Visningsölen

hemmaGödsvinet ger dig verkligheten och verkligheten stannar aldrig upp utom i delar av Torsås kommun. Med verkligheten följer ofrånkomligen verklighetens öl och det är här du finner den.

Visningsölen borde inte behöva finnas. Likväl har den kommit att bli en nödvändig del av alla kontakter med mäklare. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan den.

Det var en dag i februari som jag fann den. Den stod där jag lämnat den i kylskåpet och såg på det stora hela ut som som 50 cl DAB. Det var en söndag och söndagen är en dag med notoriskt opålitliga kvalitetsnivåer. Jag behövde visningsölen och den var där.

Det var visning den dagen och jag anlände redo för nästan vad som helst. Nästan täcker inte upplevelsen av att dela en söndag med två representanter för Svensk Fastighetsförmedling i en liten men välplanerad lägenhet i närförort. På något sätt klarade vi det, jag och visningsölen. 

Det är inte lätt att fråga om stambyte utan att röja öl i andedräkten men som med alla andra svåra saker är det lättast att låta bli. Jag frågade och frågade igen någon som mycket väl kan ha varit mäklaren.

Det var med en promille salighet i kroppen som jag för första gången blickade ut från det som kommer att bli mitt köksfönster. Man ser inte lika långt därifrån som från örnnästet i väster men jag hade sett nog. Tre dagar senare skrev jag kontrakt.

Det var den första av två visningar denna flyttsäsong. Den andra kom när jag upplät lägenheten i Vällingby till den köande allmänheten.

Redan 20 minuter innan utsatt tid stod 30 personer och trampade i trappen tio våningar ner. Det är åtminstone vad jag tror, själv kom jag dit 5 minuter efter utsatt tid.

Något hade fångat min uppmärksamhet och stulit min tid. Det var visningsölen och den var kall, torr och från ett bryggeri vars skorstenar jag kunde se från min takvåning i München

Visningsölen gav mig mod och entusiasm att ta mig an att guida visningen mångordigt och intensivt. Jag ägnade säkert fem minuter åt att beskriva säkerhetsdörren innan jag släppte in sällskapet i hallen.

Först hörde jag inget alls utom mig själv beskriva den första metern av hallen, sedan hörde jag ett gitarrintro. I min uppsluppenhet hade jag tydligen glömt att stänga av stereon och långsamt var den på väg att påminna mig om vilket misstag det var.

Introt till Heroin av The Velvet Underground är långt och illavarslande. Mellan mig och stereon var ett 20-tal personer som alla undrade något om var solen går upp. Medan jag förklarade för en kvinna i rullstol att solen går upp i Kista och ner i Hässelby gård tog Lou Reed tillfället i akt att förklara vad som händer när han kör nålen i en ven. Han är svår att överrösta.

Ute på balkongen fruktade en ung moder för sin avkommas säkerhet så högt upp i luften. Jag förklarade tålmodigt att hennes unge var alldeles för tjock för att komma igenom spjälorna under räcket men jag avbröts av någon som vrålade “HEROIN!”. Det var Lou igen, jag hade redan glömt bort honom.

Lagom till tonerna av det avslutande gitarrgnisslet såg jag inte en utan två rullatorer försvinna ner för hallen som en karavan av tanter.

När alla gått tog jag trappan ner till Ångemannagatan. Det var någon jag ville träffa på systembolaget. Den var kall, torr och såg ut som en DAB.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.