russin med paketet med nötter?” undrade jag lite vasst. ”Det är studentenfutter” konstaterade han igen. ”Det är typiskt tyskt”. Ingen sa något mer på en stund. 

Någon som lyssnade noga skulle ha kunnat identifiera ett styng av bitterhet i min röst. Strax innan det att min tyska vän dök upp till festen med något som för alla som inte var tyskar var en skål med blandade nötter och frukt  hade jag spenderat fyra timmar åt att steka svenska köttbullar.  

Jag vill ha sagt att mina köttbullar var ett långt mer uppskattat inslag i buffén än den där nötmixen. De gick åt i en rasande takt och även om jag någonstans mitt i festen i mild panik fick börja mörka för närvarande muslimer och judar att de innehöll fläsk så var det en stund av svensk stolthet. 

Kvällen gick och matborden stökades undan till förmån för ett stort dansgolv som för ändamålet täckts med en vätskeavstötande presenning. Det var dags för öl och mycket av den. Efter ett par plastmuggar ut det handpumpade ölfatet var det många som började leta efter något tilltugg. Långsamt samlades allt fler vid den nästan orörda skålen med studentenfutter

Studentenfutter är typiskt tyskt. Det passar till öl och jag borde ha insett kopplingen.  

Posted in Okategoriserad | 8 Kommentarer

Anchor Steam Beer (1575)

anchor-steamMin far har alltid envist hävdat att marketing fick för sig att kalla ölen ”steam” för att flaskorna, jäskärlen, eller nåt annat rengjordes med ånga, men på flaskan står det däremot att öl bryggd under enkla förhållanden på västkusten – utan is (bara tanken!) – kallats steam, och bluddrar vidare något oklart om en fascination inför att det blev karbonerat, alltså att ölen bubblade. Det är svårt att säga vilken av anledningarna som skulle vara dummast, men låt inte det kasta någon skugga över Anchor steam. Det är en småmysig pale ale, med en schysst men inte påträngande beska, och en len, rund maltighet, ja, det är nästan lite engelsk ale över den. Det är inte tu tal om några blommiga, prunkande fruktiga toner av humle här, nej, det är en distinkt, enkel bitterhet, närapå pilsnerbeska. Anchor Steam är inget överdåd, men åker likväl med i korgen ibland på systemet – en juste, trevlig öl till maten, som inte tar över.

Tre och en halv ångpuff av fem. Nr 1575 på systembolaget.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Alkoholister utan gränser

Jag fann mig alldeles nyligen tvungen att gå igenom mitt personliga arkiv vilket är något jag inte gör om jag inte är just tvungen. Eftersom arkivet är organiserat i enlighet med en sedan länge död muntlig tradition hittar jag nästan aldrig det jag söker. Det gör dock inte så mycket när man hittar en så fin lapp som den på bilden.

Lappen i fråga sändes från Lund till mig i Kalifornien som någon sorts internationell solidaritetshandling. Internationell spritsolidaritet. Jag har berättat den här historien mer än en gång redan men den här gången har jag gjort mig besväret att fotografera lappen i fråga så jag drar den en gång till. 

En gång i en avlägsen forntid bodde jag i ett litet hus på prärien i Kalifornien. Jag var utbytesstudent och det är varje utbytesstudents öde att förr eller senare presentera sitt hemlands traditioner och seder för värdlandet, speciellt i USA där de är helt tokiga i sådant.

Jag var först inte road av tanken men så kom jag på att om jag blandar tillräckligt mycket snaps så kommer ingen att fråga efter köttbullar. Det var åtminstone vad jag trodde. 

På något sätt kom jag att stöttas i mitt värv av en person vi i brist på fantasi kan kalla Johan, som jag kände från den Blekingska nationen i Lund. Det var som om han insåg under vilka andefattiga och inte minst snapsfattiga förhållanden jag levde där på prärien strax utanför Sacramento. Han bestämde sig för att dela med sig av sitt överflöd. 

I en generös solidaritetsgärning skickade han mig en hel uppsättning hemmagjord essens att blanda snaps med. Detta direktbistånd stoppades tyvärr av vad jag förmodar var mycket förbryllade, amerikanska tulltjänstemän. Den andra laddningen, innehållande diverse torkade växtdelar, kom dock igenom.

Snapsen blev mycket lyckad och en stor personlig framgång på den fest där jag serverade den. Jag har medvetet dolt de två recepten på baksidan av lappen eftersom de nog inte bör spridas till icke-blekingar.

Festen i fråga är förstås en historia i sig. Jag hade tappat upp snapsen i tre plastdunkar om 1,75 liter vardera. De hade tidigare innehållit den typen av bourbon som man dricker om man bytt Lund mot ett litet hus på prärien och har svårt med omställningen.

Den färdiga snapsen hade också en färg som liknade den hos sådan bourbon, åtminstone för den som inte är någon stor kännare. Den som är en stor kännare dricker inte heller den sortens bourbon. Det var med andra ord upplagt för missförstånd.

Den sista gången jag såg flaskan med ”Johans taffelsnaps” var den på väg bort med två utbytesstudenter från Hong Kong vars kunskap om bourbon, snaps och alkohol  i stort var fullständigt obefintlig. Jag såg dem aldrig mer.

När jag tänker på det föreställer jag mig att minst en av dem vaknade upp ur malörtsruset flera år senare bara för att konstatera att han var svinfarmare och lokal förtroendevald för Sverigedemokraterna någonstans i Göingebygden. 

Eftersom jag hann pröva rätt mycket av snapsen själv vet jag inte om det var den festen som någon hittade en väska med golfklubbor. Alkohol är inblandat i nio av tio golfolyckor och detta var inget undantag. 

Det peggades upp vid det svåra 300-metershålet vid den öppna köksdörren och efter ett par halvhjärtade innebandyfösningar började golfbollar landa runt om i kvarteret. Polisen var där på mindre än tio minuter. De har en speciell larmkod för golffylla i Kalifornien. 

Detta är dock långt mer än vad någon behöver veta om en handskriven lapp jag precis hittade längst bak i ett köksskåp. Jag tror jag lägger denna historien till handlingarna nu. Förresten minns jag inte så mycket mer. 

Posted in Okategoriserad | 9 Kommentarer

New Dogtown Pale Ale

Systembolaget ler just nu ovanligt stort mot oss. Ett par varianter ur kalifornska Lagunitas sortiment har letat sig in bland hyllorna, och då är Gödsvinet Malmö snabbt där och provianterar.

Lagunitas har många brygder på sitt samvete, och naturligtvis är de alla inte perfekta. Men är man i en amerikansk livsmedelsaffär och ser några sexpack med de karakteristiska etiketterna blicka ut ur kylen så vet man att kvällen är räddad. Nu har systembolaget varken sexpack eller kylskåp, men de har ju tillfälligt fått in en uppsättning amerikansk vardagsbärs för finsmakarhipsters, och det räcker riktigt långt i min bok.

New Dogtown Pale Ale har en underbart fyllig humledoft. Det luktar karameller, blommor,  och allt annat som är vackert. Smaken stryker över gommen med en söt parfymerad humlesmekning. De amerikanska mikrobryggerierna är fortfarande ljusår framför de svenska, i alla fall när det gäller amerikanska ales. Och konstigt vore det ju annars.

Kroppen lyser med sin frånvaro, det finns ingen tyngd. Bara en lång och härlig eftersmaksvåg av humle.

Det här är inte en öl enbart för finsmakare. Inte heller är det en öl som passar till allt eller uppfyller alla smakkrav. Det är bara en frisk och härlig pale ale för folk som gillar smaken av humle. Den här ölen fyller bara det syftet. Avnjutes i ensamt majestät. Jag tar i från tårna och slänger ur mig fem amerikanska flaggor av fem möjliga. Tack systembolaget!

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Skräck och avsky i Reno

Kanske känner du Willy Vlautin som sångaren i Richmond Fontaine men risken finns att du inte känner honom alls. Chansen att jag skall känna till dig eller någon som Willy ökar signifikant om ni är medlemmar i en populärmusikalisk ensemble som spelar countryinspirerad rockmusik. Det var förstås också så som jag först hörde talas om Willy Vlautin.

Att han också skriver böcker hade helt gått mig förbi. Det lärde jag mig av Po Tidholm i tidskriften Sonic. Mitt förbiseende var allvarligt. Willy Vlautin skriver böcker. Herrejävlar vad han skriver böcker.

Allra bäst skriver han när han skriver om sin hemstad Reno. Det är där hans debutroman ”The Motel Life” och den följande ”Northline” utspelar sig. Det är förresten från denna lilla stad i västra Nevada som alla hans historier kommer, oavsett om de berättas i en roman eller som en sorglig countrysång. 

Vlautin skriver om människor i busstationens väntsal, i det billiga motellrumet, på det nattöppna kaféet eller i baren som säljer en öl och en bourbonshot för under fem dollar utan att ställa frågor.

Han gör det helt utan romantik eller idealism, hans språk är enkelt på gränsen till naivt. I långa stycken är hans prosa bara som en oredigerad berättelse direkt ur munnen på någon som druckit vodka och 7-up till frukost. Berättelserna är lika enkla som språket, någon arbetar på ett meningslöst jobb, någon har en pojkvän som slår henne och någon har förlorat en fot när han försökte hoppa på Union Pacifics godståg mot Kalifornien. Det är människor ur de breda lagren av utsiktslöst fattiga som nästan alltid finns nära tillgängliga i Amerika. I Reno är de kanske mer talrikt tillgängliga än någon annanstans.

Jag passerade genom Reno för ganska exakt tio år sedan och naturligtvis fanns det ingenting som kunde stoppa mig från att skriva om det. Så här skrev jag, i all korthet:

Reno består, likt så många andra småstäder i Nevada, huvudsakligen av kasinon, barer och andra institutioner avsedda för tillfredsställandet av amerikanernas alla syndiga laster. Reno är därför en märklig plats tidigt på morgonen, neonljusen lyser bakfulla i skenet från den uppgående solen och gatorna är helt tomma så när som på några slagna människor som villat bort sig under den föregående nattens utsvävningar.

Min bild av staden var med andra ord ganska lik den som Willy Vlautin skulle komma att beskriva i sin debutroman, tre år senare. Vid tiden för mitt besök höll han på att färdigställa skivan Winnemucca och det är förresten genom den skivan som jag hörde talas om hans band Richmond Fontaine. Anledningen till att jag fastnade vid den var att jag också varit i staden Winnemucca, längre österut i Nevada. Jag tog en bild på Winnemuccas huvudgata när jag steg av bussen och det är den du ser här ovan. Min ändlösa text från för tio år sedan fortsatte:

Reno följs av ett par stadigt mindre kloner längs med Interstate 80 österut men lagom till Winnemucca i centrala Nevada så slutar kasinon och barer att ha en dominant position i stadsbilden, det är helt enkelt för långt till befolkningscentran i Kalifornien. De kasinon som finns är mer inriktade på den lokala smaken och inte på långa vägar så påkostade som de i Reno eller Lake Tahoe, för att inte tala om Las Vegas, mainstream-Amerikas främsta center för syndigt levene i stormarknadsutförande.  

Jag är beredd att stå för även denna beskrivning även om Willy Vlautin nog gett mig perspektiv på de bjärt lysande neonljusen i Reno. I jämförelse med Winnemucca är Reno ett Disneyland. Ett stort, restriktionslöst Disneyland för alla de människor som inte har råd att lösa biljett till någon annanstans. 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Köttdisken i USA

Nyligen besökte jag nyöppnade Green matmarknad i Västra hamnen. Det är en nyöppnad mataffär med den föga originella men ändå välkomna ambitionen att ha bra, ekologiska och närodlade produkter. Naturligtvis till ett dyrare pris än i vanliga affärer.

Det som då skiljer Green från alla de små affärer som ploppar upp i hipsterkvarteren som svampar ur den obesprutade myllan är att detta är en riktig mataffär. Man ska kunna handla allt man behöver här. Det är alltså ett försök att nå upp till amerikanska kedjor, med Whole foods i spetsen, som erbjuder ett bra sortiment, bra kvalitet och ekologiska varor.

Betrakta fotot ovan. Det är taget i en liknande affär i USA. Det är bara köttdisken man ser, fiskdisken är bakom kameramannen och nästan lika lång. Samlingsnamnet för detta i Sverige, tillsammans med hela ostsortimentet, brukar vara ”delikatessdisken” och innehåller mestadels fabrikspressad salami från Holland, och bemannas av praoelever som inte kan skilja på en gorgonzola och en kolja. Köttdisken på fotot är fullpackad med kött styckat på plats, alla tänkbara delar av alla tänkbara djur, samt en rejäl uppsättning färska hemmastoppade korvar. Bratwursten var himmelsk. Tre-fyra slaktare verkade alltid finnas i beredskap för att svara på ens köttrelaterade spörsmål. Har ni någonsin sett ett sådant utbud i en svensk mataffär? Jag brukar handla på hemköp som av någon outgrundlig anledning betraktas som en kvalitetsaffär (det är i alla fall dyrt, alltid något), och där får man vara glad om det finns dagsgamla fläskkotletter från ett stackars misshandlat djur i Danmark.

Ölutbudet var naturligtvis mestadels amerikanskt, men urvalet matchade ändå de mest välsorterade av våra systembolag. Med skillnaden att i USA är ölen kyld, eftersom den är till för att drickas. Berätta inte det för någon på systembolaget, det skulle krossa hela deras världsbild.

I jämförelse med detta Mekka för en alkoholiserad karnivor var Green matmarknad mer som en utflykt till DDR. Hyllorna var inte så värst välfyllda. Men det syntes tydligt att ambitionen fanns där, och köttdisken som jag tjatar om verkade vara på väg att växa till sig. Det lilla utbudet som fanns där verkade hålla viss kvalitet.

Jag hoppas de växer till sig. Den här staden… ja hela det här landet är i desperat behov av en mathandel med kvalitet. Vi kan verkligen lära av USA, och i gengäld skulle vi kunna lära dem lite om ost, för det är ett av de få områden där vi fortfarande kan slå dem på fingrarna.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Vägs ände

De senaste dagarna har jag insett något. Jag har kommit till den punkten i mitt liv det jag inte trodde människor kunde färdas. Hela min identitet är i gungning.

Jag har alltså, på min fjärde vecka i Amerikas förenades stater, kommit till punkten då jag inte kan äta mer amerikansk mat. Tanken på pannkakor eller mackor med bacon och ägg till frukost känns repellerande. Jag som i vanliga fall är en stor hamburgerfantast vill aldrig äta fler burgare nu. Det ville jag inte heller för en timme sen, men likväl gjorde jag det. Vad skulle jag annars ta?

I landet där friheten är som störst (nej, inte Vellinge) kan man alltid få tag på mat, och mat i alla dess former. Men efter tre veckor ser man genom den kulissen. Allt är olikt vartannat, men allt består ändå av samma saker. Tro inte att det bara är fabrikspressat hamburgerkött man får, nej på den punkten håller jänkarna fanan bra mycket högre än Sverige. Men den mesta maten levereras mellan två brödskivor, eller inrullad i en platt dylik. Den mat som inte kommer farandes i brödfarkosten serveras med pommes frites. Det mesta är sötat, och passar du dig inte är det sweet potato fries du får. Jag kommer på mig själv med att drömma om vegetarisk, ofriterad mat, om kokt fisk och potatis och fettfria soppor. Jag känner inte igen mig.

Dessutom luras man då och då att inte beställa den allra minsta portionen, glaset eller koppen kaffe. Det är ett misstag som snabbt blir uppenbart, när en måltid som kan föda en mindre familj i en vecka dyker upp framför dig.

Yoghurt är en bra produkt som kan hålla vätskorna i balans ett teg. Men som med allt annat här, shoppa med vaksamhet. Hemma hade jag aktat mig för en yoghurt som hävdar ”99% fat free”, men här ska man istället akta sig för den vanliga. Igår var jag nära att ta en med ”cream top” och 9% fett, något jag fick lusläsa näringstabellen för att få reda på.

Man kan ju egentligen inte klaga. I frihetens land får man alltid välja. En artig servitör på Freebirds frågade mig om min åsikt för varenda ingrediens som skulle i min vegetariska burrito, trots att jag inledde beställningen med ett önskemål om att han skulle ta samtliga beslut i den frågan. Ett koncept som är i stort sett obegripligt för en amerikan.

Man kan alltid välja något annat än pommes som tillbehör, men när man väl satt sig där, är hungrig, och dessutom redan gett vika för frestelsen att äta där man för bara några timmar sa att man aldrig skulle sätta sin fot igen, ja då är man inte så viljestark längre. Frihet är att inte bestämma själv, hävdade jag i ett av de första inläggen på den här bloggen, och jag känner det mer än någonsin.

Vissa människor tycker det är konstigt att så många amerikaner lider av fetma. Jag tycker snarare det är konstigt att så många inte gör det. Jag förstår inte hur man äter nyttigt här.

Amerikansk mat är verkligen gott, men det är nog godast på andra sidan atlanten. I alla fall om man lider av min brist på självdisciplin.

 

 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Georgia Moon Corn Whiskey

Bilden är tagen i en mataffär i Mariposa, Kalifornien. Jag vet inte vad jag mer kan säga om den, så jag tänker låta det vackra fotot tala för sig själv.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Brooklyn Brewery Black Chocolate Stout (11626)

Med Brooklyn Brewerys track record hade man kanske förväntat sig en chocolate stout i stil med vad man ofta får: en mild, len stout med tillsatt kakao, tydliga chokladtoner, i bästa fall hyfsat torr, ofta väl söt. Men ingalunda. Det här är en imperial stout, bryggd enligt striktaste reinheitsgebot: malt, humle, jäst och vatten.

Nej, det osar inte kakao och absolut inte vanilj om den här becksvarta, tunnt bronsigt skummande oljan till öl. Iskallt metallisk humle och en närmast lakritsaktig maltighet möter näsan, och munnen övermannas direkt av en torr, kantig beska och en kraftig, lite knäckig malt. Smaken dröjer länge på gommen, närmast salmiakartad. De tio procenten alkohol sticker inte ut, men gör ett fint jobb bakom kulisserna, och på det hela taget rinner drycken lätt ner för strupen. Nej, det här är inte marabou mjölkchoklad, snarare den där nittioprocentiga belgiska kakao-tegelstenen som får magen att knyta sig vid blotta anblicken. Trots allt gifter det hela ihop sig oväntat bra, men i slutändan är det ändå lite obalanserat – tankarna går väl ofta till salmiaken, ja, man är beredd att skriva under på systembolagets antydan att det drar åt soja.

Tre och en halv grundstött oljetanker av fem möjliga. Nummer 11626 på systembolaget.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.