Månad: mars 2011

Erdinger weissbier kristall (1505)

av Johan

Kan någon förklara den här ölen? Det är en veteöl och som sådan är den inte särskilt besk. Vad som skiljer Erdinger weissbier kristall från andra veteöl är att den inte heller är söt, syrlig eller alls fyllig. Detta är utan vidare den diskretaste veteölen jag har druckit.

På sätt och vis påminner den om en vanlig, enkel pilsner, vilken som helst, i smaken. Den saknar dock helt friskheten hos en sådan vilket gör Erdinger weissbier kristall till en ganska tråkig upplevelse. Avsaknaden av fyllighet är påtaglig. Det är svårt att alls tala om någon smak men jag antar att det finns en ton av citronvatten där någonstans.

Är detta veteölen för heta sommardagar? Kanske är det så de tänker på Erdinger men jag tror att de tänker fel. Erdinger weissbier kristall känns fel.

22,40 kronor på systembolaget, nummer 1505 i katalogen

Två vattenskador av fem möjliga

Karnera

av zonk

Karnera från Cittavecchia-bryggeriet i Trieste är ännu en mörk italiensk bekantskap, kanske inte en av dessa spännande mörka främlingar som brukar figurera i spåtanters löften om framtiden till unga damer, men dock en charmig om än rätt vardaglig typ. Intet ont med detta: det behövs rejäla vardagliga öl, liksom det behövs mer utmanande öl, och för mig är det i varje fall de vardagliga som jag ofta brukar återkomma till, även om det kanske inte ter sig lika äventyrligt.

Ölen korkar upp med ett distinkt och njutbart pysande, och är nattsvart, med bara en tunn mörkt brun skumkrona, likt espressons crema. En vagt rökig, maltig doft förnims vid en närmare utforskning, och smaken är torr, metallisk, maltig, med en härlig beska, som ger en lång god eftersmak på tungan. Sin mörkhet till trots är det en härligt porlande frisk öl, och den tunga, rostade maltigheten är väl balanserad av glada humletoner, men sötman är mycket liten. Ett maltigt möte mellan IPA och stout, skulle man kunna säga, men utan den brutala alkoholsmak som kännetecknat en del andra ölar i liknande stil jag druckit.

A Pad Thai Generation

av Johan

Det finns en liten thairestaurang dit jag går nästan varje vecka. Egentligen är det inte mycket till restaurang, det är en liten kiosk som ligger mitt emot Bröderna Olssons på Folkungagatan. En lunch kostar 69 kronor och den är bra.

Det var först idag som jag insåg att något utöver hunger förenar alla eller nästan alla kunder jag trängts med där i den lilla kiosken. En överväldigande majoritet av alla som går dit är män i ålderskategorin 27-35 år. Sällan någon yngre, nästan aldrig någon äldre och aldrig någonsin en kvinna. Som samhällsvetare måste jag fråga mig varför, inte för att någon tvingar mig utan för det inte går att låta bli.

Den tråkigaste förklaringen är alltid mest korrekt så vi börjar med den. Kunderna är helt enkelt vad man brukar kalla ”young professionals”, alltså personer i början på en karriär med krav på viss meritering. De som är yngre än 27 är sällan etablerade i denna del av yrkeslivet och de äter därför inte lunch från en thairestaurang, åtminstone inte klockan 12 på dagen. De som är äldre än 35 har antingen med sig en matlåda hemifrån eller också äter de inte lunch från en bucklig wok för 69 kronor. Varför alla är män är lite svårare att förklara vilket gör att vi äntligen kan gå över till de mer spekulativa förklaringarna.

En man i ungefär min egen ålder kommenterade idag att han kände igen den thailändska musiken på restaurangens stereo från en semester på Ping-Pong Island, eller något liknande. Då kom jag ihåg att jag många gånger tidigare hört de väntande kunderna tala om resor till Thailand.

Det var då det slog mig, de många männen i ålderskategorin 27-35 är samma charterfyllon som i tiotusental fördelat på flockar om upp till 10 hanar vardera plågat Sydostasien i åratal. Jag kände först inte igen dem när de inte shotade Jägermeister klädda i linne och sombrero i Arlandas terminal fem.

Det kan dock inte råda något tvivel om att det är dem. Samma bastuhumor, samma bisarra tatueringar och samma förträngda känsla av att ungdomen kanske håller på att rinna iväg. I Thailand är de kungar, ingen ifrågasätter deras självbild och en öl kostar en femma på stranden. De billiga resorna till Thailand har kläckt en generation av inte längre unga och ännu inte riktigt medelålders män som behöver en portion pad thai ibland. En portion pad thai för att bli allt man inte längre är i Sverige men tillåts vara i Thailand.

Personligen ska jag nog börja äta sushi istället.

Nanny state (1947)

av Johan

Ja, jag vet att den är alkoholfri. Jag tänkte att det kunde vara intressant att testa även en sådan. En annan anledning till att jag testar det alkohofria alternativet är att delar av personalen på systembolaget i Vällingby har börjat hälsa på mig. Det är inte många som får den äran, det är jag, den fruktansvärt frostbitna finländaren och damen som går runt på Vällingby torg och letar efter den femkrona hon tappade 1992.

Nanny State är en öl från det skottska bryggeriet Brew Dog och det är en bra början. Ölen bjuder på en rätt häftig stöt av humle men den dör på humles vis bort allt för fort. Sedan återstår mycket lite, eftersmaken är tyvärr lika vattnig som hos de andra alkoholfria ölen på systembolaget. En del av humlen sönderfaller i en mild fruktighet men det är allt. Brew Dogs Nanny State vill mycket och man måste ha respekt för att den verkligen försöker men det fungerar inte. Den är som en modig liten bil som försöker dra en alldeles för stor husvagn uppför ett berg.

För att vara en alkoholfri öl är detta ändå en acceptabel flaska om än det beror på att den allmänna standarden bland dem är mycket låg.

11,50 kronor på systembolaget, nummer 1947 i katalogen

Tre godtemplare av fem möjliga

Nästan en nykter vecka

av Johan

Jag har precis genomgått en längre tids nykterhet. Sex dygn, åtta timmar och femtiotvå minuter, men vem räknar? Det var ytterst nära att jag fick en helt torrlagd och gödsvinsfri helg ägnad åt samhällsnyttiga aktiviteter så som rättning av tentor. Nu blev det inte så och jag är den första att glädjas åt det. Någonstans på söder finns det en öl med mitt namn på så jag måste ge mig av. Därför lämnar jag ljud och bild till Merle Haggard.

ÖB-dieten

av Johan

Grattis Kista! Nu öppnar ett alldeles nytt överskottsbolag vid Torggången. De i Kista som tidigare inte haft möjlighet att njuta av ÖB:s utbud av varor får nu en möjlighet som kan förändra eller åtminstone förkorta sina liv. Alla som bor i Kista eller någon annanstans där det finns ett ÖB har möjlighet att prova på ÖB-dieten.

Har du testat Atkins-dieten (smält smör i glas)? Stenåldersdieten (nötter och rötter)? Eller kanske medeltidsdieten (självdöda djur och rovor)? Varför inte testa ÖB-dieten? Det är en enkel diet att följa, den enda reglen är att man endast äter de livsmedel som ÖB annonserar i sina reklamblad och gratistidningar varje vecka. Inga fler konstiga system av färgglada prickar, ingen bisarr konsumtion av bananer eller kålsoppor som remitterar dig till toaletten efter varje mål. Med ÖB-dieten slipper du tänka och tvivlar du på det så kan du bara ta och se på de som handlar där.

Ska vi ta och se vad det nya ÖB i Kista har att bjuda på den här veckan? Oj, oj, oj, en hel platta med läsk för 59 kronor! Det finns inget, och då menar jag verkligen inget, som säger damp på burk som läsk i storpack från ÖB. Blir du inte matt och hyperaktiv samtidigt av en platta så kan du alltid köpa en till. Det är så billigt!

Vi går vidare och vad hittar vi längre ner på sidan om inte Ballerinakex, hela svenska folkets husvagnsbakelser, för bara fem kronor paketet. Plockar du bort överdelen och slickar bort chokladkrämen eller biter du rakt över hela kexet? Kanske lutar du dig tillbaka i saccosäcken och kastar in dem hela framför Let’s Dance? Alla sätt är bra sätt i ÖB-dieten. Köp ett paket Brago också, något ska hunden ha.

Så kommer vi då till veckans höjdpunkt. Det är inget mindre än Överskottsbolagets tour-de-force; de jättelika chipspåsarna. 200 gram? Haha! 300 gram? Bättre men inte bra nog! 500 gram? Bingo! Se upp för ostbågarna, de innehåller bara 450 gram.

Du som redan har läst igenom annonsen på bilden ser att ÖB har något speciellt i åtanke åt Kistaborna denna vecka. Just det, jag tänker på chokladfontänen. Efter ett redan välfyllt program väljer alltså ÖB att ta det ett steg längre och verkligen visa röven åt de senaste 150 åren av mänsklig utveckling. Men man kan väl inte äta denna maskin? Var inte orolig, skaffa maskinen och chokladen kommer att finna en väg till dig. Kanske har ÖB en överraskning redan nästa vecka. Stay tuned folks!

Det var allt för denna veckan? Inte riktigt. Ser du de fina fleeceplädarna för bara 9 kronor styck? De är inte bara ett bra sätt att försörja barnarbetare i Pakistan och sprida flamskyddsmedel i den mänskliga näringskedjan. De är också både varma och dekorativa att ha i rullstolen när din ÖB-diabetes tvingat läkarna att såga av dina fötter.

Aubergine

av Johan

Aubergine är en potatisväxt och en restaurang på Östermalm. Detta inlägg handlar inte om något av dem utan om en butik på Nytorgsgatan på Söder. Det är en ganska angenäm historia.

Denna lilla butik säljer allehanda livsmedel från östra medelhavsområdet till alla södermalmsbor som inte förstått att det är SÅ 2005. Det är aldrig någon trängsel där längre.

Jag går dit med viss regelbundenhet för mezen. Butiken har en manuell delikatessdisk där en man i förkläde plockar ihop väl tilltagna meze-lådor bestående av sådär 8-9 olika röror, sallader och fyllda grönsaker. Allt är mycket färskt eller också har jag inte förmåga att känna skillnad längre.

Det enastående med meze-lådan från butiken Aubergine på Nytorgsgatan är inte den distinkta hummusen, den krispiga persiljan i grönsakrörorna eller ens de delikat risfylla tomaterna. Det enastående med meze-lådan är att den kostar 49 kronor. Inom synhåll från en bisarrt överprissatt hipsterbutik som Urban Deli. Bröd ingår!

Nu är förstås inte meze lika trendigt som det var en gång för något år sedan. Det betyder mycket. För idioter. Idioter med för mycket pengar. Personligen kommer jag att äta meze tills min hud doftar av mild turkisk yoghurt.

Fyra etnoklipp av fem möjliga

Knarkchock på Konsum

av Johan

 

Do not inhale

Är det bara jag eller försöker den här limpan säga oss något? Vad den hemliga ingrediensen är kanske? Jag köpte den precis på min lokala konsumaffär och naturligtvis är jag upprörd och ledsen över det ytterst drogliberala budskap som bagaren ristat i limpans skorpa.

Jag vet vad du tänker, detta cannabislöv har ju bara fem blad? Det är ju uppenbarligen en variant av cannabis sativa och de har oftast nio och ibland sju blad. Kanske tar sig bagaren konstnärliga friheter med stjälkbladen, kanske vet han inte bättre och kanske har han blandat den hemliga ingrediensen för länge. Budskapet går fram ändå och det är hemskt.

Någonstans i världen finns det helt säkert ett löv från cannabis sativa med fem blad, detta är ju av olika anledningar kanske världens mest förädlade växt. Det har odlats fram tusentals varianter på samma enkla växt.

Kanske är den fembladiga sativan någon sydafrikansk ympning med en mild uppåtkänsla, lite som thaigräs? Någonstans på en öde sluttning i Kwazulu-Nathal växer det kanske en fembladig sativa som i den friska vinden från två världshav skapar en kvardröjande arom av saltlakrits och anis?

Det är sådant vi aldrig kommer att få veta. Vad vi vet är att Gödsvinet tar entydigt avstånd från alla olagliga droger. Vi har händerna fulla, ibland bokstavligen, med de lagliga. Ifall man någonsin testar narkotika kommer det oundvikligen att gå så här!

Vackra flaskor på systemet

av Jonas

Någon anställd på systembolaget har på eget bevåg skrotat deras doktrin om folkhälsa och måttlighet. Årets kavalkad av intressanta ölsläpp kan inte förklaras på något annat sätt. Å andra sidan har de gjort sitt allra bästa för att gömma undan informationen från oss på deras nya hemsida. Kanske fick någon skadereglerande webbdesigner från IOGT-NTO nys om saken.

Om man inte är ölnörd och tre dagar efter löning tillhör man tydligen inte det statliga monopolets främsta målgrupp. Men inte behöver man vara nörd för att uppskatta etiketterna på Decadent Imperial IPA och Nefarious Ten Pin Porter från SKA brewing? Samma bryggeri stod för den stiliga Modus Hoperandi som jag berättade om nyligen. Och inte behöver man vara rik heller, de är inte dyrare än en utspädd Norrlands Guld i plastglas på Lilla Torg. Det är bara att köpa.

En kortis om färdig grönpepparsås

av Nils

Ok, färdiga såser är aldrig samma sak som hemlagat. Häromveckan tänkte jag fuska lite vilket straffade sig ordentligt. Rydbergs färdiga grönpepparsås var bland det vämjeligaste i livsmedelsväg jag smakat. Kemiskt, beskt och allmänt vämjeligt. Extra knepigt eftersom jag i vanliga fall är något av en grönpeppargroupie.

Big NO-NO!