Det finns två huvudsakliga tillvägagångssätt att välja mellan när man beskriver kvarterskrogar. Det objektiva tillvägagångssättet innebär i regel att man skriver målande beskrivningar av illa stekt mysteriekött, personal som serverar med tummen doppad i vinet och toaletter man egentligen inte vet om de fungerar längre.

Det subjektiva tillvägagångssättet innebär istället att man beskriver hur krogen måste uppfattas av dem som av någon anledning ständigt återvänder dit. Båda tillvägagångssätten roar mig men av flera anledningar anser jag att det subjektiva tillvägagångssättet är mer intressant.

Varför skall jag påpeka att ölutbudet är dåligt på Nisses i Hässelby gård för någon som vill sitta ner och dricka en enda sort? Vad har det för betydelse om biffen är bättre på Operakällaren för någon som precis slagit sig ner med veckans V75 på Den galne kocken i Rissne? Framför allt: Hur kan jag någonsin hävda att människor har roligare på någon Stureplanskrog än på ett ställe som Dovas på Kungsholmen?

Under helgen besökte jag samtliga dessa tre kvarterskrogar och ifall det inte redan framgått så vet jag inte hur jag ska beskriva dem. Tänkte köpa lite tid.

En anledning till att det blev tre krogar på två dagar var att Gödsvinets Vällingbykontor hade besök av Kalle från en av mina tidigare hemstäder, Lund. Det var således mitt uppdrag att visa upp det finaste som Stockholm har att erbjuda så det var bara logiskt att vi inledde med att ta gröna linjen ut till Nisses i Hässelby gård. Nisses ligger precis vid tunnelbanestationen vilket är anledningen till att stället är det enda i Hässelby jag hittar utan att först hamna någonstans i Lunda industriområde med en känsla av att jag aldrig borde ha tagit den där sista stroh-shoten.

Mejeri-Robin var med oss och utan att veta tror jag han valde den kavaj som mest fick honom att se ut som en tjänsteman från tillståndsmyndigheten. Upplyft av det elaka i detta försökte jag se ut som en äldre, något alkoholiserad och mycket elak polis vilket, det ska erkännas, är något som jag är rätt dålig på. Serveringen var, hur som helst, lite nervig men mycket tillmötesgående.

Pizzorna var ungefär lika blöta som resten av restaurangen men det var ändå ganska rofyllt att sitta och blicka ut över systembolaget med en Åbro i handen, låt vara att det bara var lunchtid på Nisses.

Naturligtvis har bygdens store son, Ken Ring, skrivit om Nisses i Hässelby gård i minst en av sina låtar. Ken Ring är för Hässelby vad Åsa-Nisse är för Knohult, han odlar hemma och blir tagen av länsman för drograttfylla två gånger innan lunch varje dag och allt folk i byn säger är “Åhh, Ken, du är för galen”.

Det var först dagen efter som vi tog oss till Den galne kocken i Rissne, ett annat givet turistmål för varje stockholmsresenär. Den galne kocken ligger strax bakom tunnelbanestationen och är det för långt att gå kan man ta buss 118 mot Hallonbergen ända fram till dörren. Jag hoppas innerligt att ingen kör själv till Den galne kocken för det är förmodligen omöjligt att komma därifrån nykter. Jag beställde en lätt lunch bestående av en jämnbrun black and white, en stor öl och en gammeldansk. Det kostade mig kring 200 kronor och var värt varje öre.

Priserna var inte heller höga på Dovas på St Eriksgatan. Det kom förstås inte som en överraskning men det är ändå svårt att inte känna sig nöjd när man för 30 kronor kan slå sig ner i den livliga lokalen med en av husets 50cl öl framför sig på den slitna bordsskivan.

Kanske är det ändå fel att poängtera hur billiga dessa kvarterskrogar är. Man riskerar ju då att antyda att de som besöker dem helt enkelt är fattiga människor som skulle ha gått någon annanstans om de bara hade råd. En del är säkert det och hade gjort så om de haft det. De allra flest uppskattar nog dock att få äta och dricka utan krav, serverade något som inte är dyrt för prisets egna skull. Det är ungefär så jag tänker.