Kanske är tomrummet det som är svårast att beskriva – den nästan totala avsaknaden av intryck, de vaga, knappt förnimbara tingen, som lurar på gränsen mellan inbillning och verklighet, där man inte kan säga vad som verkligen finns, och vad som bara är självsuggestion. I en absolut tyst och mörk sensory deprivation tank börjar sinnena fabulera, synen visar villor, öronen hör hägringar. Kanske börjar man under tilltagande förvirring undra hur man hamnade där, vid vilket ögonblick man gick från infall till beslut, tog det ödesdigra steget.

Ungefär så känns det att dricka ett glas Tourtel Analcoholica (vilket ska utläsas alkoholfri) – drycken är omisskännligt gul, den bubblar, men smaken och doften är som ett stort tomrum, ett töcken, en dimma genom vilket man kan ana gengångare och spöken av den öl som flytt, eller kanske aldrig funnits. En vag, misstänkt örtig arom lurar över det tunna skummet, och blandar sig med en fadd sötma på tungroten. Jag vill kalla den myrten, för jag vet inget om myrten, hur den doftar eller smakar – men det är nog humle, det måste vara humle, något annat hade inte gått att tro, något annat är inte möjligt. Ändå är det inte den sämsta alkoholfria öl jag druckit, enligt flaskan ska den hålla under 0.5%, men antagligen ligger den just alldeles precis därunder, och lutar sig på denna försvinnande lilla fraktion alkohol för att trots alla dimridåer upprätthålla åtminstone någon slags värdighet.

En halv synvilla av fem möjliga.