Vägs ände

De senaste dagarna har jag insett något. Jag har kommit till den punkten i mitt liv det jag inte trodde människor kunde färdas. Hela min identitet är i gungning.

Jag har alltså, på min fjärde vecka i Amerikas förenades stater, kommit till punkten då jag inte kan äta mer amerikansk mat. Tanken på pannkakor eller mackor med bacon och ägg till frukost känns repellerande. Jag som i vanliga fall är en stor hamburgerfantast vill aldrig äta fler burgare nu. Det ville jag inte heller för en timme sen, men likväl gjorde jag det. Vad skulle jag annars ta?

I landet där friheten är som störst (nej, inte Vellinge) kan man alltid få tag på mat, och mat i alla dess former. Men efter tre veckor ser man genom den kulissen. Allt är olikt vartannat, men allt består ändå av samma saker. Tro inte att det bara är fabrikspressat hamburgerkött man får, nej på den punkten håller jänkarna fanan bra mycket högre än Sverige. Men den mesta maten levereras mellan två brödskivor, eller inrullad i en platt dylik. Den mat som inte kommer farandes i brödfarkosten serveras med pommes frites. Det mesta är sötat, och passar du dig inte är det sweet potato fries du får. Jag kommer på mig själv med att drömma om vegetarisk, ofriterad mat, om kokt fisk och potatis och fettfria soppor. Jag känner inte igen mig.

Dessutom luras man då och då att inte beställa den allra minsta portionen, glaset eller koppen kaffe. Det är ett misstag som snabbt blir uppenbart, när en måltid som kan föda en mindre familj i en vecka dyker upp framför dig.

Yoghurt är en bra produkt som kan hålla vätskorna i balans ett teg. Men som med allt annat här, shoppa med vaksamhet. Hemma hade jag aktat mig för en yoghurt som hävdar ”99% fat free”, men här ska man istället akta sig för den vanliga. Igår var jag nära att ta en med ”cream top” och 9% fett, något jag fick lusläsa näringstabellen för att få reda på.

Man kan ju egentligen inte klaga. I frihetens land får man alltid välja. En artig servitör på Freebirds frågade mig om min åsikt för varenda ingrediens som skulle i min vegetariska burrito, trots att jag inledde beställningen med ett önskemål om att han skulle ta samtliga beslut i den frågan. Ett koncept som är i stort sett obegripligt för en amerikan.

Man kan alltid välja något annat än pommes som tillbehör, men när man väl satt sig där, är hungrig, och dessutom redan gett vika för frestelsen att äta där man för bara några timmar sa att man aldrig skulle sätta sin fot igen, ja då är man inte så viljestark längre. Frihet är att inte bestämma själv, hävdade jag i ett av de första inläggen på den här bloggen, och jag känner det mer än någonsin.

Vissa människor tycker det är konstigt att så många amerikaner lider av fetma. Jag tycker snarare det är konstigt att så många inte gör det. Jag förstår inte hur man äter nyttigt här.

Amerikansk mat är verkligen gott, men det är nog godast på andra sidan atlanten. I alla fall om man lider av min brist på självdisciplin.

 

 

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad , , , , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Trackbacks är avstängda.

4 Responses to Vägs ände

  1. Ola säger:

    Håll ut, Jonas! Om en vecka eller två har du kommit över och lämnat denna schackningsperiod bakom dig för gott.

  2. Gumae säger:

    Åker till Usa på fredag och är seriöst orolig över detta.. Nu ska jag inte vara där i mer än 10 dagar så det går nog bra men minns efter mitt tidigare besök att jag drog slutsatsen att om jag skulle bo i Usa skulle jag fan vara fet som en gris.. Får nog ta å köra på Beef Jerky diet.

  3. Lew säger:

    Men vad tusan? Det måste ju finnas någon Japanes, Mexikan, Italienare, Cajun, Thailändare eller vad som helst i det där landet som är uppbyggt av folk som flyttat dit i nutid?

  4. Jonas säger:

    Det är helt rätt Lew. I USA finns ett helt annat utbud än i öknen Sverige, så med en bil och en gnutta lokalkännedom (eller tillgång till internet) så går det alltid att frambringa mat från valfritt hörn av världen. Men det är oftast amerikaniserat, det vill säga lagt mellan två brödskivor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.