Månad: juli 2010

En bra start på dagen

av Johan
En aktiv livsstil kräver en bra frukost

Det är ett allmänt erkänt faktum att frukost tillhör de sju viktigaste målen på dagen. Personligen rankar jag nog frukosten någonstans mellan stödmackan och fruktstunden i relevans men för många är frukost det viktigaste målen av alla. Så var det exempelvis för journalisten och författaren Hunter S Thompson och jag vet att jag läst hans beskrivning av den ideala frukosten någonstans. Det var därför jag alldeles nyss stod framför Hunter S Thompson hyllan här i min lägenhet med en uppgiven min och rätt mycket för mycket fritid. Hjälplöst bläddrade jag i slumpvist valda volymer utan att finna ett ord om frukost. I en vild chansning googlade jag “Hunter S Thompson +breakfast” och fick upp hela citatet som den översta träffen. Nu kan jag presentera det i sin helhet här nedanför:

Breakfast is the only meal of the day that I tend to view with the same kind of traditionalized reverence that most people associate with Lunch and Dinner. I like to eat breakfast alone, and almost never before noon; anybody with a terminally jangled lifestyle needs at least one psychic anchor every twenty-four hours, and mine is breakfast. In Hong Kong, Dallas or at home — and regardless of whether or not I have been to bed — breakfast is a personal ritual that can only be properly observed alone, and in a spirit of genuine excess. The food factor should always be massive: four Bloody Marys, two grapefruits, a pot of coffee, Rangoon crepes, a half-pound of either sausage, bacon, or corned beef hash with diced chiles, a Spanish omelette or eggs Benedict, a quart of milk, a chopped lemon for random seasoning, and something like a slice of Key lime pie, two margaritas, and six lines of the best cocaine for dessert…. Right, and there should also be two or three newspapers, all mail and messages, a telephone, a notebook for planning the next twenty-four hours and at least one source of good music…. All of which should be dealt with outside, in the warmth of a hot sun, and preferably stone naked.

Detta är förstås bara hans vision om den ultimata frukosten och inte något han åt regelbundet? Som vanligt är det svårt att veta med Thompson men som vanligt är det också egentligen ointressant vad som är verklighet och fiktion med honom. Allt han någonsin gjorde var båda sakerna och de två sidorna gav kraft åt varandra. Hans excentriska matvanor var dock välkända och bevittnade i många av varandra oberoende historier. Tom Wolfe har till exempel återberättat ett restaurangbesök i Aspen där Thompson beställde fyra Banana Split och fyra Banana Daiquiri till sig själv. När han var färdig beställde han en runda till. Ytterligare fyra Banana Splits och ytterligare fyra Banana Daiquiris.

Vad som är en bra start på dagen måste bero på vilken sorts dag det är. Ur det perspektivet är jag beredd att tro att frukosten som den beskrivs ovan var en fullständigt naturlig start för just Hunter S Thompson.

Old Crow

av Jonas
En kråka på min balkong

Under min senaste USA-vistelse försåg jag mig med ett antal oprövade bourbonsorter. Old Crow kom med på listan på Johans rekommendation.

Första gången jag frågade efter Old Crow råkade vara i en lite finare affär på Manhattan. De skrattade åt mig.

Jag vill minnas att Johan rekommenderade Old Crow med orden Det är kanske inte den finaste sorten, men den är definitivt mest country. Jag förväntade mig alltså en dryck som i bästa fall smakade som något man sprayar på möbler för att katterna ska hålla sig borta.

Så var dock inte fallet. Old Crow har kanske ingen sofistikerad smak, men den är len och fin. Den smakar inte rökigt eller komplext, men den är mjuk mot gommen som mjölkchoklad. Aningen söt, aningen parfymerad. Kort eftersmak av bensin, men på ett bra sätt. Jag tänker på ohyvlade träplankor och livet i en husvagn. Detta är inget jag blandar drinkar på, den gör sig bäst i ensamt majestät. Det är den här flaskan man ska plocka fram när Clintan halsar ur en omärkt flaska utan kork på TV’n, och man tycker att det ser frestande ut. Och det var precis det jag alldeles nyss gjorde.

Fyra starka oxpiskor av fem.

Försprång genom teknik

av Johan

Ett långt liv av balanserande är över. Mänskligheten har gått vidare och jag med den. Det är inte längre nödvändigt att långsamt vandra mellan köksvask och frys med en isbricka i utsträckta händer som en bakfull bombdesarmerare. Isbrickan med lock är här.

Min hyresvärd Svenska Bostäder skröt i sin egen tidning på ett okarakteristiskt vis om att mitt nybyggda hyreshus skulle vara påkostat och välutrustat. Detta var svårt att tro på när man vet att det skulle gå att hyra ut en uppställd Ford Taunus som bostad i den här staden. Nu börjar jag dock misstänka att de talade sanning.

I frysen av märket Bosch upptäckte jag precis, efter två månader i lägenheten, ett speciellt isfack med två tillhörande isbrickor. Först förstod jag inte vad det var. Jag stod mitt på köksgolvet med ungefär samma ansiktsuttryck som de där människoaporna i 2001 som precis funnit en sinnesutvidgande fasadsten i trädgården. Med fumlande händer delade jag den undre halvan från den övre och långsamt insåg jag att den senare var ett lock. Insikten var drabbande och tankarna drog iväg mig som en tromb mot en köksstol som jag var tvungen att slå mig ner på.

Den revolutionerande locktekniken öppnar helt nya möjligheter inom is och dryckesområdet. Inte längre är människan begränsad i sin istillgång till tillfällen då hon är tillräckligt nykter för att balansera en isbricka med skvalpande vatten. Tänk alla Storsjöyror som skulle ha kunnat sluta annorlunda. Jag är vanligtvis ingen teknikfantast men detta tror jag på. Men det slutar inte här. Nu går vi vidare.

Réserve de la Condamine 2007 (12804)

av Johan

Ett enkelt vin för enkla sammanhang hyllas sällan trots att de enkla sammanhangen nästan alltid är de bästa. Detta är ett enkelt vin för enkla sammanhang. Tänk toga-party.

Ett par munnar eller ett helt glas är inte tillräckligt för att lära känna någon karaktär ur flaskan. Men oss emellan så är detta ju ändå ingen flaska man tar med sig hem för den enastående personligheten. Detta är inte direkt ett vin man träffar för att diskutera Schopenhauer med. Detta är ett rödvin med en mild och mycket genomsnittlig smak av rödvin.

Réserve de la Condamine 2007 är inte alls ett dåligt vin, det har inga påtagligt negativa sidor. Låt vara att det inte har så många sidor alls. En rund smak.

69 kronor på systembolaget, nummer 12804 i katalogen

Tre rödvin av fem möjliga

Caffè americano

av Johan

Under mitt redan avhandlade besök på Sibyllans kaffehandel på Sibyllegatan passade jag även på att köpa en mindre mängd höganrikat kaffe av franskrostat slag till min espressobryggare. Det är en rostning så mörk att butiken endast får sälja det med tillåtelse från vapeninspektionen. De bad om legitimation och jag figurerar nu på listor över människor värda att bevaka i ett stort antal NATO-länder. Jag kommer aldrig lagligen att kunna besöka Israel. Min poäng är att det är ett kraftfullt kaffe och det är den enda jag har.

Varför köpa en koncentrerad dos av de bönor som butiken annars bara använder för att spetsa sina blandningar med? Den smutsiga sanningen är att jag häller varmvatten i min espresso. Ja, jag dricker caffè americano. Om du fortsätter och läser det här efter det avslöjandet så förutsätter jag att du är amerikan, mycket liberal eller en av de sökrobotar som utgör en majoritet av gödsvinets läsare.

Visst kan jag dricka en kopp espresso ibland men en lång dags skrivande kräver en mugg med kaffe som håller en sällskap under längre tid än det tar att snorta två centiliter koffein-gyttja. Caffè americano blir precis så starkt som de proportioner mellan kokhett vatten och espresso du väljer. I en normalstor mugg betyder det att kaffet blir ungefär som bryggkaffe. Varför då inte göra bryggkaffe? Även om jag generellt sett anser att kaffebryggaren är ett mycket fint redskap så har mina känslor för bryggkaffets karakteristiska beskhet kommit att svalna. Caffè americano har samma styrka som bryggkaffe men utan beskheten och utan de bismaker som endast kan förklaras med att någon använt filterhållaren till något annat än att göra kaffe. Ifall man blandar vätskorna rätt så får man dessutom ett fint espresso-skum som en högst bokstavlig krona på verket.

Att vattna sin espresso väcker ungefär samma känslor som när man vattnar sin whiskey. Man må ingripa i det redan fulländade men ingen kan förneka att vissa smaker måste ges utrymme i ett neutral medium som vatten för att kunna uppfattas av mänskliga sinnen. Är Bobs blandsaft finare när den är outspädd? Godare?

Känslor kan aldrig få inverka på något så viktigt som kaffe.

Elma Çay II

av Johan
Scen från mitt skrivbord

Min jakt på turkiskt äppelte har varit framgångsrik och märkvärdigt odramatiskt. Visserligen inledde jag den med att korsa Nälsta till fots för att på så sätt nå Rinkeby landvägen. Det kan vara en strapatsrik resa vilket inte minst illustreras av att jag hamnade i Hjulsta. Jag följde solen och en sägen om orientens handelsmän och de varor som de låter byta händer i det fjärran Rinkeby. Så förskräckligt avlägset är det ju förstås inte –  jag ser Rinkeby från min balkong – men ska man vandra fyra till fem kilometer i eftermiddagssolen så behöver man ett romantiskt skimmer att filtrera UV-strålningen genom.

Jag anlände till sist Rinkeby med hjälp av tunnelbanan och även om det var ett ganska pittoreskt att vandra omkring där så uppvisade handelsplatsen anmärkningsvärt få försäljare av turkiskt äppelte. Rinkeby är naturligtvis känt för sin mångkulturella atmosfär och inne i den lilla basaren var det nästan som om man helt lämnat Sverige och hamnat i Malmö. Med två tomma händer och ett SL-kort for jag vidare mot innerstaden. Jag tog kortaste vägen till kaffebutiken Sibyllan på Östermalm där de trollade fram en stor låda turkiskt äppelte på under fyra sekunder. Varför ska jag alltid göra allt så svårt?

Det turkiska äppelte som man köper i Sverige är förstås inte lika bra som det man dricker i en gränd i Istanbul? Jo, det är det faktiskt och dessutom kommer det inga tiggerskor och visar upp sina undernärda barn vid mitt skrivbord i Vällingby. Från där jag sitter kan jag sörpla njutningsfullt och bortse från att det finns några som helst problem i världen. Med utsikt över Rinkeby.

Som framgår av bilden tillagar jag en hel kanna åt gången. Elma Çay är lika gott kallt. Man kan även hälla i ett par isbitar, en skiva citron och en skvätt gin och servera det som iste. Man är till och med förlåten om man häller i en sked socker. Det går åt rätt stora mängder torkade äppelbitar om det ska vara någon mening med det men det spelar ingen roll nu. Jag har upprättat en fungerande handelsrutt.

Oude Geuze Vieille (nr 1694)

av Jonas
Spontandrucken öl

Karaktärsfull, nyanserad, mycket frisk smak med inslag av jäst, koriander, citrus, bokna äpplen och stall, ton av rök. Så säger systembolaget om denna spontanjästa belgare. Vad är “bokna äpplen”?

Jag har smakat spontanjäst öl innan, men i ärlighetens namn aldrig med ett öppet sinne. Igår kväll satte jag på en film och korkade upp en liten fisförnäm flaska för en seriös utvärdering. Det första som slår en när man läppjar på en geuze är att detta är inte öl. Man letar reda på flaskan som man redan slängt i glasåtervinningen, läser noggrant på etiketten och skrynklar ansiktet till en förbryllad grimasch.

Geuze är en öltyp som är en blandning av olika gamla lambics. Blandningen gör att drycken jäser en andra gång på flaska.

Det smakar jäst, frukter, lite äpple, lite kemiskt färggrant lösgodis. Det är surt som vinäger, och inte ett spår av humlebeska kan skönjas. Lite sötma kan man uppfatta om man har lite fantasi. I ett blindtest hade jag kategoriserat detta som någon svår cider. Syran och den skarpa kolsyran sticker, men eftersmaken är jämn och fin. Efter en halv flaska vänjer smaklökarna sig, och drycken känns naturlig men den går långsamt.

Jag skulle inte kalla drycken frisk. Det är något unket över den, precis som med pretentiös cider. Stall kanske inte är en dum beskrivning. Ska man korka upp en flaska ska man veta vad man ger sig in på, och vara beredd att slutföra det. Man ska absolut inte öppna den när man är sugen på en öl.

Omöjligt att betygsätta, klart värt att prova. Men kanske inget jag kommer att köpa och ta med mig på en fest. Finns på vissa systembolag.

Vridning i kapyslfrågan?

av Johan

Jag besökte mitt lokala systembolag härom dagen. Nej, det är inte löpsedelmaterial. Jag noterade dock något som kan betecknas som intressant under stunder av grav tråkighet. Skruvkapsylen är på väg att ta över.

I likhet med alla som egentligen inte förstår något letade jag efter rödvin utifrån ursprungsland. Nationalitet har förstås i sig ingen betydelse för vinet. Om det talar till dig är det på ett språk som du förstår. Nationaliteten är dock en del av varumärket och vad det betyder beror på vilka stereotyper som du använder dig av. Köp ett franskt vin och du ser dig själv världsmatt smutta ur ett högt glas vid ett bord ut mot gatan medan du bryskt river av ett stycke till från pain richen. Ett australiensiskt vin är grillfest, ett sydafrikanskt är personalfest på en gymnasieskola och ett spanskt är att kräka sangria bakom glasskiosken på Kaananbadet. Personligen köper jag helst tyska, franska och ibland amerikanska viner.

Eftersom jag begränsar mig till vissa nationaliteter så börjar ett par hyllor bli ganska grundligt kartlagda på systembolaget. De nya flaskor som jag fann under mitt senaste besök var alla utrustade med skruvkapsyl. Jag har inget emot skruvkapsyl, jag tycker det är ganska praktiskt. Det var dock ändå förvånande att se högst respektabla viner krönta med en lite metallkrona. Jag gick igenom ett par hyllor och fann att kring hälften av alla flaskor hade skruvkapsyl. Så har det inte alltid varit. Det är inte länge sedan den i stort sett enda anständiga flaskan rödvin med skruvkapsyl var Gnarly Head (6597).

Med skruvkapsylen går kanske vinet samma väg mot förenkling som så många andra livsmedel. Frukt skärs upp åt oss, kakdegen kommer färdig från butiken och grillskivan har legat i marinad i ICA:s köttdisk under en ständigt allt längre bäst-före tid. Korkskruven kommer kanske snart fylla samma funktion som den där fina filékniven som man egentligen aldrig använder.

Problemet med att vin kräver en korkskruv har jag tidigare löst genom att helt enkelt köpa den enklaste och billigaste versionen jag hittar när behovet uppstår. Jag äger väldigt många dåliga korkskruvar. Oftast sker detta när jag är ute och reser och endast under senare tid har jag tillbehörsutrustat min resväska med en korkskruv komplett med en påskruvad vinkork som skydd för skador på väskan. En av mina korkskruvar köpte jag i Tunisien inför ett djärvt försök att dricka mig igenom landets vinsortimente. Vinet var ok men framför allt var det mycket bättre än det Eau-de-Kamel som jag tror att de destillerade fram från dadlar. Mitt resesällskap hade insjuknat i någon sorts galopperande raketmage så jag satt på rummet vi delade och ploppade upp ständigt nya flaskor medan jag drack och berättade anekdoter från mitt spännande liv som medelålders statsvetare för den redan plågade.

Det finns förstås en möjlig förklaring som jag hittills har förbisett. Det systembolag som jag besökte ligger på Ångermannagatan i Vällingby, mindre än 100 meter från min port.  Som jag redan konstaterat så är detta en butik för den som dricker hellre än bra. Där köper västerorts hårt arbetande medelklass sitt lådvin och en betydande del av varorna konsumeras förstås i uret. Skruvkapsyl sparar tid i uret. Det är möjligt att systembolagen i den delen av världen som vi känner som något annat än Vällingby fortfarande har en större andel flaskor med traditionell kork. Om så är fallet så är det dock bara en tidsfråga innan trenden sprider sig österut på gröna linjen. Kom ihåg var ni hörde det först, skruvkapsylen kommer att ta över världen.

Siesta

av Jonas

Man kan tro att restaurang Siesta har tagit sitt namn för att passa in i vår nuvarande värmebölja. Men se det har de inte. Siesta har hetat Siesta sedan danskarna tågade över Öresund. Eller i alla fall sedan 80-talet, det ser man tydligt på deras skylt.

Siesta ligger på välbeställda gamla väster i Malmö. Stadsdelen är mest känd för sina gamla fina hus och gamla fina invånare. Men ett generationsskifte är på gång. På uteserveringarna hittar man en blandning av äldre stammisar, välutbildad medelklass i trettioårsåldern, samt välmående par i sextioårsåldern, ni vet den typen som har vita byxor, vit pikettröja, seglarskor och en ljusblå långärmad slängd över axlarna.

I mina ögon har Siesta alltid lidit av en identitetskris. Jag vet att stället ligger där, lika säkert som att Kebnikaise ligger där det ligger, men jag vet aldrig vad de gör. Skylten ger ingen som helst vägledning, annat än att stället skulle vara fast i Spanien 1989. Men så är det ju inte egentligen. När jag varit där har jag alltid varit nöjd, men stället saknar personlighet och inriktning. Men det har allt annat, märkte jag igår. En förträfflig uteservering med bord på två sidor om gågatan den ligger på. Ett ganska litet men klart godkänt ölsortiment. En brokig meny. Detta är en plats där man inte kommer och äter middag klockan sju, här dräller man omkring som man vill, beställer något litet då och då.

Lite som man just vaknat upp från sin siesta och är sugen på en räkmacka.

Och det var jag igår. Inte yrvaken, men räksugen. Deras smörrebröd med räkor, sill eller lax för 45 kronor var matiga och ordentliga. En kokt nypotatis rymdes under sillen, och ett helt kokt ägg gömde sig under den rikligt tilltagna högen med fina räkor. De serverar även andra klassiker som janssons och köttbullar.

Detta hindrar inte stället från att ha en ordentlig middagsmeny, med rätter strax under tvåhundringen. Det är det vanliga, lammracks och halstrad tonfisk. Men jag kände mig aldrig manad att prova, då detta är mer av ett häng än en middagsrestaurang. Kanske hade det varit bättre om de haft fler mindre rätter och färre riktiga huvudrätter.

Personalen är exemplariskt trevlig. Beställer gör man i baren, vilket passar utmärkt på den här typen av ställe. Betyget kan inte bli annat än fyra jever av fem möjliga. I alla fall när vädret är fint.

Jag glömde ta en bild, men gå in på Siestas hemsida för att se loggan jag tjatat om.