Tåget rullar vidare

Prata inte med mig om tåg. Jag har åkt fler och längre  än du kan förstå och jag har inte slutat än. Så sent som för någon timme sedan klev jag av norrlandståget från Östersund och återhämtningen går långsamt.

Det kan i och för sig ha att göra med att jag deltog i en fest fram till omkring tiden för avgång i morse. Hur jag kom på tåget kommer jag aldrig att veta men förklaringen har nog något att göra med att jag gått vägen till stationen i Östersund förr.

Under en tid åkte jag fram och tillbaka mellan Östersund, Karlstad och Örebro flera gånger i veckan och det finns inte en skarv i rälsen som är främmande för mig längre.

Vid en annan, mycket lång, tid reste jag fram och tillbaka mellan Östersund och Sundsvall varje dag och Stödesjön kan inte producera en krusning som överraskar mig längre.

Att äta på tåget var länge inte något alternativ, restaurangen var för dyr och matpaket hemifrån har i mitt fall aldrig varit någon anledning till hemlängtan.

För några år sedan bytte SJ leverantör av mat och dryck vilket gjorde det som säljs på tåget till ett alternativ till fastan. Mest radikalt med nyordningen var nog att priset för en halvliters öl sattes vid 35 kronor. Det var en fin tid men alla vi som upplevde den visste att den inte skulle vara.

Det var en tid då man kunde vaggas till sömn sittandes i en stol på ett nattåg där man inte hade råd med en liggvagn men där man ändå kunde slipa bort de vassaste kanterna i vardagen med en burk norrlands guld.

Jag såg förändringen komma och den anlände från Norge. En sen kväll någonstans i norrlands inland besökte jag restaurangvagnen på ett nattåg. Det första jag såg var den SJ-anställde mannens plågade blick. Sedan noterade jag att en liten församling medelålders norrmän druckit sig till ett tillstånd där norskan nästan började bli begriplig. 35 kronor var billigt för en doktorand men för en norsk fjällturist var det i princip gratis.

Något fruktansvärt fruntimmer jollrade på sitt irriterande modersmål och erbjöd alla som kom in i vagnen en dans hon inte längre var i tillstånd att utföra. Det var hemskt och det var början på slutet för den billiga ölen på tåget. Kanske var det lika bra.

Maten på tåget har tagit en intressant vändning och gud vet att intressant inte är  ett ord som ligger SJ nära. Från en variation av vagt italienska mackor har nu utbudet svängt mot folkhemsromantiken. När jag reste hem till Stockholm idag åt jag en stor smörgås med stekt ägg och falukorv. Det var ingen nyttig frukost men å andra sidan var klockan efter två på eftermiddagen.

Kan detta vara en trend? Kantas spåren mot framtiden av prickig korv, smörgåspapper, pytt i panna, löksill och kaffe på TV-kanna? När statens järnvägar inte längre har rälsen för sig själv kanske de med sitt sortiment av livsmedel kan minna om en tid då staten var vår och det enda vi behövde.

Varför inte? Inramningen är nästan perfekt från början, norrlandstågen drar vagnar från 1960-talet och de små bruksorterna längs spåret ser ut ungefär som de gjorde en gång då man passerar i mörkret utan att stanna. Att resa med tåg är en ålderdomlig vana och varför mat och dryck skulle vara på något annat sätt är svårt att ge ett bra svar på.

Att komma hem från en slitsam resa är präglat av en tyst storslagenhet och just nu har jag svårt att någonsin se mig själv på ett tåg igen. Det kommer dock inte att dröja länge innan jag står i kön till serveringen på väg någonstans. Det är ett öde som man får acceptera på samma sätt som man accepterar vad helst man bjuds på i restaurangvagnen.

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad. Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Lämna Trackback.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.