Det ligger ett pass på mitt köksbord och det försöker säga mig något. Det är ofrånkomligen mitt för det är mina hysteriskt stirrande ögon som blickar in i Jämtlandspolisens kamera på stationen i Östersund. Detta måste betyda att jag är på väg någonstans.
Naturligtvis är jag det. Om en allt kortare stund reser jag mot Wien. “Semester” tänker kanske du men det ordet säger mig inget. Under de fem dagar jag spenderar där skall jag förbereda två presentationer, examinera fem examensarbeten och skriva flödigt och inspirerat på någon av de artiklar jag satt mig för att producera. Med lite tur lyckas jag rymma från de akademiska plikterna länge nog för att återbekanta mig med staden. Lite på samma sätt som när jag smög ut genom en sidodörr på ett universitet i Istanbul för att i ilfart färdas med taxi fram och tillbaka till Haga Sofia.
En annan sak jag måste göra är att sammanfatta den kryssning med Viking Lines Cinderella som jag genomförde med två medresenärer i helgen. Det är en berättelse långt längre än den nu ännu kortare tiden till det där planet till Wien lyfter från Arlanda. Turligt nog har en av medresenärerna redan gjort sin insats för det viktiga informationsspridandet om Viking och dess linjer. Robin har gett sin mejeriversion av resan och den finner ni så klart precis här. Trots att inlägget är på blott så där 500 ord innehåller den inte mindre än runt 900 saker jag aldrig noterade under resan. Det är nog en fråga om perspektiv men det är ju därför man, ibland, tjänar på att resa tillsammans med någon.
Om en nu riktigt kort stund reser jag själv. Det är dags att sätta punkt här men jag återkommer snart med hela berättelsen som jag vill se den.