Månad: juli 2010

Sånger om sprit: One mint julep

av Johan

Sånger om sprit är sällan god äktenskapsrådgivning. De allra flesta handlar om hur något gick fel och hur spriten hjälper en stund när det inte längre finns något rätt. “One mint julep” är en sång om sprit som vänder på begreppen. Det är en sång om hur spriten kan leda till äktenskap, ett riktigt shotgun wedding.

“One mint julep” är bara ett exempel ur den väldiga skatt av sånger om sprit som som skrevs och spelades in av svarta blues, jazz och sedermera soulartister under 1940 och 50-talen. Ett stort antal av dem är i likhet med “One mint julep” skrivna av Rudy Toombs. Som så mycket  musik vid denna tid spelades sången in av en lång rad olika artister men den mest kända versionen är nog den av The Clovers.

Berättelsen är en som vi har hört tusen gånger tidigare. Pojke möter flicka, pojke dricker bourbongrogg, pojke väcks dagen efter av flickans fader, pojke och flicka gifter sig under hot om nödslakt. I själva verket låter det som något jag läste i sydsvenskans Malmö-del bara härom dagen.

Ändå finns det något alldeles särskilt i just denna komposition. Melodin lånar villigt ut sig till en till synes oändlig variation av gung. Det brukar sägas att temat för sången är alkoholens skadeverkningar men om man lyssnar på den så framstår den kristna konservatismen som ett större problem. Detta bara bekräftar vad vi redan visste, att sånger om sprit nästan alltid handlar om något annat än spriten i sig.

Så här börjar det:

One early morning, as I was walking
I met a woman, we started talking
I took her home, to get a few nips
But all I had was a mint julep

Så långt allt väl. Bör vi vara oroliga över att den olyckliga berättaren endast har en mint julep? För att besvara det så kanske vi behöver påminna om vad en mint julep är för något. En mint julep är en drink som består av bourbon, sockerlag, mynta och mindre fryst vattendrag av krossad is. Den drickes bäst i en hammock på någon veranda i en del av den amerikanska söder där varken värmen eller drycken uppmanar till ambitioner bortom den som krävs för att mala mynta med en sked. Personligen ser jag inte vad han oroar sig för.

I don’t remember just how I started
I only know that we should have parted
I stole a kiss, and then another
I didn’t mean to take it further
One mint julep was the cause of it all

Ok, skyll på spriten…

The lights were burning low, there in the parlor
When through the kitchen door, up popped her father
He said “I saw you when you kissed my daughter
Better wed her right now, or face a slaughter!”
I didn’t know just what I was doing
I had to marry or face ruin

Denna sång skrevs innan pillret, kortkorta kjolar och billiga flygningar med Ryan Air. Så ha tålamod med kvalen så som de beskrivs i sången. Även om du hade hoppat ut från badrumsfönstret för att sedan ta kvällsflygningen till Frankfurt Hahn för 99 kronor så var detta inte alls ett alternativ vid denna tid.

Now, I don’t want to bore you with my troubles
But from now on I’ll be thinking double
I’m through with flirting and drinking whiskey
I got six extra children from a-getting frisky

Nej, du fick sex extra barn genom att vara en idiot. Blanda inte in whiskeyn i det här och om du känner dig frisky så föredrar jag om du håller det för dig själv. När jag tänker på det så är det ju egentligen ganska skamligt. Att dra ner en alldeles anständig drink i smutsen på detta sätt. Tur att det svänger.

För att en gång för alla slå hem poängen att tidig countrymusik och svart musik från samma del av Amerika helt saknar musikaliska gränser så är här en inspelning av låten av Chet Atkins.

Morgon 2007 (5106)

av Johan

Äntligen ett frukostvin tänker du och kanske har du rätt. Förmodligen syftar namnet på den vinproducerande byn i det franska distriktet Beaujolais men om den informationen betyder något för dig så dricker du nog ändå inget vin på morgonen. 4 centimeter ner i flaskan ser jag inga problem med att börja.

Morgon har en rak alkoholsmak endast flyktigt dekorerad med bär och frukt som utan ett spår av strävhet letar sig fram till den delen av hjärnan som ställer fram väckarklockan fyra timmar. Lätt kyld kan ingen skilja detta vin från en pinot noir och om du ändå envisas med att försöka så har du inte druckit tillräckligt.

Var fanns denna flaska när jag drack klibbiga sangiovese-viner med förhöjt pH-värde i något nedgånget korridorskök i Lund? Just det, den stod kvar på Systembolagets hylla för viner som kostar över 70 kronor. Ändå, min poäng är att detta är ett vin att umgås till och med. Det finns viner som är goda med mat och det finns viner som är goda till Lou Reeds New York. Det är där jag står idag, jag delar upp viner i dessa två kategorier. Morgon tillhör den senare.

Samtal flödar friare efter ett glas vin och det är en befrielse att kunna diskutera det smakfulla utan en sur beläggning på tänderna. Skriv ner det till nästa gång du organiserar mingel. Lätta viner ökar den sociala rörligheten och ett par glas Morgon är inget bagage för den som är lätt packad. Det är dock en flaska som riskerar att förpassa dig till en våldsam spiral av allt mer förödande ordvitsar.

Det är bäst jag slutar här.

89 kronor på systembolaget, nummer 5106 i katalogen.

4  uppsluppna högpratare av 5 möjliga

Elma Çay

av Johan

Det var en het förmiddag i Istanbul så jag drack hett te. Ärligt talat hade jag kunnat tänka mig en öl men givet omständigheterna föredrog jag att inte tänka alls.

Det var en smutsig gränd helt nära Taksim torget där Orhan Pamuk säkert bott någon gång under sin barndoms exil från släktens hyreshus bara några kvarter bort. Där jag satt kunde jag blicka ner mot Peras livliga gågata İstiklâl Caddesi medan den långsamt fylldes med flanörer. Egentligen väntade jag på att det skulle bli dags att åka ut till flygplatsen som i likhet med så mycket annat döpts efter Mustafa Kemal Ataturk, det moderna Turkiets grundare.

Det var hett turkiskt äppelte som jämte det kolsvarta kaffet är landets nationaldryck. De fruktteer som säljs i Sverige under kända varumärken är undantagslöst odrickbara. Turkiskt äppelte är dock något helt annat och om det görs rätt är det nästan lika bra som en öl en het söndagsförmiddag efter en veckas konferens i Turkiets kulturella huvudstad. Smaken beskrivs bäst som te med klara äppeltoner.

En kvinna några bord framför mig blåste sensuellt rök från en vattenpipa genom öppningarna i sin niqab.  En amerikansk dam haltade in med en ryggsäck och en man från mellanöstern för att fråga den barnarbetande kyparen ifall toaletten kostade något. Jag tittade ner i mitt anteckningsblock och fortsatte skriva dessa rader.

Var kan jag få tag i bra turkiskt äppelte i Sverige? Helt säkert i Malmö men dit far jag inte än på ett tag och jag har fått smak på något som inte låter sig vänta. Jag är beredd att chansa på Skärholmen.

Den minderåriga kyparen i basketlinne försökte få mig att betala 10 lira för teet men jag gillade hans entreprenörsanda så jag lämnade ändå ett mynt på bordet när jag gick. Kvinnan i niqab verkade le från under sitt skynke. Den amerikanska kvinnan kom aldrig tillbaka.

Häng me te uret!

av Johan

Någon pratade lite för högt på systembolaget och någon svarade i samma röst. Inga låter som stamkunderna på systembolaget och det är inte bara personalen som lär sig att känna igen dem. De är förstås inte särskilt svåra att känna igen.

Kolingen log så att det fårade ansiktet såg ut att slutligen rämna efter åratal av elementens överlagda misshandel. Han vandrade med sorglösa steg mot kassan med en flaska i handen, solglasögon och en grönrutig flanellskjorta uppknäppt till naveln. Han pratade med en yngre man som ännu bar sitt levene med större diskretion, endast en ohälsosam solbränna och just den karakteristiska rösten förenade honom med den förtida åldringen.

“Häng me te uret” stötte den yngre ur sig i ett andetag och den äldre svarade utan att sakta in “nä, för jävla varmt”.

Det är här vi kommer till samtidsskilldringen av Vällingby centrum och det närmaste en poäng som detta inlägg någonsin kommer att få.

I Karlskrona satt elitalkoholisterna i Hoglands park innan systembolaget flyttade och i Östersund satt de i min trappuppgång innan systembolaget flyttade och någon satte ett lås på dörren. I Lund satt de på Knut den stores torg och i Staffanstorp satt de i Malmö. I Malmö fanns de överallt. Så ser mitt svenska atlas över kultplatser ut.

I Vällingby sitter de heltidssysselsatta drickarna i ett solur nedanför mitt hus. Bilden är tagen från min balkong, 13 våningar upp i luften. När bilden togs var uret tomt och vi vet varför. Det var för jävla varmt. En del dagar kan man dock se timmarna passera i form av en skugga från en stolpe som flyttar sig från alkoholist till alkoholist. När skuggan faller över den rödnästa tjockisen är det dags att sätta på kaffebryggaren. När den drabbar killen i grovarbetarbyxor har posten kommit.

Det är kanske cyniskt att mäta tiden i antal utslagna människor. Kanske är kanske ett onödigt ord här. Med min utsikt är det dock lika oudvikligt som att se ner på människor.

13 våningar och 13 öl skiljer mig från dem. Jag stannar på mitt eget våningsplan men jag har en känsla av att ölskillnaden snart kommer att vara nere på 12. Det är verkligen för jävla varmt.

Konsertölen

av Johan
Konsertbilden framför andra

Det finns de som menar att man inte alls ska dricka öl på en konsert. Jag är inte en av dem men jag förstår resonemanget. Om man har betalt dyra pengar för att lyssna på musik så bör man inte på något sätt förvanska ljudupplevelsen med droger. I denna installation i serien “verklighetens öl” kan vi dock bortse från denna invändning. Detta är berättelsen om konsertölen som en upplevelse i sig.

Ölen ledde mig til musiken. Naturligtvis lyssnade jag på musik redan innan jag drack öl men inte lika mycket och inte på samma sätt. Framför allt lyssnade jag inte på live-musik i samma utsträckning innan konsertölen gjorde entré i min tillvaro.

När jag var nybliven student i Lund hade jag ungefär samma sociala kontaktnät som alla inflyttade studenter. Eftersom jag redan från början jobbade på den Blekingska Nationen kunde jag dock alltid gå dit utan att behöva bekymra mig om att betala i dörren eller om det fanns någon där jag kände. Detta var under det sena 1990-talet då blekingska var en av södra Sveriges livaktigaste musikscener så när jag var där för att dricka öl och prata med människor jag nästan kände gick det inte att undvika att matas med det senaste inom indiepopen.

Att stå i en bar och vänta på att någon man nästan känner dyker upp är ingen rolig sysselsättning. En bekant som varit i exakt samma situation som mig och tusentals andra nya studenter erkände för mig att han inte klarade av det. Han fann modet att ta sig till blekingska men när han var där så räckte det inte till att stå ensam och dricka öl. Därför gick han helt enkelt till baren och köpte två öl som han drack upp på toaletten. Detta är bara en av anledningarna till varför det var nästan omöjligt att finna en ledig toalett på blekingska vid denna tid.

Personligen fann jag en annan lösning. Jag fann konsertölen. Eftersom jag ändå kom in på konserterna gratis så kunde jag dyka upp lagom till att bandet eller i förekommande fall förbandet började spela. Sedan kunde jag låta mig uppslukas av musiken och gömma mig från de sociala konventioner som driver folk till att dricka öl sittandes på ett orent toalettlock. Bandet på scenen fick helt enkelt ta över föreställningen medan jag ägnade mig åt konsertölen.

Konsertölen var nästan alltid en 33cl stor glasflaska från Åbro bryggeri i Vimmerby. Den var alltid lite för varm och vid denna tiden var det dessutom alltid lite för rökigt för att man skulle kunna undvika smaken av gamla fimpar på blekingska. Konsertölen smakade därför alltid mest solvarm spannmål men för mig blev det smaken av musik jag hört utan att ha hört talas om. Trots alla sina brister kom konsertölen att bli min favorit. Jag var på varje konsert och jag såg allt. Nationens bandbokare uppmärksammade mig som nationens trognaste konsertbesökare. Uppmuntrad av detta och att jag kände igen allt fler band så blev musiken långsamt en del av konsertupplevelsen.

Sånger om sprit: My bucket’s got a hole in it

av Johan

I denna kurs om alkoholen i musiken har vi redan gått igenom ett flertal ganska olika kompositioner. Kanske är det dags att stanna upp och fråga vad som egentligen utgör en sång om sprit? Den primära regeln är förstås att texten på något sätt behandlar alkoholhaltiga drycker. Dagens lektion handlar om att alla sånger som gör det inte nödvändigtvis är sånger om sprit.

“My bucket’s got a hole in it” skriven av jazzmusikern Clarence Williams och den mest kända versionen är förmodligen Hank Williams inspelning. Nästan all tidig country är skriven av eller direkt inspirerad av rurala svarta musiker. Country är ingen vit motvikt till svart musik som historielösa människor hävdar utan en gren på samma träd som blues, jazz, gospel och för den delen reggae.

Nästan alla kan nynna refrängen på “My bucket’s got a hole in it”. Vi vet alla att den förbannade hinken har ett hål så att den olyckliga sångaren inte kan köpa någon öl. Är detta då en sång om öl? Nej, det är det inte.

Jag läste en charmigt förvirrad internetdiskussion för några år sedan där titeln på denna sång diskuterades. Någon förklarade att sången utspelar sig på den tiden då öl såldes i spänner och hål i desamma omöjliggjorde hemforslandet av den skummande drycken. Diskussionen dog ner och tog ett annat spår tills någon ställde den obehagliga frågan exakt vilken tid detta syftar på. Medeltiden? Hinkar är bra till många saker. Man kan fylla dem med runda små stenar som man finner på stranden. Man kan ställa sig på dem för att se över en hög mur. Man kan tjuvmjölka grannens kor ute på ängen och ta hem mjölken i dem. Alla dessa saker och flera andra kan man göra med en hink men som kärl för öl lämpar sig hinkar generellt sett mycket dåligt. Ingen har i modern tid sålt öl för avhämtning i egen hink.

Sanningen är att det helt enkelt är ett uttryck för en försvårande eller till och med hopplös situation. Refrängen handlar om öl men en av verserna handlar exempelvis om det meningslösa med att arbeta hårt “when I got a woman in the bossman’s yard”. Vad det nu betyder. Så “My bucket’s got a hole in it” är ett exempel på en sång som inte handlar om sprit. Det hindrar förstås inte att du lyssnar på denna versionen av Wayne Hancock

Flygplatsölen

av Johan
Flygplatsölens amerikanska talesman

Flygplatser är de mest alkoholliberala platserna i Sverige. Särskilt utmärker sig Arlanda men det dricks frisinnat även vid mindre flygplatser runt om i landet. Det spelar ingen roll vad klockan är eller vart man är på väg. Flyplatsölen är där ändå.

En gång åkte jag utomlands med nästan alla anställda på min dåvarande arbetsplats i Norrland. Vi flög från Frösön och mellanlandade på Arlanda för byte till Prag. Det var en oturlig transfer och vi hade flera timmar att slå ihjäl i Stockholm. Vi visste alla vad det betydde. Vi skulle snart ha ett fylleupplopp på vårt samvete. Det var åtminstone vad vi trodde. Vår kloka chef hade dock tänkt ett steg längre. Hon bokade en sal i Arlandas konferenscenter och tillsammans med ett par handfasta medlemmar ur den adminstrativa personalen ledde hon alla egensinniga akademiker som kedjefångar dit. Denna förutseende handling är dock inte det intressanta i sammanhanget. Det intressanta är vad som hände då vi släpptes ut igen och det fortfarande återstod 40 minuter tills planet lyfte mot Tjeckien.

Vi sprang. Det finns inget annat sätt att beskriva det. Vi sprang till en sportbar i terminal 5 och professorer, doktorander och lektorer kunde sedan ses hänga över en bardisk i intensiva och snart rätt irriterade försök att beställa innan avgång. Lugnet sänkte sig något efter den första ölen men jag såg till att hinna med en till och sedan en till innan vi tvingades springa till planet. När jag steg ombord hörde jag orden “boarding completed”.

Vad är det som gör flygplatsölen så oundviklig? Det finns förstås de som är flygrädda och ibland intalar jag mig att det är därför jag dricker den. Det är förstås inte sant.

Mitt personliga rekord i flygplatsöl var under en resa till Ljubljana. Kvällen innan resan hamnade jag på en mycket sen efterfest i Östersund. Jag sov två timmar innan jag gick ner till det tidigaste morgontåget till Stockholm. Jag slocknade innan biljettviseringen. Eftersom jag satt min mobiltelefon på ringning vaknade jag någonstans mellan Uppsala och Arlanda. På Arlanda mötte jag mitt resesällskap. De satt i samma sportbar som den där gången vi reste till Prag. Vi hann med ett par öl även om jag hällde ut den första över bordet. Den snälla servitrisen gav mig en ny gratis. På planet möttes vi av hälsningsfrasen “boarding completed”. Jag somnade.

Vi mellanlandade i Prag. Under en halvtimme letade vi efter en maträtt som inte var panerad – en i sällskapet var äggallergiker – sedan drack vi öl. Vi satte oss i en minimal kiosk och bar precis vid gaten. Där satt vi i ungefär 20 minuter efter det att vi sett vår sista levande själ. Sedan gick vi ombord. “Boarding completed”. Jag somnade.

Det finns något mycket målmedvetet i drickandet av flygplatsölen. Historien om resan till Ljubljana är förstås extrem men flygplatsölen är för många ändå en självklarhet även vid mer konventionellt resande. En möjlig förklaring till att någon dricker öl klockan halv sju på morgonen på Arlanda är att den personen inledde dagen i Taipei 16 timmar tidigare. Denna förklaring hjälper dock inte de medelålders skånska affärsmän som inleder morgonen med en stor stark och en gammeldansk på Sturup innan de bordar första Stockholmsplanet.

Inrikesflygplatsölen är kanske den mest intressanta. Sportbaren på Arlandas terminal 4 är en plats som jag återkommer till. Innan jag flyttade till Stockholm passerade jag igenom den ungefär en gång i månaden. Även om det finns många skärmar som visar sport av olika slag så har jag aldrig träffat någon som verkar speciellt idrottsintresserad där. Däremot har jag träffat och pratat med en lång rad människor på affärsresor för företag i de mest skiljda branscher, någon politiker och några hemvändare från utlandssemestrar. Alla dricker flygplatsölen.

Jag är säker på att de allra flesta av de man möter i baren på inrikesterminalen inte skulle ha druckit någon öl den kvällen om det inte varit fråga om just en flygplatsöl. För att inte tala om eventuella kombinationserbjudanden av blasköl och jägermeister.

Är det resan i sig som gör att man känner sig friare att dricka? Man är ute ur fållan, ute på vägen, på drift om än bara för att presentera malmöfilialens delårsrapport för stockholmskontoret? För småbarnsföräldrar och andra personer med trängda privatliv kan det säkert vara en högst reell känsla av frihet för några timmar.

Varför dricker jag flygplatsölen? Den främsta anledning är nog att det ännu inte uppfunnits ett bättre sätt att få tiden att gå väldigt fort. På flygplatser är jag väldigt tidigt på plats och väldigt sent på planet. Jag vill tro att flygplatsölen har något att göra med båda de sakerna.

Ibland är svaret dock så enkelt som att flygplatsölen är fruktansvärt god. Låt mig berätta om den godaste flygplatsölen som jag någonsin har druckit.

Resan började även denna gång i Östersund och jag tror att jag skulle till Glasgow men det kan ha varit Paris eller Frankfurt. På grund av statlig reseersättning, omoralisk irländsk personalpolitik och ett par andra saker var det billigaste sättet att ta sig dit att först köra bil till Skavsta och sedan flyga med Ryan air. Problemet var att Ryan airs flighter går väldigt tidigt på morgonen, då luftrummet är billigt. Planet gick strax innan sju på morgonen vilket gjorde att jag fick köra kring klockan 22:00 på kvällen för att vara säker på att komma i tid till avgång.

Vid halv fem haltade jag in i den tomma terminalbygnaden utanför Nyköping. 68 mil värkte i varenda led och i varenda muskel. Det som smärtade mest var dock att jag redan innan hade vetat hur man mår när man stiger ur bilen på den grusade långtidsparkeringen. Detta var nämligen varken den första eller den sista gången jag reste på detta vis. Det var dock första gången jag beslöt mig för självmedicinering mot vägarnas alla krämpor. Baren öppnade vid sex och jag var där.

Jag köpte en halvliters Carlsberg och balanserade den i två trötta och lätt skakande händer bort till ett litet bord. Jag kände ännu norrlandsvägarnas gungningar när jag satte glaset till läpparna men med första munnen lärde jag mig att rulla med vågorna i perfekt harmoni. Knutar löstes upp i mitt inre och solen gick upp över heden. Först var jag lättad över att vara framme men ett par centimeter ner i glaset blev jag glad över att fortfarande vara på väg.

Finns det inget socialt stigma med att dricka en halvliters Carlsberg på Skavsta flygplats klockan halv sju en vardagsmorgon? Antagligen. Men där fanns väl ändå inga jag kände, inga som jag kände förpliktelser mot? Det är vad jag trodde. På en liten promenad med ölen i en nu helt stadig hand mötte jag min handledare från forskarutbildningen och hans fru. Jag orkade inte förklara att jag varit vaken i 24 timmar och kört bil i sju av dem. Samtidigt insåg jag att en förklaring inte var nödvändig. De stod i utkanten av serveringsområdet och såg lite överaskat på mig när jag gick mot dem. I deras händer såg jag att de höll varsin flygplatsöl.

Travölen

av Johan
Hästjävel

Det höll i ungefär 43 sekunder. Jag kom så långt som de uttråkade programförsäljarna 25 meter innanför grindarna på Kalmartravet innan jag kom att tänka på Hunter S Thompson. Hans beskrivning av hästtävlingarna i hemstaden Louisville har lämnat ett outplånligt intryck och jag utmanar vem som helst att finna en mer komplett genialisk text om något någonstans. Han berättade om Kentucky Derby men nog måste väl Kalmar skilja sig en hel del från Louisville? Ja och nej.

Kalmartravet en solstekt dag i juni är som Kentucky minus sydstatsaristokratin, bourbondrinkarna och de stora hattarna. Jag är förresten inte säker på hattarna. Det saknas dock ett par socialgrupper i Kalmar och kvar är ungefär samma människor som Thompson beskrev som krypande, supande och kräkande på banans innerplan. Det var förstås precis vad jag hoppades på.

En liten bit in på området bredde ett långsträckt täcke av färgglada stolar av alla modeller och sorter ut sig längs med målsträckans hela längd. Ett par tusen strandklädda människor hade redan tagit plats eller var i begrepp att göra det med sina kylväskor, korgar och filtar. Jag fann en plats en bit ner i upploppskruvan, helt nära räcket, gruset och hästarna.

Vad gjorde jag där? Det är en relevant fråga. Visserligen var jag en flitig besökare på kalmartravet under många år men det var under början och mitten av 1980-talet när jag fortfarande hade en bit kvar till 10-årsdagen. Denna dag 2010 fanns där otroligt nog fortfarande spridda fragment från den tiden kvar. Personer som jag kan ha känt på det sättet som alla känner alla i en liten håla på den blekingska landsbygden var där även om jag inte längre kunde skilja dem från mängden. Och vilken mängd de var.

Först trodde jag att folk undvek mig. Sedan förstod jag att jag satt mig bredvid de två största rottweilerhundar jag någonsin sett. Det passade mig bra. Jag var kände mig ändå inte del av den flocken längre.

Vad gör man när man sitter där i solen bland 10000 osnyggt småberusade glesbygdsbor lika medelålders som en själv? Tanken på en öl var inte långt borta.

Naturligtvis var det en fatöl och naturligtvis serverades den i ett plastglas. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Så sval och full av löften i en omvärld så het och resignerad.

De första munnarna drack jag lite för fort, driven av törsten och driven av känslan av att ha hamnat väldigt, väldigt fel. Rätt snart kom jag dock att se en annan sida av situationen. Den stekande solen skänkte en behaglig feberyra och ölen visade mig tillrätta i en miljö som jag trodde för alltid blivit främmande för mig.

Den första gången klungan av hästar passerade tog mig med överraskning. Den andra gången var ren njutning. Från där jag satt kunde man känna nedslagen av deras hovar i marken och känna doften av grus, svett och djur genom ett dån av frustande hästar, upphetsade rop och Leif Loket Olsson i en dålig högtalaranläggning. Jag köpte snart en andra öl och sedan en tredje.

Jag tog en promenad genom området med ett plastmugg i min hand och en sådan öl har aldrig känts som ett bättre sällskap. Inne i läktarbyggnaden vandrade jag förbi en lång rad med luckor som alla blottade en kvinna i övre medelåldern och en maskin redo att ta vilka vad som helst. Tjocka svettiga män med säkra tips stod i klungor och pratade på bred småländska och jag kunde inte låta bli att le i mjugg. För ett ögonblick kände jag mig som Charles Bukowski, på flykt från en själlöst jobb med ett par dollar på fickan och en häst som ger 40 gånger pengarna i tredje. Jag tömde min bägare i ett svep och satsade 50 kronor på häst nummer ett, vinnare. Hästfan dog på upploppet. Istället vann en danskägd kuse med en elak dvärg i sulkyn. Loket sa att den gav 40 gånger pengarna.

Jag skulle ändå gå. Det fanns inte tid att stanna och det fanns inte tid för en öl till. Lika bra så, jag hade fått nog. Det hade varit ett trevligt besök men jag var glad att ge mig av, mot samtiden, mot Stockholm. Travölen är en vacker öl och alla borde dricka en. Jag tror det kommer att dröja länge innan jag dricker min nästa.

La Trappe Witte Trappist

av Jonas

Mina ölprojekt är för närvarande tvenne. Jag försöker lära mig tycka om belgisk öl (de bygger trots allt världens bästa öl), och jag försöker lära mig tycka om veteöl. Vad passar då bättre än att ge sig in på den enda trappistveteölen? Så just nu sitter jag och läppjar på en La Trappe Witte Trappist.

Holländsk säger du? Nåja, det är i stort sett samma sak säger jag.

Det är ganska trevliga smaker som ryms i den här ölen. Vilka de är har jag en mycket liten uppfattning om. Men den lite fruktiga sötman och syrligheten finns där. Den är ljus och sval i både smak och utseende. Lättdrucken som en lager riktad till tonåringar, men med en annan smakkaraktär. Överlag är ölen mycket lätt, man skulle kunna halsa den här flaskan rätt uppåner. Lite för lätt. Den ger mig inget motstånd. Att sänka ett par sådana här öl till en musselfest i skärgården med skådespelarna från valfri prippsreklam hade nog suttit fint, men den faller lite platt när jag dricker en halv flaska efter jobbet för att prova något nytt och kul. Jag hinner faktiskt knappt känna smaken innan glaset är slut.

Det är inget fel på den här. Jag kommer bara inte att minnas den. Två och en halv pommes av fem möjliga.

Finns på systemet i det fasta sortimentet. En aningen mer professionell bloggrecension av den här ölen återfinns här.

Verklighetens öl

av Johan

Det går en tydlig skiljelinje mellan de som förstår sig på öl och de som inte gör det. Till den första kategorin räknar jag i huvudsak mig själv och till den andra de som återstår. Detta kanske är orättvist? Nej, det är det förstås inte.

Öl är inte enbart en dryck. Öl är en upplevelse och som sådan är den rent subjektiv. Var och en är därmed den enda som förstår sig på öl.

Det finns förstås de som kan beskriva smaken av öl särskilt väl men detta är en helt annan sysselsättning.

Allt för ofta glöms denna enkla sanning bort och den stora berättelsen om ölet blir därför inte berättad. Varje öl har en mening och upplevelsen är beroende av denna mening och i långt mindre utsträckning av vilken humlesort som använts vid bryggningen. Den stora berättelsen om ölet beskriver varför ölen dricks, vilka omständigheter som omger drickandet, vilken betydelse ölen har i dessa omständigheter och vilken effekt den får.

Det är ofta inte alls viktigt att veta vad det är för slags öl som är inblandad även om det förstås kan vara en naturlig del av omständigheterna. En öl kan vara något man gör för att träffa någon som är viktig eller bara  en plötslig ingivelse på järnvägsstationen i Sundsvall. Att det finns en öl i Belgien som smakar mer är inte viktigt för någon av de två upplevelserna.

Jag vill därför föreslå en helt ny sorts bloggande om öl. Det finns ett mycket stort antal bloggar som beskriver ölsmak men ingen seriös blogg handlar egentligen om öldrickande. Jag bortser här förstås från en lång rad av bloggar som återberättar fylleminnen från Kos. Fylleri må grundas i öl men öl grundas inte på fylleri.

Det är alltså dags för mig att ta ett nytt grepp kring ölet här på Gödsvinet. Det finns utrymme för beskrivningar av hur olika sorters öl smakar och sådana beskrivningar kommer även jag att göra även i framtiden. Det är dock hög tid att ägna mer utrymme åt det som är viktigt med ölet. Det är dags att berätta om ölen bortom provsmakningssalongerna. Vi kan kalla dem verklighetens öl.