Månad: mars 2011

S:t Eriks IPA (1463)

av Johan

Kvällens recension av en spännande ny öl från systembolaget är inställd. Anledningen är att Gödsvinets lokala leverantör i Vällingby för tillfället ställer om sortimentet till utomhussäsongen, då 3 av 5 öl som dricks i Västerort är en Stockholm Festival i Solursparken. Istället bjuder vi på en recension av en fullständigt ointressant öl.

S:t Eriks IPA är en fullständigt ointressant öl. Det är inget fel på den. Det är en bryggprodukt av IPA-karaktär godkänd för mänsklig konsumtion av berörda myndigheter. Alla papper är i ordning och de enda dokumenterade biverkningarna är mild till mediumstark matthet och en kvardröjande känsla av att det är en dag imorgon också.

Ölen har, helt i enlighet med restriktionerna, en humlesmak av ”amerikansk” karaktär som är trovärdig under rätt omständigheter. På planenligt vis följs humlesmaken av en beska vars längd är klart inom ramen för de rådande standardmåtten. Det är en fullständigt genomsnittlig upplevelse.

17,90 kronor på systembolaget, nummer 1463 i katalogen

3 raka munnar av 5 möjliga

Jag saknar framtiden

av Jonas


Låt mig ta med er på en liten återblick i vår moderna historia.

På femtiotalet pyrde framtidsandan i det svenska folkhemmet. Kriget var slut, nu skapade vi en framtid. Alla möjligheter fanns, inget var omöjligt. Bostäder moderniserades och alla ville ha husgeråd i plast. Konservburkarna blev högsta mode, och man förutspådde en framtid där man knappt behövde laga mat eller för den delen äta den, ett piller skulle räcka. Husmors uppgift (så väldigt framtidsmedvetna var vi inte) skulle minimeras till att gå rund bland färgglada plastbyttor och äta piller och lyssna på ungdomspop. Sympatiskt.

På sextiotalet hade den nya livsglädjen efter kriget stabiliserats något, men en medierevolution var på gång. Man såg fram emot färgtevens intåg i det gråa folkhemmet, och science fiction-filmerna började fokusera mer på vår möjliga framtid än på vilda fantasier om utomjordingar. Aningen dystopiskt, men med visioner. Datorer kunde tala med oss. 1968 gjorde världens ungdom ordentligt slut med historien för att forma sin egen framtid. Här fanns det drömmar.

Sjuttiotalet var ett viktigt decennium för att föra vidare sextiotalets kamp. Man drömde om en bättre och vackrare värld. I framtiden skulle allt vara blommor och bin, och marijuanan skulle vara gratis och ingen behövde jobba. Framtiden såg mycket ljus ut!

Precis när hippieflummandet började bli gammalt kom åttiotalet och tog över stafettpinnen. Framtiden var inte längre mjuk och skäggig, den var hård och fylld av neon, rostfritt stål och plast. Man kunde spela hur knasig musik som helst, och framför allt kunde man se ut hur som helst. Man kunde leva i disco! Äntligen var man befriad från den unkna framtid någon annan drömt fram, man formade sin egen, precis som alla andra generationer gjort.

Nittiotalet. Vi lugnade oss lite. Åttiotalet satte djupare spår än vad någon då insåg, och att ta sig ur det decenniets bojor skulle visa sig svårt. Grungen ville tillbaka till sjuttiotalet, och andra ville till England. Men en sober syn på tillvaron bröt igenom med minimalistisk design, Matrix och en dröm om mobiltelefoner så små att man kunde hålla dem i en hand. Allt var möjligt på internet i framtiden. Man kunde lyssna på musik och se på film och det fanns inga gränser. (Den framtiden har inte mediebolagen sett än.)

Framtiden är snart, framtiden är 2000!

Ridå.

Sedan kom tvåtusentalet som en gigantisk baksmälla på millennieskiftet. Millenniebuggen hade visat sig vara ett skämt. Vi hade inte ens år 2000 att se fram emot längre. Nyårsaftonen vi alla sett fram emot hade visat sig vara som vilken nyårsafton som helst. Vem hade kunnat tro det?

Nittiotalets minimalism kulminerade i det begynnande millenniet, och motreaktionen lät inte vänta på sig. Fan vad trist det blev med raka kanter och gömda byrålådor. Vi vill ha trä, betong och snirkliga mojänger. Gamla mönster, gamla ideal förs nu fram som det nya heta. Via hård och industriell betong blir obehandlade dragiga trägolv och kakelugn det enda rimliga. Mat ska lagas traditionellt, gasspis, gjutjärnspannor, långkok och surdegsbröd. Stenålderskost, rotfrukter och lyckliga grisar. Inte ens musiken klarar sig, covers är mer nyskapande än att skriva egna låtar idag.

Men någonstans tappade vi framtiden. Framtiden har inte varit närvarande på nästan tio år. Vi har alla framtidsattribut mitt framför näsan, iPad, e-deklaration och Gödsvinet, men det enda folk tänker på är dåtiden.

Alla storstäder med självrespekt ska bygga spårvagn. Hur mycket framtid känns det? Sverigedemokraterna med sina trettiotalsvärderingar sitter i riksdagen, de kan bara ha kommit dit för att folk slutat tro på framtiden. Vi har inga galna visioner längre, bara en massa idéer om vad som är rimligt och energieffektivt. Vi har inga drömmar om en mirakulös framtid längre, bara en samling unkna rasister i riksdagen som längtar tillbaka till en verklighet som aldrig funnits.

Och nu sitter jag här och skriver ett inlägg om att det var bättre förr. Det var det inte, det är bättre i framtiden.

Det var bättre förr. Då trodde man på framtiden.

Prins Oliver sauvignon blanc (92035)

av Johan

Jag köpte vinet för flaskan och jag kommer inte att låtsas som något annat. Det är en vacker grön pet-flaska av bourdeauxtyp. Jag kunde inte låta bli att med ett brett flin slå två flaskor mot varandra redan vid hyllan för tillfälliga produkter på systembolaget i Vällingby. Jag fick en sur blick från en tant. Det var värt det.

Vinet är inte lika tillfredställande som förpackningen men det är inte heller något större fel på det. Det är ett friskt, för att inte säga syrligt, vitt vin som smakar svagt av päron. Det passar ypperligt till att koka fisksoppa på och ingen mår sämre av att behöva dricka upp det som blev kvar i flaskan.

77 kronor på systembolaget, nummer 92035 i katalogen

3 kronor i pant av 5 möjliga

Köttvetenskap

av Jonas

Många äro de trätoämnen som splittrar besserwissrarna inom nötköttstekning. Ska man salta innan eller efter eller under stekning? Smör eller olja? Vända ofta eller sällan?

Den här utmärkta sidan utreder de känsliga frågorna på ett föredömligt vetenskapligt sätt. Vill du inte läsa hela artikeln är slutsatserna dessa:

Salta antingen direkt innan stekning, eller minst 40 minuter innan. Allt däremellan blir sämre. Saltet inleder nämligen med att dra ut vätskan ur köttet, för att sedan långsamt långsamt bryta ner muskelfibrerna på ytan. Efter 40 minuter har vätskan, med saltet, åter absorberats i köttet. Bäst blev det tydligen med en biff som saltats och sedan fått vila i kylen över natten.

Så stekningen. Glöm alla myter, och vänd ofta. Som de flesta vet steker man på hög temperatur, och då duger inte smör som bränns snabbt. Att lite tillsatt olja skulle motverka det är också en myt, så använd bara olja. Vill du ha smörsmaken också, tillsätt smöret vid slutet.

Har du en tjock biff, och vet inte om den är klar? Peta eller skär i den och kolla. Puritanerna kommer att förakta dig, men faktum är att vätskeförlusten är försumbar jämfört med vad biffen ändå förlorar i stekpannan.

Min egen erfarenhet och det sunda förnuftet säger dessutom att om du bryr dig tillräckligt för att följa råden ovan, då ska du också köpa bra kött. Min senaste entrecote-seans kostade 450 kr kilot. Det var en religiös upplevelse, och värt varenda krona. Det du hittar för 179 kr kilot på hemköp kan du steka hur du vill.

Eller tja, du får steka vad du vill, hur du vill. Detta var bara en bra länk för stekare som gillar gott kött. Stek away!

Fredric

av zonk

I dessa IPAns gyllene dagar, är det inte mycket uppmärksamhet som fästs vid dess farfar, pale ale, eller bitter som den ofta kallas i Storbritannien. IPAn imponerar med kraftiga, fylliga humletoner, och sprudlande beska, och en oförtjänt glömska faller runt mer balanserad och väl avrundad pale ale. Så låt oss slå ett slag för dem, och dricka en Fredric, från bryggeri Almond 22′ i Abruzzo, Italien. Denna bärnstensfärgade (bilden t.v. är dessvärre något mörk, och inte helt rättvisande) och friskt skummande bekantskap har en rikt fruktig smak, med en lätt, besk eftersmak, och slinker gärna ner efter maten. Det är ingen tung humlebomb, och kan nog passa som en inkörsport, att bjuda nyfikna på, när de knappt tidigare tagit steget bort från lager. Den fick i varje fall spela den rollen, innan kvällen gick vidare till IPA och imperial stout. Trots detta – ja, för det låter ju lite tunt, lite mesigt, eller hur – så är det inte någon dum öl. Den kommer definitivt beställas igen.

Tre friskt skummande glas av fem.

The Black Grouse & Cola (708)

av Johan

Varför köper man en liten metallburk med färdigblandad whiskey och cola? Det är svårt att låta bli när man ser dem uppradade där i whiskeyhyllan. De är systembolagets smågodis, hade det varit en annan butik så hade burkarna legat i en korg vid kassorna.

Det är förstås en helt onödig produkt men har man 25 spänn för mycket så kan man lika gärna plocka med sig en burk hem. Kanske är detta vad man dricker på väg hem med flaskorna? Lite som den där chokladbiten folk äter i bilen på väg hem från stormarknaden.

The Black Grouse är den lite rökigare versionen av The Famous Grouse och det känns även genom ett par deciliter söt cola-läsk. Det smakar förstås inte illa men jag kommer inte undan känslan av att ha betalat för något jag kan göra bättre själv. Den som vill slippa det arbetssamma momentet med att hälla två olika vätskor i ett glas skall dock känna sig lycklig över denna nya produkt på systembolaget.

24,90 kronor på systembolaget, nummer 708 i katalogen

3 raggargroggar av 5 möjliga

Snedsteg och fisksoppa

av Johan

Det är lika bra att jag erkänner, jag har gjort ett mindre avsteg från den nya hälsosamma och moraliskt högstående livstil som jag annonserade i ett inlägg igår. Självspäkningen avbröts för en lätt måltid bestående av tre sorters sill, gravad lax med hovmästarsås, färska räkor, saltgurka, bröd, ost, kokt potatis, ett halvdussin snapsar och några flaskor vin.

Under morgonen har jag försökt komma tillbaka i rätt spår genom att springa upp och ner för Johannelundsbacken och tänka kyska tankar om gud, hårt arbete och bandy. En människa kan inte leva på sådana tankar allena och det är därför jag för en stund sedan bestämde mig för att laga en fisksoppa. Naturligtvis kan jag inte med gott samvete göra det utan att berätta om det här. Så här lyder receptet:

2 morötter

1 palsternacka

1 fänkål

1 purjolök

1 gul lök

400g torsk

3-4 dl vitt vin

salt, peppar och tabasco

Egentligen kan man göra hur man vill när man lagar fisksoppa men det blir ju inte mycket till recept så vi säger så här istället: Skala och hacka alla grönsakerna medan du kokar upp 5 dl vatten i en stor gryta. Häll i alla grönsakerna i grytan och slå på vinet. Häll upp ett glas till dig själv och bläddra i en biografi av Bakunin i 15-20 minuter. Skär torsken i stora bitar som du tänker nog kommer att koka sönder. Lägg i torsken och krydda med salt, peppar och en frikostig dos tabasco. Låt allt koka i 10-15 minuter till. Servera med lantbröd och det vin som du eventuellt inte redan druckit upp.

Fravort

av zonk

Tidigare har ju avhandlats ett öl som jag i misshugg kallat ”Flavort”, men som vid närmare inspektion faktiskt även det heter Fravort. Nu är det dags för ett till: optimismen har, som vanligt, fått övertaget över erfarenheten, och min hand plockade utan närmare fundering ner den oprövade Flavort jag såg i butikshyllan. Den här gången är det inte en tunn lager, den här gången blir det dubbel-IPA, hojtade någon del av hjärtat som ständigt fyller på med nya förhoppningar. Som så ofta kom ju dessa på skam, och intrycket man får av ölet där i glaset på bilden är väl ganska rättvisande: enkel, rättfram, simpel lager. Ingen beska som sticker ut, en sparsmakad maltighet, och en hyfsad kolsyrning.

Därmed inte sagt att det är någon särskilt dålig lager. Men lite bättre än sort guld är trots allt ingen medalj.

Två läskeblask-aktiga törstsläckare av fem.

Cold turkey

av Johan

Botgöringens tid är över oss. Kanske ska jag bara tala för mig själv. Botgöringens tid är över mig. Efter veckor, månader och år av utsvävningar har det blivit dags att betala avlat och be om syndernas förlåtelse. Det kommer att bli en lång helg.

Det har hållit på i samma mönster ett längre tag nu. Förra helgen firade vi svinjubileum på ett sätt jag inte kan beskriva bättre än vad Nils redan har gjort. Det var ett svineri nästan helt utan gränser. För mig var det dock bara akt två en i vad som kommit att bli en normal helg. Dagen innan hade jag provat sex flaskor vin och ätit mer ostmögel än vad socialstryelsen rekommenderar för tre livstider. Det enda noterbara resultatet av denna övning i frankofila vanor var en recension av en tysk flaska vin som inte var så mycket en recension som en stöld av en mycket känd dikt av Heinrich Heine.

Helgen innan dess var jag i Åbo. I Åbo deltog jag i en finsk disputationsfest som hölls i ett mikrobryggeri. Vi tar de olika delarna i den meningen en gång till. Finsk disputationsfest. I ett mikrobryggeri. Hälsoriskerna med en sådan tillställning är i det närmaste oöverskådliga. Dagen efter festen spenderade jag med ett par kollegor på plats i Åbo. Vi åt fet mat, drack enorma mängder öl och spelade disco-minigolf i en fuktskadad källare. Sedan avslutade vi med en lördagskväll på Viking Line.

Helgen innan dess minns jag bara fragment av men de innehåller bilder från inte mindre än två Debaser och några av dem föreställer små illaluktande glas med tequila. De fyller mig med fasa.

Så sent som igår, en torsdag, slutade en mycket oskyldig after work på ett lika oväntat som moralistk förkastligt vis. Efter ett par öl på Bishops Arms på Folkungagatan fick jag ett samtal om en fribiljett till Operan. Jag gick i tid för att klämma en öl till innan föreställningen. Efteråt kom någon på idéen att gå till Le Bar Rouge i gamla stan. Där och då kom jag på att det vore kul att börja dricka drinkar istället för öl. Handling är aldrig långt från tanken för den som redan hunnit med ett par.

Nu börjar reningen. Jag har inte ätit något alls på lite över ett dygn och det är en bra början. Om man ska bli en vis guru helt utan världsliga behov så räcker det inte med att hoppa över frukosten.

Naturligtvis har jag inte krönt förmiddagens hemarbete med något starkare än hårt arbete, ingen Jack Daniels, ingen Jim Beam whiskey, bone dry. Detta ska bli helgen då allt vände, då gifterna lämnade kroppen och allt blev bra igen. Fasta, självspäckning och andlig kontemplation.

Medan jag skriver detta skickar mejeri-Robin ett sms där han på ett karakteristiskt vis skriker om sina svullna ögonlock och sin sjuka lever. Han vill göra något åt levervärdena och ingen av oss vet mer än en medicin. Jag svarar att mitt nya återhållsamma liv precis har börjat. Han hälsar tillbaka att ”återhållsamhet är för töntar”.

De orden ekar för mitt inre och jag känner igen min egen röst från en annan tid. Från igår. När jag känner hur tungan klibbar mot gommen och hur hungern river mitt inre inser jag att det är en tid jag minns med värme. Cold turkey håller nog på att tina upp.

Momus

av zonk

Ibland är öletiketter träffande, ibland intetsägande, men frågan är om det vanligaste inte är att de är direkt missvisande. Ta till exempel Momus från det italienska bryggeriet Birrificio Brùton, vars flaska pryds av en stor, vild, muskulös tjur i siluett. Man hade ju kunnat få för sig att det skulle vara en massiv, tung, kraftig öl, med övermåttan styrka och smak. De vaga vibbarna av muskeldyrkande manlighetskult hade kunnat tolkas vidare, men låt oss inte dröja vid detta, utan istället gå vidare till vad som kanske är mer relevant: flaskans innehåll. Här faller alla intryck av styrka och kraft omedelbart: ölen är förvisso alkoholstark (7.5%), men färgen känns lite urvattnat halvmörk, kolsyran är lite sådär halvjunket fisig, och smaken utmärker sig mest med sin frånvaro av karaktär och djup. Det är en lätt maltig ton som övergår i en lite sötaktig, vagt besk eftersmak, allt medan någon enslig kolsyrebubbla lurar på tungroten. Inte dåligt, precis.. bara lite menlöst. Enligt uppgift ska det röra sig om en mörk ale av belgisk typ, men dessa brukar, sin lenhet till trots, bita ifrån med en udd av alkohol, en härlig maltighet, och kanske en humleudd. Inga dubbel-IPA-fasoner på något vis – men betydligt kraftigare än tunnisen Momus.

Två ensamma kolsyrebubblor av fem.